Theresa May gräver sig för var dag djupare ned i vad som tycks vara ett bottenlöst brexit-hål.
Sedan vädjar hon till alla att sluta upp runt henne i lojalitet.
När den brittiska premiärministern håller tal i Wales idag, kommer hon vädja till alla krafter att enas runt henne för att rädda chanserna till en god tillvaro utanför EU.
M;en hon har själv försatt sig i den extremt besvärliga sits hon är i.
I sin jakt på att ge regeringen – mest sig själv – ensamrätt att besluta över alla aspekter av Storbritanniens framtid utan EU, har hon tagit strid med det brittiska domstolsväsendet, avlövat sitt eget parlament dess makt och med bulldozer kört över såväl Skottland – med förskräckande effekter, liksom Nordirland.
Myndigheter och statstjänstemän har belagts med munkavel över obehagliga fakta, fått mörklägga rapporter, sparkats eller avtvingats lojalitetsförklaringar över brexit.
Pricken över i, var när hon i veckan offentligt svek sin egen finansminister över hans brexit-budget.
Och detta är då bara de inrikes broar som hon bränt.
Utrikes har hon dundrat fram med samma porslinkrossar-stil.
Theresa May eller hennes närmaste ministrar har oavbrutet förolämpat eller hånat EU, enskilda länder och enskilda politiker.
En del har fått höra att de agerar som nazister, andra att de är ute efter att straffa Storbritannien för sitt EU-val.
Hennes diplomater har sänts runt Europa för att i privata samtal försöka skapa splittring i EU-lägret över brexit.
Hon har hotat att göra Storbritannien till ett lågskatteparadis om inte EU aktar sig.
Även de mest engelskvänliga EU-länder har efter hand tagit sin hand ifrån henne, såväl Irland som Nederländerna och Sverige.
De ”nya” handelspartners som ska göra ”Great Britain” till ”Global” Britain – 52 ex-kolonier som tillsammans kallas ”Commonwealth” förolämpas av hennes egna förhandlare när de döpt projektet till det hånfullt koloniala ”Empire 2.0”.
Samtidigt har hon flörtat med Donald Trump som i ord attackerat EU och sagt sig vilja riva den multilaterala världsordning som EU vilar tungt på, vilket får franska och tyska politiker att undra om Storbritannien kommer att agera femtekolonnare.
Med den framfarten kunde man tro att Storbritannien måste ha hittat en egen kruka med guld.
Särskilt med tanke på att hon själv har uteslutit de lösningar som skulle kunna göra övergången mindre kännbar; att fortsatt vara en del av den inre marknaden.
För Storbritannien att söka ett Norge-liknande avtal, vad Schweiz har eller en tullunion likt Turkiet, skulle dels kräva att britterna accepterar EU-domstolen som tvistlösande instans, dels att de godtar fri rörlighet för medborgare såväl som för varor, tjänster och kapital.
Theresa May bedömer att det vore i så fall inte et brexit.
Istället lovar premiärministern sina väljare att utvinna ett ”skräddarsytt” avtal med EU, unikt för Storbritannien.
Då hade kanske god förhandlingsstart varit att inte göra sig ovän med motparten?
Nej, för regeringen May hävdar att EU behöver Storbritannien mer än hennes land behöver EU.
Snabb faktacheck:
EU har 444 miljoner av världens rikaste konsumenter, Storbritannien 64.
Storbritanniens ekonomi utgör 12 procent av EUs samlade ekonomi.
44 procent av brittisk export går till EU, 15 procent av EUs export går till Storbritannien.
Kan inte regeringen May dessa grundläggande fakta?
Tja. Hennes brexitminister David Davies medgav frankt i veckan i en parlamentsutfrågning att regeringen under de nio månader som gått sedan den brittiska folkomröstningen, inte har gjort någon utvärdering vad konsekvenserna av ett brexit (eller olika former av brexit) blir.
Så säker är Theresa May på sin sak, att hon och hennes ministrar i veckan förklarade i intervjuer att de kommer lämna förhandlingarna hellre än att ta ett ”dåligt” avtal med EU.
Vad räknar hon då som ett ”bra” EU-avtal?
Något som hon och hennes ministrarna ofta nämner är ”mjuka” gränsövergångar.
Det handlar delvis om Nordirland som fruktar att skäras av från Irland – idag utgör de genom EU-medlemskapet en enhet vilket gynnat ekonomin på båda sidor.
Men gränskontroll är och förblir gränskontroll med tidsförlust, pappersarbete och möjlighet till tariffer, hur ”mjuk” den än är.
.Premiärministern har dessutom mer eller mindre lovat de japanska bilföretag som skapar tiotusentals jobb i Storbritannien genom att montera ihop bildelar (från Europa) till bilar (som säljs till Europa) att hon ska ordna ett särskilt EU-avtal som undantar bilindustrin nationsgränser.
Första frågan är förstås om bilnationerna i EU (Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien, Sverige, Belgien, Holland, Polen, Rumänien…) har lust att bjuda Storbritannien på detta, inför frestelsen att nej förmodligen skulle betyda att japanerna flyttade produktion till något av våra länder?
Men säg att vi känner oss generösa, inte alls oroade över arbetslöshet och säger ja.
Problemet är då att såväl EU som Storbritannien ingår i WTO.
Lovar en WTO-medlem särskilt gynnsamma handelsvillkor till ett annat WTO-land, så måste samtliga WTO-länder erbjudas dessa villkor.
EU kan alltså bara ge Storbritannien det avtal som May vill ha, om vi samtidigt ger hela världen fri tillgång.
Det är mycket begärt av oss.
Nå, är vi inte snälla så har regeringen May alltså planen att lämna EU utan avtal.
Brittisk handel kommer i så fall regleras av WTO.
Det betyder cirka 5 000 tariffer och handelsuppgörelser som Storbritannien behöver förhandla om med WTOs medlemsländer.
Alla 164 länder måste godkänna varje enskilt beslut.
Även Ryssland och Kina.
Whitehall har tänkt på detta och presenterar lösningen att Storbritannien övertar tills vidare helt enkelt samma tariffer och uppgörelser som EU har med omvärlden.
Fast det går inte heller.
Andra länder har medgivit diverse handelsvillkor med EU för att vi är en gemensam marknad om 508 miljoner konsumenter.
Och för att vi gett dem specifika fördelar i utbyte.
Att bevilja Storbritannien samma sak utan motprestation vore dumt.
Alternativt kan motprestationerna stå britterna dyrt.
Theresa May bör veta det här för hon har rest runt i världen och utvunnit löften om att få förhandla handelsavtal så snart hon klarat ut sina relationer med EU.
Det har inte alltid gått enligt plan.
Indien och Australien kräver t ex bägge i utbyte för nya handelsavtal att Storbritannien släpper till mer invandring av deras medborgare – en känslig fråga i brittisk debatt.
Nya Zeeland är tillmötesgående men landets ekonomi är väldigt liten, bara två tredjedelar av Greklands.
Kanada kan vara intressant men har just slutit ett stort avtal med EU (Ceta) vilket tog 19 år, försenat länge av olika parter, bland annat arga kanadensiska bönder.
Och enligt WTO-reglerna kan Kanada hur som helst inte ge britterna bättre handelsvillkor, utan att tvingas bevilja hela EU detsamma.
Det är svårt att blunda för slutsatsen – britterna kommer efter EU att ha sämre handelsvillkor med större delen av världen än man har idag.
Om två veckor tänker Theresa May aktivera artikel 50 och skilsmässoförhandlingarna med EU.
Det är med bävan man undrar om hon ska hinna gräva sig ner ännu djupare i hålet hon står i.