När tog Merkel ansvar för EU senast?

Merkels Tyskland agerar alltid i tyskt intresse och då får EUs behov stå tillbaka.
Det är värt att påminna sig det – för Tyskland slipper märkligt ofta undan sitt ansvar för Europas problem.


Tyskt agerande i EU gynnar Tyskland – inte så sällan på övriga Europas bekostnad.
Detta är inte så märkligt i sig – alla länder agerar i sitt nationella intresse.
Det finns dock två skäl att särskilt hålla ögonen på Tyskland.

Briefings and doorsteps (21/02/20, Bruxelles)


Det första är naturligtvis att Tyskland är EUs största, rikaste och folktätaste land. Sistnämnda faktum ger formellt Tyskland fler röster i EU-beslut än något annat land.
Det andra skälet är att bristen på europeisk solidaritet från tysk sida överraskande ofta passerar utan större uppmärksamhet.

Från coronakrisen kan vi hämta några exempel på tysk ”enegang” som fått konsekvenser för övriga. Men Tyskland bär också ett stort ansvar för att flyktingkrisen, eurokrisen, rättsstatskrisen och Trumps handelskrig utvecklat sig så olyckligt för Europa.

Kris för kris, här är exempel på när Angela Merkels Tyskland skapat spänningar i hela EU:

Coronakrisen
EU-länderna hade fram till slutet av april nationellt gjort satsningar värda totalt 1,8 triljoner euro på att rädda sina näringsliv från corona-depressionen.
Tyskland står för mer än hälften.

Jaha, för så rikt är Tyskland? Att skillnaden i statsstöd är stort mellan EU-länder blir ett problem eftersom allas näringsliv möts i öppen konkurrens på samma marknad där det som bekant är förbjudet att försvara sina nationella bolag (protektionism).
Resultatet rent konkret blir att tyska bolag efter pandemin kommer ges ett enormt försprång framför övriga EU-länder.
Det talas om att en uppköpsvåg av corona-försvagade företag väntar och det är inte svårt att se vilka företag som är bäst påklädda att vara de som köper.

På toppmötet pden 23 april fick Angela Merkel fick frustrerade kommentarer från övriga EU-regeringar om saken. Hon avvisade det med att…:
”Tyskland hade finansiella möjligheter att reagera på krisen och… att inte reagera var inte en möjlighet.”
Sant nog men just därför förtjänar Merkels nekande att bidra till Sydeuropa för att jämna ut spelplanen efter krisen, mycket hårdare granskning.

Tyskland var i början av mars i år bland de första EU-länderna att införa exportrestriktioner på sjukvårdsutrustning när coronan slog till.
Det bidrog till att öka panik och hamstringstendenser i alla länder när det största landet agerat så.

Tyskland stängde sedan gränserna helt. Man var inte allra först med det i EU (Österrike och tre länder i Östeuropa var före) men Tyskland skapade förstås särskilda problem för resten av Europa på grund av sitt geografiskt centrala läge.
Strypta varutransporter och stopp för pendlande gränsarbetare blev konsekvensen.

Tyskland flög däremot in östeuropeiska arbetare för att skörda sparris och grönsaker så att inte dessa skulle ruttna bort. EUs fria rörlighet återställdes inte, utöver denna extraordinära åtgärd.
(Grönsaker och frukt ruttnar i Italien också men där saknas resurser att specialchartra plan och ordna mat, husrum och lön åt en större grupp östeuropéer).

Migrationskrisen
Tyskland gick i täten med att stänga gränser även under migrationskrisen. I mitten av september 2015 åkte bommarna ned vilket fick grannländerna att följa efter i panik.
Angela Merkel hade då redan i praktiken personligen upphävt EUs gränsregler när hon välkomnade alla flyktingar som kom upp till dem.
”Wir schaffen das,” sa Merkel, dock utan att ha pratat först med något grannland eller Bryssel.

Sedan stängde hon alltså gränserna mot andra EU-länder när det uppstod en tysk inrikespolitisk trötthet på inkommande – ett brott mot EU-reglerna.
Även detta skedde utan att Tyskland pratade med Bryssel eller gav sig tid att ta ett EU-möte med grannländerna först.

EU-kommissionen har alltid svårt att ta i hårt mot Tyskland. Den vågade inte annat än att i efterhand tillåta de stängda gränserna. Gränskontrollerna har sedan godkänts år efter år även om det för varje gång blev allt märkligare att låtsas att det fanns några akuta hot.
Våren 2020 anlände coronan och ännu hade inte de interna gränskontrollerna som infördes av Tyskland i september 2015, inte tagits bort.

För förbundskansler Angela Merkel spelar noga framförhandlade reglerna om interna gränser i EU mindre roll än tysk inrikespolitik.

Eurokrisen
Under eurokrisen vägrade Angela Merkel i det längsta att göra gemensamma EU-insatser medan hon i tysthet spenderade miljarder på att rädda tyska banker.
Moraliskt rätt åt de slarviga sydeuropéerna?

Först en påminnelse att just tyska banker bidrog till att fördjupa den globala finanskrisen.
Sommaren 2007 fanns två tredjedelar av USAs kommersiella värdepapper i europeiska banker med Deutsche Bank mest indraget, tätt följt av Dresdner Bank och en rad tyska regionala banker. Europeiska banker hade gett sig djupt in i den amerikanska finanshärvan via lånade dollar men utan att ha egna dollarreserver att backa upp de nu kraschande lånen.

Det var USAs centralbank Fed som ryckte ut. För att rädda den amerikanska marknaden från total kollaps pumpade man ut dollar till tyska och andra europeiska banker. Detta skulle sedan ske vid mer än ett tillfälle under finanskrisen.
Den amerikanska statens räddning av försäkringsbolaget AIG redan 2009, en 180 mdr dollar stor bail-out, landade dessutom till i europeiska banker. Återigen var det Deutsche Bank som fick lejonparten.

2008 nådde finanskrisen europeisk mark. Förbundskansler Angela Merkel valde att med statliga medel akut rädda flera tyska banker som köpt på sig subprime papper i mängd.
Största räddningsinsatsen gick till Hypo Real Estate, därefter en grupp regionala banker kända som Landesbanken – banker som bär upp en stor del av det tyska näringslivet.
Minst 70 miljarder euro kostade kalaset de tyska skattebetalarna men exakt belopp är fortfarande hemligt. Den tyska regeringen ställde också ut garantier i många gånger större belopp för tyska banker.

Därmed ansåg Angela Merkel att krisen var över för tysk del. Franske presidenten Sarkozys ivriga förslag om gemensamma EU-räddningar på den gemensamma marknaden bemötte hon med:
”A chacun sa merde.” (Alla får ta hand om sin egen lort.)

De orden tvingades Merkel äta upp. När Grekland vintern 2009 visade sig vara konkursmässigt vägrade Merkel först av moraliska skäl att bidra till någon hjälp. (Se citatet ovan.)
Snart stod det dock klart att framförallt tyska banker (men även franska) var Greklands största kreditorer och därför riskerade följa Grekland med ner i avgrunden.
Merkel bytte fot och Grekland beviljades nödlån på villkor att dessa banker betalades av.

Därefter lät Merkel de utdragna eurokriserna få utspela sig för öppen ridå i åratal trots att den reala ekonomin sjönk och sjönk.
Merkel hade inte bråttom att lösa någon annans problem. De tyska problemen var fixade.
Bara om alla andra länder först band sig juridiskt i ett fördrag att tillämpa tyska ekonomiska teorier – åtstramning och sparande – kunde Tyskland gå med på lån.
Plus strama kontrakt för varje aktuellt land.
Nödlånen gavs alltid till marknadsränta. Tyskland har t ex fram till nu tjänat 2, 9 miljarder euro på lånen till Grekland.

Ekonomer över hela världen som i början köpte teorin om sparande och åtstramning, blev efterhand mer och mer bekymrade. En stat som skär ned i en tid när ekonomin står stilla – det är ett recept på fortsatt lågkonjunktur, inget annat.
När hela EU åtagit sig att göra detsamma på tyska krav, blev det total stiltje i ekonomin.

USAs president Barack Obama vädjade flera gånger till Merkel. USA hade heller inte lätt att klättra ur gropen efter finanskrisen och att världens största marknad – EU – stod still hjälpte inte.
IMF vädjade också och revolterade till slut – liksom gjorde ECB. Åtstramningen hävdes på några håll (dock inte för Grekland) och ECB började sprida likviditet vitt och brett.
Först då vände den djupa ekonomiska lågkonjunkturen som Europa levt med.

Merkels envishet skadade Europa oerhört under en lång rad år. Till hennes försvar kan vi påminna oss att hon satt inrikespolitiskt svagt, hennes regeringskoalition riskerade att falla.
Men hon gjorde heller aldrig några försök att ärligt förklara för väljarna vad åtstramningen ledde till.
Hon erkände aldrig att finanskraschen inte startat med slarviga sydeuropéer.
Hon nämnde aldrig att nödlånen var en god affär för Tyskland.

Rättsstatskrisen
Angela Merkel har också på sitt samvete att under många år ha bromsat alla EU-försök att lägga tryck på Ungern och Polen när dessa länder sjunkit djupare ner i autokrati – ja, i diktatur i det ungerska fallet.
Hennes parti och partiledning umgås offentligt och privat med dessa ledare, Orban har varit en väkommen gäst på många valrallyn i Tyskland.

Genom sin partigrupp EPP i Europaparlamentet (som tyskarna totalt dominerat i decennier) har hon skyddat Victor Orbans parti Fidesz i EU, bidragit till att stärka Fidesz finanser och anseende.

Att EU-kommissionen tvekat i det längsta att gå emot Polen också har mycket att göra med att Tyskland inte vill ha oro på östfronten.

Tyskland har ett uppenbart intresse i att inte vilja störa östeuropéerna. Tyskland handlar många gånger mer med Ungern, Polen, Tjeckien och Slovakien (250 mdr euro) än med Kina (93 mdr euro).

Förutom att denna kvartett utgör Tysklands största handelspartner (jämnstor med USA) så har tyskt näringsliv funnit billiga produktionsplatser i denna region och en ständigt flödande import av låglönearbetare för tyskbaserad produktion.


Exportundret som skadar
Det kanske största och minst synliga sveket, är det idoga tyska sparandet.
Tyskar sparar av tradition. Men uteblivna investeringar och satsningar under 2000-talet blir ändå slående, när landet under förbundskansler Merkels tid har slagit världsrekord på världsrekord i handelsöverskott.

Sedan 2012 har Tyskland sålt för mer än 1 triljon euro om året. Tyskt export drog fortfarande in 1,1 triljoner euro 2019 trots att Trumps handelskrig sänkt temperaturen.

Men varför spenderar Tyskland så lite när man under 2000-talet gjort så storartade affärer?
Här är Tysklands överskott i handelsbalansen:

LA PIU' GRANDE MINACCIA PER L'EURO E' IL SURPLUS COMMERCIALE ...

Notera framförallt att den fantastiska exportuppgången startar år 2000. Detta är när Tyskland går över till euron. Eurons kurs blev behagligt låg jämfört med den starka D-marken som tyska exportörer tidigare hade att kämpa med. Kursen för den gemensamma valutan blev lägre eftersom den drogs ner av att sydeuropeiska ekonomier ingick.
Eurons införande blev en fantastisk chans för Tyskland, export till en lågt värderad valuta.

Sedan 2012 har Tyskland sålt på export för mer än 1 triljon euro om året. Tyskt export drog 2019 fortfarande in 1,1 triljoner euro trots att Trumps handelskrig påverkat den globala handeln neråt.

Euron blev däremot mindre av ett lyckokast för Sydeuropa än som var tänkt. Tyskland förväntades ju med sina stora inkomster handla och investera så att välståndet sprids vidare.
Men Tyskland konsumerar inte, Tyskland sparar.

Så här har de tyska offentliga investeringar sett ut – jämfört med några av de europeiska grannarna:

Bild

(Raset i Irland, Italien och Spanien sker alltså under värsta eurokrisen).

Rika Tyskland ligger på 23e plats bland 27 EU-länder vad gäller investeringar i infrastruktur, Tyskland har bland de sämst utbyggda 4G-näten i Europa och armén saknar både fungerande helikoptrar och uniformer för trots löften till Nato håller regeringen Merkel igen på försvaret.

De tyska intäkterna har istället samlats på hög i tyska banker och pensionsfonder…. vilket leder oss tillbaka till inledningen och var tyska banker egentligen hade sina pengar när finanskrisen inträffade.

Ännu ett faktum som Angela Merkel aldrig berättat för de tyska väljarna – att euron var ett enormt lyckokast för Tyskland.

Merkels Tyskland bär en inte så liten del av ansvaret för hur eurokrisen och den globala finanskrisen utvecklades men valde att skylla den helt på Sydeuropas brist på moral.

Trumps handelskrig
Den tyska framgången har inte slutat att spela EU olyckliga spratt.
År 2017 fick EU president Donald Trump på nacken.
Han är rosenrasande över Tysklands enorma överskott i handeln.

Inte bara Trump har noterat obalansen. IMF har i flera år varnat Tyskland för olyckliga effekter, OECD har varnat Tyskland, EU-kommissionens ekonomer har gång på gång varnat Tyskland.

Men Trump gör något åt saken. Tråkigt nog dras hela EU med i hans innerliga avsky över läget – han förtalar EU på grund av det, hotar oss med handelskrig och att dra tillbaka sitt militära stöd och har som bekant straffat oss med stål- och aluminium-sanktioner.

Gissa vad som gör honom argast?
Tysk bilindustri och alla Mercedes som kör runt på Manhattan.

Vad gör man med en översittare – sätter man emot eller viker undan?
Angela Merkel har drivit stenhårt sedan Donald Trump kom till makten att Europa bör vika undan.

Hans ständigt återkommande hot är ju att beslå oss med biltullar.
Den tyska bilindustrin har alltid stått under Angela Merkels beskydd.
Hela EU måste därför göra allt för att undvika billtullar.

Så vi har tok-ökat våra uppköp av soja och naturgas – fast vi inte behöver någondera och framförallt gasen får vi billigare på annat håll.
Vi har anmält Iran till FN för brott mot kärnvapenavtalet fast vi anser att Iran har haft rätten på sin sida i konflikten mellan USA och Iran sedan Trump nådde Vita Huset.

EU-kommissionen tycks nu lova bort våra strikta livsmedelsregler – kända exempel är att vi hittills sagt nej till kött från djur uppfödda med hormoner och kycklingar doppade i klorin.
Trump går inte med på ett avtal med oss annars – och bilindustrin måste ju räddas?


Med all rätt
I all undanskymdhet har Merkel agerat nonchalant mot EU-regler och europeiska intressen i många år.
Hon har förutom övriga exempel ovan också t ex skyddat den tyska kolindustrin mot rader av EU-försök att få ner produktionen, hon har skyddat den tyska bilindustrin mot avgasregler och sedan mot ersättningskrav när den i VW-skandalen visade sig ha fuskat även med de mildare kraven.
Hon har skyddat tyska storbanker och även regionala banker vilka t ex tillåtits operera med regeringsgarantier (= statsstöd) under en stor del av 2000-talet.

Tyskland och Angela Merkel agerar utifrån det tyska intresset.
Och det är i sig aldrig fel.
EU kan – och ska – bara överleva om varje medlemsstat kan se en vinst i att vara medlem.
Men då måste andra länder också kunna väga in med sina intressen.

Om Tyskland tillåts trumfa igenom sina intressen på andras bekostnad skapar detta i längden en stor spricka i EU-samarbetet, helt enkelt för att Tyskland är så överväldigande stort och rikt att effekten blir enorm.
I längden – varför skulle andra länder underkasta sig och sitt näringsliv bindande EU-regler på alla möjliga områden, om den största medlemmen kan kasta av sig reglerna när de inte passar?

Sprickan tejpas över i EUs vardag men den kommer i dagen vid kriser. Upprördheten i Sydeuropa över återhämtningsfonden hämtar sin näring från många tidigare sammanstötningar.

Sverige måste tänka efter
I Sverige tror politikerna automatiskt på Tyskland i alla tvister. Tyskar liknar oss, landet liknar vårt med stark industri och stort välstånd.
Men Tyskland är mycket större, geopolitiskt mycket mer centralt och skulle klara smällar betydligt bättre än vi.

Sverige har oändligt mycket mer att förlora på att EU hackar – eller rentav en dag kan spricka.
Vi är ett litet, exportberoende land i mycket stort behov av den gemensamma marknaden liksom av skydd mot översittare som USA och Kina.
När Tysklands agerande blir skadligt för gemenskapen är det skadligt för Sverige.

Vi behöver tänka oss för mycket mer, måste vänja oss vid att tänka i fler steg framåt och inte alltid blint backa upp Tysklands agerande i EU.




















































































About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU