Tänk om Boris Johnsons konstiga uppförande förklaras av att han faktiskt struntar i ett bra EU-avtal?
Han och hans lilla cirkel vid makten har ett trumfkort.
”Om vi inte har vad vi vill i juni så är vi redo att stänga dörren till EU,” meddelade premiärminister Boris Johnson när han på torsdagen la fram sina förhandlingsinstruktioner.
Dagarna har tickat iväg, deadline för ett nytt avtal mellan Storbritannien och EU är nu tio månader borta och förhandlingarna har inte ens börjat.
Handelsexperter har länge uppbragt sagt att det är omöjligt att få till ett bra avtal på ens tio månader.
Men Johnson hotar tåga ut om inte ett avtal är klart i juni?
Johnson-regeringen svär på att slutdatumet den 1 januari 2021 är orubbligt. Då ska britternas EU-dagar äntligen vara över (alltså övergångsperioden för medlemskapet har ju nyligen upphört).
Att Storbritanniens regering håller på och kastar ut hotelser och förolämpningar i EUs riktning får nog ses som ett oväntat beteende för ett medelstort land som ska förhandla handels- och samarbetsavtal med ett stort handelsblock (världens största).
Det allra senaste i den andan var Johnson-regeringens läcka att man tänker strunta i den politiska överenskommelse som Boris undertecknat med EU, om de principer som ska gälla för det framtida avtalet.
Han kan naturligtvis strunta i den.
Den politiska överenskommelsen är just politisk, inte juridiskt bindande.
Men lite märkligt uppträdande är det väl ändå, för en regering som just i dessa dagar måste vara särskilt beroende av att ha goda relationer med motparten.
EUs förhandlingsmandat bygger på att Johnson-regeringen vill begränsa skadorna.
Tänk om det är inte är fallet?
Brittisk varuhandel utgör 14 procent av landets BNP och jordbruket 1 procent. Bägge kommer att skadas oerhört av brexit, oavsett hur avtalet kommer se ut.
Det vet Johnson-regeringen och det vet alla andra.
De uppför sig ändå som om brexit är viktigare för dem än att skydda denna del av den brittiska ekonomin.
Värt att minnas i sammanhanget är att, vad Storbritannien har, i sin 80 procent-av-BNP-stora tjänsesektor, är världens största finansiella marknad.
London City hanterar kapital från de stora spelarna i hela världen. Här finns bankerna, juristerna, konsulterna och alla slag av expertis på finansiella produkter.
Kapitalet kommer till London av det skälet.
Spelar det någon roll att the City står att förlora sin obehindrade rätt att göra affärer i EU-länder? (om man får ett dåligt avtal med EU).
Egentligen inte.
Det affärskapital som EU-ländernas banker och finansinstitutioner hanterar (idag även London) kan the City avstå ifrån.
De stora pengarna kommer till London i alla fall. De kommer från Ryssland, från arabländer, från alla skatteparadis, från USA, från Kina…
Och inte ens EU skulle kunna ge sig på att faktiskt förbjuda EU-miljardärerna att låta London City fortsätta hantera deras kapital.
Johnson-regeringen kanske grundar sina löften om en ljusnande brittisk framtid, på chansen för att the City snuvar sin rival Wall Street på det enorma kinesiska kapital som flyter runt i världen?
Kinesiska placerare bör rimligen lockas av London snarare än att lägga mer av sitt kapital i amerikanska händer.
President Trump har ett horn i sidan mot Kina, det är bekant.
President Trump kan vakna en morgon och få för sig att det vore en god idé att frysa vissa, många eller alla kinesiska konton. Eller straffa med sanktioner alla som gör affärer med en bestämd kines eller flera.
Trump-administrationen har redan gjort detta med ryssar som trodde sig stormrika genom sina investeringar i all världens hörn och därför onåbara.
Trumps hot når alla.
Tryggare då att lägga kinesiskt kapital i London.
Nyligen överraskade den brittiske premiärministern Boris Johnson med att besluta släppa in kinesiska Huawei i det brittiska 5G-nätet.
USA hade öppet hotat britterna för att få dem att låta bli.
Det skulle bli sanktioner.
Britterna skulle kastas ut ur det viktiga underrättelsesamarbetet med CIA om de släppte in Huawei.
Donald Trump ringde personligen Boris Johnson och skällde ut honom efter noter.
Men Johnson stod fast.
Huawei fick grönt ljus. Den kinesiska regeringen hurrade.
Detta var ett logiskt beslut om Johnson-regeringen hoppas på kinesiska investerare till Storbritannien.
Beslutet blir svårare att förstå om Johnson bryr sig om vad som händer med brittisk varuhandel. För Johnson-regeringen ska nämligen i år också sluta ett handelsavtal med USA.
Britterna har retats lite med EU apropå detta, antytt att de tänker spela ut de två mot varandra, ge amerikanerna fritt spelrum på brittisk mark.
Donald Trump som anser att EU är skurkar ute efter USA, har i samma anda lovat att snabba på ett bra avtal med britterna.
Men inga förhandlingar pågår här heller ännu. USA har varit redo, la fram sitt förslag till formellt förhandlingsmandat för kongressen redan i oktober 2018.
Den brittiska regeringen har inte haft lika bråttom. Men måndag den 2 mars 2019 kom så brittiska regeringens förhandlingspositioner.
Bland annat innehöll dessa något överraskande ett nej till vad Trumpadministrationen önskat på jordbruk- och livsmedel (klorinkycklingar), liksom nej till vad Trumpadministrationen önskat inom sjukvård (NHS).
”Jag kommer att förhandla stenhårt,” lovade Boris Johnson.
Nog borde väl Storbritannien just nu vara väldigt angelägna att få ett brett handelsavtal med USA?
Om man bryr sig om varuhandel alltså.
Istället för att uppvakta Trump och Washington (inga brittiska regeringsbesök alls i år) och ödmjukt skrapa med fötterna, går Johnson-regeringen Trump-administrationen alltså emot dem, både på Huawei och ett antal andra punkter.
Och Johnson har tackat nej till Trumps inbjudan att komma till Vita Huset i vinter, han kan tidigast tänka sig att komma till sommaren.
Från Number 10 har kommit några andra märkliga uttalanden om handelsavtal. De har skrattats bort i Bryssel som exempel på ännu en engelsman som inte begriper vad han talar om.
Dit hör linjetalet från David Frost, europaminister och chefsförhandlare med EU, där han å ena sidan förkastade som överdrivna alla studier om brexitförluster. Å andra sidan meddelade han – i samma tal – att regeringen känner till men bryr sig inte om dessa kostnader eftersom en ljus framtid väntar:
”…We aren’t frightened by suggestions there is going to be friction, there is going to be greater barriers. We know that and have factored this in and we look further forward – to the gains of the future.”
Eller ännu mer udda, BBC-journalisten som mer och mer låter som Number 10s språkrör, Andrew Neil, sa nyligen att
…”regeringen gläder sig åt att det efter brexit blir ett slut på de komplexa gränsöverskridande värdekedjorna i tillverkning. Den tiden är över för numera kan allt göras i 3D i alla fall.”
Sammantaget ger det stoff till kommentatorer som försöker förstå vad den brittiska regeringen egentligen menar.
Brittiska journalister har redan räknat ut att Number 10s aggressiva läckor och tweets om brexit, är riktade till hemmapubliken i första hand, inte till EU.
Regeringen Johnson säljer just nu budskapet att om det inte blir ett jättebra handelsavtal, om brexit kostar brittiska jobb, då är det EUs fel.
Det är viktigt att väljarna är medvetna om att det finns risker och faror framöver och samtidigt förstår att dessa är i så fall någon annans fel.
Andra journalister – här Peter Foster från the Daily Telegraph – har börjat spekulera i att regeringen Johnson nu känner sig så säker i sin relation till EU att man tror sig kunna riva upp löften från i fjol, t ex om gränsen mellan Nordirland och Irland.
Och andra kommentatorer funderar seriöst på om det egentligen är så att Johnson-regeringen faktiskt inte bryr sig om att få ett hyggligt EU-avtal alls. Bara med den läsningen, ser nämligen deras uppträdande rationellt ut.
Om Johnson-regeringen verkligen menar allvar med en ”no deal” – antingen av dumhet/okunnighet om vad det skulle innebära eller medvetet på grund av ideologiska skäl – har de flesta ändå trott att han skulle nyktra till efter en tid med stängda fabriker och upprörda arbetslösa jobbare.
EU sitter med trumf.
Fast bara så länge Johnson-regeringen bryr sig om varuhandeln.
Om det istället vore fallet att Johnson-regeringen, grå eminensen Dominic Cummings och penningstinna finansaktörer som Jacob Rees-Mogg et al faktiskt inte bryr sig, för att de räknar med att det finns större pengar att hämta i global finanshandel …
Ja, då har EU ingenting att sätta emot.
Inget alls.
För EU vill verkligen ha fortsatt nära relationer med Storbritannien. Ekonomiska kostnader blir ju resultatet på båda sidor gränsen när brexit väl inträffar.