EU-kommissionens Margrethe Vestager förlorade ett mål idag men tycks ha vunnit en långsiktig juridisk seger;
Skatt må vara nationell kompetens men det betyder inte att EU-länder kan locka storbolag med skatterabatter.
Bland alla intressanta domstolsutslag som kom på tisdagen, fanns två domar i skattemål från EU-domstolen.
Det ena handlade om hur biltillverkaren Fiat i flera år fått häftig skatterabatt i Luxemburg.
Det andra handlade om hur kaffekedjan Starbucks lyckats skicka runt sina vinster mellan dotterbolag och filialer med resultatet att skatten i Nederländerna hamnade på trevliga 2,5 procent av vinsten.
Att ett antal EU-länder på olika sätt ger internationella storbolag skattely har länge stuckit i ögonen på många.
Europaparlamentet har t ex försökt lagstifta bort det men utan större framgång.
Skatt är nämligen nationell kompetens i EU.
Därför landade det med en skräll när danska EU-kommissionären Margrethe Vestager för några år sedan började dela ut böter för skattekaruseller.
Rekordböterna gick till Apple (13 mdr euro) som på Irland lyckats få ner skatten till absurda 0,005 procent av sin vinst i hela Europa.
Vestager blev snabbt hjälte på en del håll men avskydd på andra. President Donald Trump talade t ex surt om ”your tax lady who hates the US” (eftersom hennes tillslag inte minst berörde amerikanska bolag).
Både Apple och Irland har anmält Vestagers böter till EU-domstolen. De hävdar bland annat att EU-kommissionen inte har rätt att lägga sig i skatteaffärer.
Men redan nu har två tidigare överklaganden landat. Fiats skatterabatt i Luxemburg hade överklagats liksom Starbucks låga skatt i Nederländerna.
Vestager förlorade idag ett av slagen (Nederländerna) och vann det andra (Luxemburg).
Fast läser man domarna tycks hon framförallt ha vunnit kriget.
I anmälan till domstolen har bolagen först hävdat att EU-kommissionen inte får syssla med skattefrågor.
EU-domstolen håller inte med.
Domstolen säger att EU-kommissionen betraktar med rätta sockrade skatteupplägg som illegala statsstöd, om dessa snedvrider konkurrensen genom att gynna vissa utvalda bolag istället för att vara lika för alla.
EU-länder får inte snedvrida konkurrensen på den inre marknaden, inte ens genom skattebeslut, fastslår domstolen.
Den andra stora konflikten cirklar kring en skatteprincip som alla OECD-länder tillämpar – ”armlängds avstånd.”
Principen har tillkommit eftersom stora bolag gärna försöker undgå skatt genom att skicka runt pengar mellan dotterbolag och filialer för att låta vinsten sluta i det land där skatten är lägst.
Principen säger därför att bolag ska genomföra interna affärstransaktioner på samma sätt som de genomför affärstransaktioner med utomstående företag – på armlängds avstånd.
Med andra ord, på marknadsmässiga villkor.
Den principen har Vestager använt sig av när hon gett sig in på de behagliga skatteuppgörelser som storbolag gjort med flera EU-länder.
Men det är inte en EU-princip, påpekar hennes motparter och hävdar inför domstolen att hon inte är tillåten att använda den.
EU-domstolen håller inte med här heller.
EU-kommissionen har tvärtom rätt att granska om olagliga statsstöd förekommer i form av sockrade skatteupplägg. Testen på om uppläggen gynnar bolagen ifråga, är rimligen just om deras interna affärer genomförts som affärer med utomstående företag, alltså på marknadsmässiga villkor.
Om inte, är det ett skatteupplägg som snedvrider konkurrensen och därmed illegalt.
Vestager kan därmed med hjälp av en handfull jurister ha lyckats ändra i grunden hur storbolag betalar skatt i Europa.
En lång rad bolag väntar nu på sina besked, t ex svenska Ikea, amerikanska Nike och finska Huhtamäki.
Det största fallet av alla, Apples skatt på Irland, inväntar dom. Det bygger just på att bolaget låtit de europeiska vinsterna flyttas runt på olika sätt för att landa på Irland där bolaget hade en väldigt gynnsam uppgörelse med skattemyndigheterna.
Apple hävdar liksom de övriga, att EU-kommissionen inte har rätt att använda principen om armlängds avstånd.
På den punkten ser de alltså ut att just ha förlorat.
Återstår ändå att se om Vestagers folk har slarvat ifrån sig på något annat sätt som gör att Apple kan slippa betala 13 miljarder euro i skatt till Irland.
Skälet till att EU-kommissionen förlorade Starbucksfallet i Nederländerna var nämligen inte över principen, utan över att kommissionen inte kunnat visa tydligt att Starbucks gynnades jämfört med andra bolag i Nederländerna.
Det utgör ett krav för att det ska kunna sägas vara illegalt statstöd.
Slarv eller inte? I Nederländerna har man i alla fall tröttnat på att vara storbolagens skattely – sedan det gått upp för folk att de multinationella holländska storbolagen Shell och Phillips inte betalar någon skatt alls i hemlandet – och man håller på att ändra skattereglerna för att sätta stopp för det.