Förstummade inför Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet, vad gör EU härnäst?
Satsar på det europeiska försvaret, troligen.
EU-ledarna levererade i de flesta fall pliktskyldiga gratulationer till Donald Trump när hans valseger stod klar.
Polens regering liksom Ungerns Victor Orban höll en varm ton.
Finlands och Danmarks statsministrar föredrog att tala om hoppet att ett nära samarbete med USA ska bestå.
Tysklands Angela Merkel gjorde något liknande men påpekade spetsigt att hennes erbjudande om samarbete byggde på respekt för rättsstaten samt för människor oavsett deras färg, tro eller funktionsfärdigheter.
Frankrikes Francois Hollande meddelade att han självklart ville samarbeta med den valde presidenten men avsåg att vara på sin vakt.
Ingen vet riktigt vad Donald Trump står för men hans hot att dra in amerikanskt stöd till Nato och hans nära relationer med Rysslands Vladimir Putin har noterats med inte så lite oro.
EU-ledarna står dock inte helt oförberedda. I höst pågår ett intensivt arbete på att utveckla Europas egen försvarsförmåga.
Det arbetet är en fortsättning av samtal och förhandlingar under halvannat år eller så, när EUs nya globala strategi tagits fram.
Den globala strategin klubbades av EU-toppmötet i juni och även om den tar upp alla former av hot mot Europas säkerhet och välstånd (migration, klimat, terrorism, instabila grannländer) så har den en tydlig betoning på just försvar.
Det är Tyskland och Frankrike som har drivit på arbetet.
I ett gemensamt utspel i april föreslog duon bland annat ett gemensamt högkvarter för EUs militära och civila insatser (17 stycken pågår för tillfället) och en gemensam planering för att ländernas försvarskapacitet ska komplettera varann istället för att dubblera.
Vidare vill de öka samarbetet på försvarsupphandling, forskning kring försvar och försvarsmateriel, samarbetet mot cyberhot och kring droner.
De mer praktiska inslagen tycks väcka allmän välvilja men det gäller inte allt i planen.
Vid EU-toppmötet i Bratislava i september hade några länder invändningar, närmare bestämt Storbritannien, Nederländerna, Polen och Sverige.
Tyskland och Frankrike återkom så i mitten av oktober med ett nytt brev i ämnet till övriga EU-länder.
Den här gången hade Italien och Spanien anslutit sig som avsändare.
Det senaste brevet gick till mötes vissa av de invändningar som gjorts.
Bland annat uttalar kvartetten tydligt att Nato självklart fortsatt ska vara centralt i försvaret av Europa och det finns likaså en försäkran att ingen vill skapa en EU-armé.
Frankrike har länge varit det EU-land som mest driver på för ett europeiskt försvarssamarbete men Tyskland började svänga för några år sedan, när man för första gången sedan andra världskriget skickade soldater utomlands (till Nato-insatser i Afghanistan).
Just nu finns tyska soldater med i offensiven om Isis i Irak.
På senre tid är det oron inför rysk aggressivitet i Ukraina och Östersjön som påverkat den tyska attityden.
I somras tog det tyska parlamentet ett nationellt försvarsbeslut som i princip dubblar den tyska försvarsbudgeten.
Därmed kommer man bli ett av hittills bara 5 europeiska länder (Polen och Grekland, bl a) som når upp till den utgiftsnivå för försvaret som Nato har satt upp: 2 procent av BNP.
Sverige ligger kring 1 procent.
De nya försvarsinitiativen kommer att diskuteras av försvarsministrarna (igen) i november och komma upp på EU-toppmötet (igen) i december och inte nödvändigtvis skapa omedelbar enighet.
Men Tyskland vill ha övriga Europa med sig.
I det senaste brevet påpekar därför de fyra stora EU-länder som står som avsändare, att om inte alla vill vara med när EU går längre i försvarsintegration, så ger Lissabon-fördraget möjlighet för en mindre grupp länder att göra så själva.
Frågan är om nervositeten i Europa inför Donald Trumps presidentskap – och hans vänskap med Vladimir Putin – kommer att göra det enklare att nå samsyn.