”Lögnare!” ”Förfärligt!” ”En ond cirkel som kommer att skada Europa och Storbritannien!” Aldrig tidigare har sådana reaktioner över en ny brittisk regering hörts från Paris, Berlin och Bryssel.
Men Theresa May blev nog inte förvånad; hon visste att valet av fyra högljudda Brexitledare för förhandlingarna med EU var provocerande. Frågan är varför brittiska premiärministern vill signalera att nu väntar krig.
Theresa May levde inte upp till förväntningarna på flera sätt:
+ Läckorna till medierna om att det skulle bli en helt jämställd regering infriades inte. Bara drygt en tredjedel av ministrarna är kvinnor.
+ I sitt första tal som premiärminister lovade May föra en politik för ”hela folket”. Det lät som en blåkopia på Labours valmanifest konstaterade Financial Times. Men till sin regering valde hon flera ärkekonservativa ministrar:
Handelsministern Liam Fox vill inskränka aborträtten. Transportministern Chris Grayling anser att vandrarhem borde få avvisa homosexuella par. Landsbygds- och miljöministern Andrea Leadsom vill återinföra rävjakt. Biståndsminister Priti Patel tycker att att biståndsdepartementet borde läggas ner.
EU-parlamentets talman Martin Schulz hade säkerligen rätt när han drog slutsatsen att sammansättningen av regeringen i första hand handlade om att ”lösa interna problem” i Torypartiet. Brexitomröstningen har splittrat partiet och Theresa May, som tillhörde Remainsidan, försöker samla partiet igen genom att ge EU-motståndarna tunga poster.
Men i valet av ministerposter för EU-motståndarna har Theresa May också skickat en tydlig signal till övriga EU:
+ Brexitsidans mest omtalade ledare, Boris Johnson, som utrikesminister väckte flest reaktioner. Han kallades inte bara ”lögnare” av Frankrikes utrikesminister. Amerikanska utrikesdepartementets talesman kunde knappt hålla sig för skratt. På sociala medier publicerades kartor över alla länder i världen Boris Johnson förolämpat.
+ Men viktigare är valet av David Davis, en av Toryledningens mest inbitna EU-motståndare, till minister för nyinrättade departementet för Brexitförhandlingarna med övriga EU-regeringar. Davies beskrev efter Brexitsegern noggrant hur Storbritannien skulle vända EU ryggen och snabbt förhandla fram handelsavtal med övriga världen, och sedan tvinga land för land i EU att gå med separata frihandelsavtal. Att Davies inte visste att det är omöjligt eftersom EU förhandlar för samtliga medlemsländer förhindrade inte att han fick jobbet som Brexitminister. Efter att hans bristande kunskaper avslöjats ”uppdaterade” han sitt blogginlägg timmarna efter att han utnämnts.
+ En annan av Brexitledarna, Liam Fox, som sparkades från förra regeringen, blir minister för ett nyinrättat handelsdepartement, som också blir centralt i genomförandet av Brexit.
+ Andrea Leadsom, huvudmotståndare till Theresa May om premiärministerposten, får som landsbygdsminister rollen att leda de komplicerade förhandlingarna att bryta ut det brittiska jordbruket från EU:s överstatligt styrda jordbrukspolitik.
De har alla fyra i olika ordalag idiotförklarat EU under Brexitkampanjen, men får nu huvudansvaret för förhandlingarna om utträdet och de framtida relationerna med EU.
Theresa May kan motivera det inrikespolitiskt med att hon vill visa för partimedlemmarna att hon som tidigare Remainanhängare överlåter Brexitförhandlingarna till företrädare för den linjen.
Men hon vet att de fyra Brexitministrarna inte har någon som helst trovärdig plan för hur EU-utträdet ska gå till. Det var deras avsaknad av Brexitplan som gjorde att de stod handfallna dagen efter folkomröstningen och som ledde till att ingen av dem kunde ta över som premiärminister när David Cameron hoppade av.
När Theresa May skickar fram dessa som sina toppförhandlare mot EU är det upplagt för en totalkonfrontation. Brexitministrarna måste leva upp till sina vallöften om att vinna en totalseger, stoppa invandringen och behålla frihandeln. Det avvisas kategoriskt av EU:s erfarna förhandlare som kommer att rada upp alla de avtal som EU har med andra länder, från Norge till Sydkorea, och förklara att Storbritannien inte kan bli något undantag. Brexitministrarna riskerar att framstå som misslyckade förhandlare, vare sig de accepterar en uppgörelse långt från deras vallöften eller om de vägrar göra upp på EU:s villkor och hoppar av.
Det omöjliga uppdrag som Theresa May gett Boris Johnson och övriga Brexitministrar kan säkra hennes ställning som partiledare. Men för Storbritannien och EU är ett hårt brott i samarbetet det sämsta möjliga resultatet för båda sidor.
Det är troligt att Theresa May räknar med att byta förhandlingsstrategi, och kanske öven toppförhandlare, under de år av förhandlingar med EU som väntar efter att ha kört en tuff linje till att börja med. Men det är en riskabel väg där den första hårda konfrontationen sker samtidigt som Tyskland och Frankrike har nationella val. Det kan leda till låsningar med hårda vallöften i de stora EU-länderna som gör det omöjligt att hitta rimliga kompromisser framöver.