Pust.
Äntligen har EU lyckats förnya de mer än 20 år gamla reglerna för skyddet av vårt privatliv på nätet.
Det var behövligt.
Ingen hade väl kunnat ana nätets framfart i våra liv för 20 år sedan.
Vi får ett ganska starkt skydd.
Vi får t ex rätt att godkänna hur våra personuppgifter behandlas, rätt att veta vem som får tillgång till dessa, rätt att kräva att gamla eller felaktiga uppgifter tas bort.
Näringslivet rasar.
Den delen är nämligen irriterande, och för fler än de stora internetjättarna.
Den svenska regeringen hurrar inte heller.
På många punkter gick det nämligen inte alls som den svenska regeringen hoppades (påhejad av vår svenska riksdag).
Den svenska regeringen – förlåt, regeringarna, måste vi i sanningens namn säga – har under fyra år av EU-förhandlingar konsekvent skyddat den svenska statens intresse av att ha kontroll på sina medborgare.
Inte medborgarnas intresse av att skydda privatlivet.
”Traditionen” har nämnts som ett argument – och det är sant, Svensk lag lever inte upp till Europarådets konvention för mänskliga rättigheter, avdelning privatlivets skydd (se t ex sid 22 och sid 28).
Så visst finns det en svensk tradition här.
Sedan handlar det om ekonomi.
Staten säljer som bekant uppgifter om oss – vi är kanske ett av världens mest registrerade folk – utan att meddela oss. I fortsättningen måste myndigheterna (förmodligen) stämma av med oss innan uppgifter om oss säljs ut.
Krångligt, tyckte regeringen och försökte rädda vad som räddas kunde.
Om artiklarna 6.3 och 21 räcker till detta får jurister klura ut.
Lite svårare blir det hur som helst.
Handlar det om lobbying också?
En grundregel som Sverige har argumenterat för – liksom USA:s ambassad och amerikanska dataföretag – är att bara ”riskfylld” hantering av personuppgifter borde regleras. Inte kan det finns någon risk i att företag, myndigheter eller föreningar håller på med personuppgifter?
(Säkert bara otur, kan väl aldrig hända igen att en anställd på ett storbolag säljer kunduppgifterna.)
Nej, Sverige förlorade den diskussionen. All hantering regleras.
Och så handlar det om politik.
Vår regering ville undvika tydliga utnämningar av en oberoende Datainspektionsledning. För krångligt, Inte viktigt.
Regeringen försökte få förordningen (direkt gällande i Sverige) att bli ett direktiv (måste omsättas i svensk lag av svenska riksdagen, på svenska regeringens proposition…).
Gick också om intet.
Hur svensk regering och riksdag i flera år svajat mellan aktivt motarbetande och passivt ointresse går att följa på en underhållande tidslinje gjord av Dataskydd.net.
Är svenska politiker omedvetna och aningslösa när de aktivt försöker underminera våra möjligheter till personskydd i dessa tider av Internet-spridning?
Är någon fortfarande omedveten om (tack Edward Snowden) att när uppgifter från svensk sjukvård läggs ut till Microsoft på Irland får amerikanska myndigheter rätt att gå in hos Microsoft och plocka åt sig vad de önskar?
I en statlig utredning om brister i svenskt personskydd föreslår utredaren inte så mycket stärkt personskydd som argument för varför Sverige borde slippa sådant:
”Det tycks t.ex. inte vara uteslutet att Sverige inom denna marginal kan åberopa traditionen med en stark yttrandefrihet som försvar för vissa brister i skyddet för privatlivet.”
Som tur var, är europeiska politiker generellt betydligt mer cyniska och misstroende mot staten.
En kulturskillnad, utan tvekan.
Därför får även vi svenskar vettiga regler för hur våra personuppgifter får hanteras.
***
KORT OM DET NYA DATASKYDDET:
Ger oss …
* rätt att veta vilka personuppgifter som företag har om oss,
* rätt att bli tillfrågade INNAN företag säljer uppgifter vidare om oss.
* rätt ändra uppgifterna, ifall de är fel eller för gamla,
* få uppgifterna helt strukna, t ex när vi lämnar ett företag som kund,
* rätt att bli underrättad om företag som har dina uppgifter har blivit ”hackat”
* rätt att flytta dina uppgifter till annat företag, om du föredrar det,
* Alla företag som jobbar mot europeiska kunder måste följa reglerna (även amerikanska Facebook och Google).
* 16 års åldersgräns för att bli medlem på sociala media eller föräldrars tillstånd – men öppet för
varje EU-land, om de vill, att sänka den gränsen till 13 år.
* Undantaget:
Polis och rättsväsende forskning, statistik, journalistisk, myndighetsarbete under vissa förutsättningar samt för hushåll eller personlig hantering.