Theresa Mays skrämmande diktator-tendenser

Något är seriöst fel i Storbritannien.
Premiärminister Theresa May bedriver en valkampanj där hon vägrar möta journalister och väljare.

Theresa Mays beslut att utlysa nyval när hon har en egen majoritet i parlamentet med 17 röster och dessutom ont om tid för att förhandla sitt lands utträde ur EU, var oväntat.
Hennes uppträdande därefter är direkt obehagligt.

Hon besöker just nu fabriker landet runt i vad som ska föreställa hennes valkampanj – men hon anländer numera först efter att arbetarna har gått hem.
Under ett tidigare fabriksbesök sågs hon nervöst luta sig fram mot en arbetare som ville ställa en fråga:
”Du har en penna i handen, är du journalist?”

Hon väljer att inte möta väljare på sina valmöten utan omge sig med särskilt inbjudna partiarbetare för att ge sken av en publik.

Hon nekar ofta pressen att vara närvarande under kampanjframträdanden.
Mest extremt hittills var för tre dagar sedan i Cornwall när den lokala pressen låstes in i ett rum i fabriken för att inte få se henne anlända, göra sin rundtur eller åka därifrån.

När pressen släpps in, får enbart den journalist ställa en fråga till premiärministern som har lämnat in en fråga i förväg och fått den godkänd av Mays team.

Premiärministern som själv har utlyst valet, vägrar också ställa upp i någon valdebatt med andra partiledare.

Inte förvånande har hennes pressekreterare och hennes kommunikationschef båda sagt upp sig nyligen.
För alltsammans är ju extremt märkligt.

Fri press är en grundpelare i en fungerande demokrati.
Att vilja möta sina väljare borde vara en självklarhet för en politiker som önskar bli vald.

Det blir desto konstigare eftersom Mays regering förväntas ro hem valet med överväldigande siffror.
För tillfället har tories som sagt egen majoritet i parlamentet på 17.
Enligt alla opinionsmätningar kommer detta kraftigt öka den vid valet den 8 juni, för närvarande har tories minst 16 procents övervikt framför tvåan labour.

Det är inte bara pressen och väljarna som Theresa May fruktar.
Hon gjorde allt för att hindra sitt eget parlament att delta i beslutet om att lämna EU (återigen – där hon alltså sitter med egen majoritet).

När den brittiska högsta domstolen emellertid dömde att parlamentet MÅSTE ges rätt att rösta om brexit, sä överklagade Theresa May den domen.
(Hon förlorade).

När parlamentet (och allmänheten) har begärt att få veta hur regeringen Mays planer för ett EU-utträde ser ut liksom hur Storbritannien ska ha det därefter, har hon nekat att svara.
Hon har krävt att få hemligstämpla regeringens hela hantering av brexit.

Inte bara parlamentet har med full rätt varit upprört över detta, det har även den brittiska drottningen.

Hemlighetsmakeriet är förstås meningslöst eftersom EU-sidan är helt öppen med allt som gäller brexit.
Det går aldrig att hålla något hemligt som berör 27 länder.
Det vore odemokratiskt att ens försöka, har EUs brexitförhandlare, franske Michel Barnier, förklarat.

Att premiärminister May valt att utmåla ”EU” (menar hon oss alla på andra sidan Kanalen?) som en fiende till Storbritannien kan te sig överraskande men det har trots allt någon form av rationalitet.
Väljarna ska helst se henne som deras stora räddare.
Den bilden spricker om vi på EU-sidan är resonabla och vänligt inställda till Storbritannien.

Så det finns absolut en sorts logik när May gör bisarra beskyllningar om att ”EU” skulle försöka påverka valet i Storbritannien (genom att läcka samtal hon haft med EU-kommissionsordförande Juncker).
Att påståendet sedan faller på sin egen orimlighet (oppositionspartiet labour vill också ha brexit så vad skulle påverkan tjäna till?)  spelar mindre roll i en upphetsad debatt.

Men det är svårt att finna logiken i att regeringen May som sitter så säkert, fruktar och utestänger pressen, väljare och sitt eget parlament.
Att hon vågar sig på att låtsas bedriva valkampanj utan att möta sina väljare.
I ett land som Storbritannien?

Det är riktigt, riktigt skrämmande att en premiärminister kan tillåta sig att uppträda så i en modern, demokratisk stat.

About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU