Theresa May sparkade in en öppen dörr på EU-toppmötet i fredags så hårt att den smällde henne på nosen.
Dum, galen eller omgiven av dåliga rådgivare?
EUs stats- och regeringschefer anlände till Bryssel i torsdags med avsikten att göra en stilig deklaration för att hjälpa brittiska premiärministern Theresa May få brexitavtalet genom sitt parlament.
Lyssna på statsledarna när de anländer till mötet – alla är fulla av god vilja.
Stackars May hade ju haft en hemsk vecka – krossad i parlamentet i inte mindre än tre omröstningar, utsatt för en förtroendeomröstning av sitt eget parti.
Hon hade därefter rest runt i huvudstäderna och bett om vänliga ord. Alla hade sagt ja men varnat henne att ingen ville gå med på att omförhandla ett avtal som var två veckor gammalt – och hade tagit 2,5 år att få klart.
Sedan inträffar det märkliga.
Vid sittande toppmötesbord lyckades Theresa May göra alla 27 stats- och regeringschefer så förbannade när hon började kräva villkor som hon redan fått nej till under 2,5 års diskussioner, att de raskt skrev om en redan färdig deklaration och tog bort allt som kunde hjälpa henne i den.
Brittisk press skriver om hur hon förödmjukats.
Det här är andra gången Theresa May gör samma självmål.
Senast var i september i Salzburg.
Premiärministern hade den gången alldeles själv – utan att prata med EU – hittat på ett brexitavtal som hon gillade, döpt till Chequers.
Hon hade därefter besökt huvudstäderna för att presentera sin plan och fått tydligt besked av alla att Chequers var helt otänkbart för EU.
För att göra livet lite lättare för henne på hemmaplan där hon var hårt ansatt, hade de dock enats om att vid ett toppmöte i Salzburg komma med vänliga ord, kanske säga att Chequers kunde väl alltid ligga till utgångspunkt för en fortsatt diskussion… eller något.
Hon verkade förstå vad de sa.
Hon föreföll tacksam för stödet.
Samma dag som toppmötet inleddes i Salzburg hade May en debattartikel i tyska Die Welt där hon i hårda ordalag meddelade att EU förstörde relationerna med Storbritannien genom att inte bevilja Storbritannien-utanför-EU, en specialbehandling på alla punkter som britterna önskar.
När det var hennes tur att ta ordet på kvällen verkade hon ha glömt allt de hade sagt till henne privat.
Istället läste hon upp sin artikel där hon skyllde på dem för att britterna inte fick som de ville, ett brexit som skadade alla hotade. Och det var deras fel.
Även den gången brast humöret för flera av EU-ledarna och hon fick lämna Salzburg utan några uppmuntrande ord.
Brittisk press skrev om hur hon hade förödmjukats.
Är hon då dum, galen eller omgiven av dåliga rådgivare?
Man kan ju hoppas på något av de tre.
Alternativet är att hon anser sig listig.
Genom att reta upp EU-ledarna, kan hon resa hem och säga:
”Titta så illa de behandlar oss! De vill straffa oss! Det är EUs fel att brexit tyvärr inte kommer bli den ljusa framtid som vi politiker har lovat er.”
Det finns gott om britter som tror henne.
Politiker, militärer och kommentatorer gör därför inlägg i debatten där man säger att nu måste EU ändra stil, inte skada Storbritannien, vara storsinta, vi kommer ju alla fortsätta vara grannar framöver, ingen vinner på en krasch….
Men om hon lurar sina landsmän med mening, om hon avsiktligt retar upp sina närmaste grannar och Storbritanniens viktigaste handelspartners, raderar det förtroende som finns och riskerar sitt lands ekonomi på kuppen – bara för att kunna skylla brexits konsekvenser på någon annan än henne själv som lett landet från brexitdag ett – då är hon så maktlysten att det är svårt att finna ord för.
Hellre dum eller tokig.