Libyen har blivit en så fruktansvärd plats att befinna sig på som migrant, att båtfärden över Medelhavet är tryggare.
Bland EUs många försök att få stopp på överfärderna, finns nu en fransk idé om ”säkra vägar”.
Idén är rätt dålig – men ingen annan har för tillfället något bättre att komma med.
President Macron meddelade i juli att han vill sätta upp ”hot spots” i Libyen för att behandla asylansökningar på plats.
Så skulle flyktingarna slippa de farliga båtresorna.
Idén har mötts av hård kritik.
Migranternas färd över Medelhavet är sannerligen livsfarlig.
Smugglare sänder ut folk i båtar som är rena vrak, mot löfte att de europeiska räddningsfartygen snart kommer plocka upp dem.
Smugglarna är inte bekymrade över om migranterna klarar livhanken.
De har redan plockat av dem allt av värde innan resan.
Faktum är att det senaste i mardrömsväg, är att smugglarna tvingar migranter ner i havet mot en säker drunkningsdöd, för att återta båten.
I Libyen har migranterna då suttit inspärrade i läger under fruktansvärda villkor.
De våldtas, rånas, misshandlas och utnyttjas för att pressa familjen därhemma på ännu mer pengar innan de hamnar i båtarna.
I bästa fall.
Ett värre öde väntar många när de istället säljs på en slavmarknad till andra krigsherrar.
Libyen är ett vilda västern där den provisoriska regering som FN erkänt, saknar kontroll över stora delar av landet.
Här härjar ett stort antal krigsherrar för vilka migrantströmmen är en miljardbusiness.
Dessa fattiga människor finansierar krigsherrarnas herravälde.
De sägs vara en kvarts miljon i läger just nu,.
För Europa är ett samarbete med Libyen otrevligt på så många sätt men ändå nödvändigt.
De flesta EU-regeringar betraktar möjligen behovet av att få stopp på en oönskad invandring som prioritet nummer ett (för att inte förlora väljarstöd hemma).
Men att sitta med armarna i kors inför lidandet är också otänkbart.
De flesta idéer till lösning som har luftats i EU-sammanhang har mötts av hård kritik och självdött på EU-ministrarnas bord.
EU kan inte ses sluta avtal med krigsherrar och instabila militärregimer.
Förslaget att EU skulle hantera migranter i egna mottagningscentra på plats i Libyen ansågs leda till en olycklig inlåsning av människor i läger.
Att alls sluta avtal med någon part i Libyen vore omoraliskt och orättvist mot migranterna.
Förbundskansler Angela Merkel har varit pådrivande i EUs arbete med att försöka minska den afrikanska migrantvågen.
Hennes recept – vilket också är EUs recept – är den långsamma, diplomatiska vägen.
Och att hälla pengar över problemet.
Angela Merkel har rest runt i Afrika och försökt övertyga kolleger i afrikanska länder att hitta sätt att stoppa sina invånare att resa ut.
Ett EU-toppmöte om Afrika sommaren 2016 skapade en ny miljardfond för Afrika.
EU avsätter sedan dess pengar till projekt i avsändarländerna (Nigeria, Niger, Tchad, Mali, Senegal…) för att förmå ungdomarna att stanna hemma. Det är jobbskapande och extra utbildningar för 2,8 miljarder euro hittills.
EU samarbetar med FNs flyktingkommissariat som dock liksom EU kan göra i stort sett ingenting åt migranternas utsatthet i Libyen, mer än att slå larm.
Via en internationell kvartett med afrikanska partners uppmanas (smått hjälplöst) libyerna att samarbeta.
Som sagt, diplomati och utvecklingsstöd är ingen snabb lösning på problemen precis, även om utrikesminister Mogherini optimistiskt hävdar att resultaten börjat visa sig.
Men kan vi verkligen tillåta oss att invänta en eventuell framgång med projektet att ”utrota orsakerna till migration”?
Även Merkel pekar nu på Libyen som nyckel till att få styr på situationen.
Dock på hennes försiktiga vis, utan att berätta hur hon tänker sig att det ska gå till.
Skam den som ger sig – EU investerar också direkt i Libyens provisoriska regering.
Premiärminister al-Sarraj har fått 120 miljoner euro från EU för hjälp med migranterna.
I juli anslog EU ytterligare det 90 miljoner euro som ska gå direkt till flyktingläger.
Men vad är chansen att pengarna hamnar där de ska?
Den EU-mission på plats som sattes upp år 2013 fick fly till Tunisien för sin egen säkerhets skull och alla pågående EU-projekt avbröts.
Premiärministern har som sagt inte särskilt god kontroll över sitt lands territorium.
Kanske inte undra på då, att Italien som varit flyktingmottagare nummer ett i Europa sedan Turkiet täppte till den sydöstra infarten till EU våren 2016 – till slut förhandlade fram ett eget avtal med libyerna.
Italienarna, som länge förgäves ropat på hjälp från övriga EU-länder avlastning, har gjort enorma insatser för att rädda, föra i land och härbärgera tiotusentals migranter som kommer över havet (självklart med stöd av EU-pengar och tjänstemän).
Bara hittills i år har 93 000 migranter anlänt till italienska hamnar.
Libyens kustbevakning ska enligt avtalet med Italien stoppa flyktingbåtarna innan dessa ger sig ut på stora havet.
Under den första halvan av augusti gav överenskommelsen ett oväntat men önskat resultat – antalet migranter minskade med 76 procent.
Då ingick visserligen också att libyisk kustvakt sköt på migranter för att få in dem till strand igen och att libyiska regeringens värsta rival, general Haftar, med kontroll över minst fyra hamnstäder hotat angripa italienska räddningsfartyg.
Och så har människosmugglare återupptagit resorna till Spanien som har haft några lugnare år efter att tidigare ha varit migrantmål nummer ett.
Det finns mycket att kritisera med Italiens avtal och det görs. Inte minst för att Italien är på väg in i ett valår och regeringen misstänks göra vad som helst för att blidka sina invandringströtta väljare.
Frågan var väl hur som helst alltid hur länge det italiensk-libyiska avtalet kan hålla.
Premiärminister Fayez al-Sarraj har som sagt bara ett svagt grepp om den lilla makt han har och i Libyen anklagas han för landsförräderi som ingått avtal med just Italien, Libyens tidigare koloniala ockupationsmakt.
President Macrons idé om säkra vägar är den senaste i raden av uppslag om hur huvudvärken kan lösas.
Men han tänkte kanske lite fort.
Han lovade alltså i juli att sätta upp ”hot spots” i Libyen redan i sommar, där franska migrationsverket skulle hantera asylansökningar på plats så att flyktingar slapp riskera livet på farliga båtresor.
Därefter kom hans ministrar ut på banan för att säga att nja… kanske inte i instabila Libyen men i Afrika…. och helt säkert inte redan i sommar.
Macrons förslag ogillas starkt av NGOs som följer flyktingfrågor.
Några är oroade över konsekvenserna av att flyktingmottagande ”exporteras”,.
Andra tror att migranter inte kommer vilja ta sig till hans ”hot spots” där de ju riskerar avslag på en ansökan och bli hemsända.
Fast den sista delen bekymrar inte Macron som tänker sig att då kan ju människor med flyktingskäl – som lär ha all anledning att vilja ta sig till säkra ”hoit spots” – skiljas ut från ekonomiska flyktingar som ändå ska returneras från Europa.
President Macron är överhuvudtaget inte rädd av sig – han bjöd in premiärministern al-Sarraj till att möta sin värsta rival, general Haftar i Paris för ett par veckor sedan.
Han fick dem bägge att utlova vapenvila och ett val för våren 2018.
Fan tro´t.
Migrant-businessen är ohyggligt lönsam.
EU gör det inte mindre lönsamt genom att ge pengar till libyer för att de ska hjälpa migranterna.
Varken Macrons initiativ eller det italienska, lär ge en långsiktig lösning på att det rika Europa lockar så många människor från fattiga delar av Afrika (de politiska flyktingarna i sammanhanget är betydligt färre och skulle gå att härbärgera).
Men det är synd att kritisera deras försök för att dessa skulle slå mot migranternas väl och ve.
Måste inte alla försök, alla åtgärder vara bättre än att lämna migranterna i krigsherrarnas händer?
.