Stor svensk besvikelse blev det, för nu går det nog inte att stoppa minimilönerna.
Fast det är verkligen inte något att gråta över.
Det var med en tung suck som Europaparlamentets två rapportörer tog emot den första frågan på presskonferensen, efter utskottsmötet som just hade godkänt deras version av minimilöndirektivet.
Inte det svenska pratet, igen!
Annars skuttade de av glädje för med de övertygande siffrorna 37 mot 10 vann EPPs och socialisternas gemensamma förslag omröstningen i arbetsmarknadsutskottet på torsdagen.
Senare i november ska ärendet upp i plenum men det står redan klart att alla större partigrupper är varma anhängare.
Den här politiska striden är över.
”Vi ska fortsätta kämpa (emot),” lovar dock de svenska ledamöterna Helene Fritzon och Abir al-Salani.
För märkligt nog motsätter sig Sverige och Danmark att EU reglerar kriterier för hur minimilöner sätts i andra länder. (Inte Finland, de kan leva med förslaget.)
Men eftersom alla länder där kollektivavtal är det bärande systemet skulle undantas lagstadgade minilöner, borde svenskar och danskar väl kunna leva med att andra EU-länder får en knuff på vägen mot högre löner.
Och om de nu inte kan glädja sig åt att arbetare i andra länder får mer betalt, så kanske de istället kunde välkomna att trycket från lågavlönade EU-arbetare lättar på den svenska arbetsmarknaden?
Nej, svenskar och danskar kan inte se behovet att stärka löntagarsidan i något annat land än deras eget.
Sveriges största fackförbund Unionen annonserar just nu på twitter en artikel om EUs planer på att lagstifta skydd för gigarbetare som t ex Fodoras våghalsiga cyklister med matlådan på ryggen.
Fackförbundet Unionen är emot. Kollektivavtal är mycket bättre väg att gå.
Och de har själva lyckats bevisa att man kan.
Detta är glada nyheter för Fodora-cyklisterna i Sverige men i sitt motstånd har Unionen missförstått en sak:
EU-regler handlar inte bara om Sverige.
EU reglerar för 27 länder.
Och många andra länder saknar starka fackförbund som kan ta sig an gigarbetarna som får fortsätta trampa på i motvind för småpengar, ifall svenska fackförbund får välja.
Skandinaverna har verkligen helt rätt i att kollektivavtal ger löntagare bättre resultat än lagstiftning om löner (statistik och forskning bevisar det).
Men det argumentet håller ju som sagt bara om det finns starka fackförbund som kan försvara arbetare.
Många EU-länder saknar alltså det.
Särskilt i Östeuropa.
Det är här som den svenska besvikelsen blir svår att förstå för minilönedirektivet gör ju allt för att stärka fackförbundens ställning i samtliga EU-länder, driver på för att en välorganiserad motpart ska kunna ta upp en dragkamp med vinstintresset i företagen.
Detta är ju bra.
Rapportörerna Agnes Jongerius (socialist från Holland) och Dennis Radtke (kristdemokrat från Tyskland) är själva bägge gamla fackföreningsombud som själva förhandlat kollektivavtal i många år. De har läst alla paragrafer i direktivet och bedyrar att Sverige och Danmark har inget att oroa sig över.
Men in i det sista har alltså svenskarna motsatt sig direktivet fast det faktiskt går Sveriges väg.
* Lagstiftade minilöner ska gälla bara för länder utan kollektivavtalssystem,
* Alla länder med mindre än 80 procents kollektivavtalstäckning måste upprätta planer för hur de får kollektivbavtalssystemet utbyggt i sina länder,
* Fackföreningar i alla EU-länder vinner en rad rättigheter, bl a insyn men framförallt att få delta i hur löner sätts,
* När myndigheter i EU-länderna lägger ut kontrakt (offentlig upphandling) måste minimilön eller kollektivavtal respekteras
* Ingen individuell rättighet kan åberopas mot kollektivavtal
Det enda svenska motargumentet som återstår, blir då att det finns en risk för att EU-domstolen i någon framtid tittar på direktivet och ogillar något och att det på något sätt skulle skada den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Allltså, den modell som EU genom detta direktiv försöker lägga fast för alla länder.
”Vi har låtit juridiska tjänsten här i parlamentet utreda det här, liksom kommissionens juridiska tjänst och de ser ingen sådan risk,” hävdar Radtke.
Den svenska juristerna vid Lunds universitet, Ann-Christin Hartzén och Jörgen Hettner, pekar i en genomgång ut ytterligare ett tryggande argument:
Det här direktivets syfte är att stärka sociala rättigheter. Om EU-domstolen skulle slita en tvist av något slag kring direktivet i framtiden blir detta därför domstolens utgångspunkt.
De svenska ledamöterna har valt att slåss för att undantas hela lagstiftningen – en opt-out. Men idén om opts-out får håret att resa sig på den tyska och den nederländska rapportören.
”Den vägen går vi inte,” sa Radtke bestämt på presskonferensen och fick eftertryckligt medhåll av Jongerius, ”…för först ska Sverige ha undantag från arbetsmarknadsregler, sedan kommer andra länder och anser sig ha rätt till detsamma…”
Det blir en sluttande nedförsbacke som knappast stärker någon löntagare.
I USA och i Storbritannien knäcktes fackförbundens inflytande under 1980- och 1990-talet. Med politikernas goda minne har ländernas näringsliv kunnat trycka ner lönerna långt under en skälig nivå.
Att tvingas arbeta på två eller tre jobb för att klara mat och hyra är inte ovanligt i USA. Att behöva köa för matpaket eftersom lönen inte räcker för att mätta en arbetare är inte ovanligt i Storbritannien.
Ilskan som det väckt hos de som lämnats efter – ”left behinds” – anses ha gett världen Donald Trumps valseger liksom brexit.
Hur kan svenska politiker inte vilja stödja en reform som innebär att EU väljer motsatt väg, att stötta facken för stabilare relationer och stabilare samhällen?