Att USA är från Mars och EU från Venus bekräftades återigen i Syrien i förra veckan.
Ny president och ny säkerhetsdoktrin från EU har inte förändrat den saken.
President Trump valde i förra veckan att bomba en syrisk flygplats.
Därmed gör han avsteg från Obamas politik att hålla sig militärt så långt från Syrien-konflikten det går – och avsteg från vad Trump själv gått till val på:
att USA inte ska ingripa.
USA agerar på nytt världspolis, enligt sina traditioner.
Och EU med sin nya säkerhetsdoktrin om att man minsann inte bara ska vara en ”mjuk” världsmakt, agerar också som man hela tiden har gjort.
EU är den största donatorn till Syrien.
EUs egen utrikesminister Federica Mogherini drog förra året igång ett diplomatiskt arbete kring hur Syrien kan ledas efter kriget.
Optimistiskt?
Det är det minsta man kan säga.
Men EU – ständigt den internationella aktör som går in med uppbyggnadsstöd efter konflikter där andra internationella aktörer spänt militära muskler – prövar alltså redan nu att få strukturer på plats för framtidens Syrien genom att diskutera möjligheter med Syriens opposition, med Saudiarabien, Egypten, Turkiet, Jordanien och Iran.
EU har länge envist hållit fast vid att Assad inte kan få sitta kvar efter ett krigsslut.
Även det har sett överoptimistiskt ut.
Ryssland har ju bombat de syriska rebellerna till spillror och lierat sig med Assad.
Kina har likaså föredragit Assad.
Och president Trump har alltså fram till i förra veckan öppet sagt att för hans del kan Assad gärna sitta kvar.
Man skulle tro att Trumps helomvändning och hans missiler i straff för gasattacken i Khan Sheikon, därför låg i EUs intresse.
Men ändå inte.
Det ligger aldrig i EUs intresse att ett västland och en allierad som USA startar krigshandlingar utan FNs godkännande.
Det gör livet så mycket besvärligare när internationella samfundet ska försöka få diktatorer att följa internationella regler.
EU gick på linjen att FN måste utreda vem som låg bakom gasattacken.
Den linjen drev USAs FN-ambassadör också till Trump överraskade alla med sin flygplatsbombning.
De flesta europeiska ledare gissar visserligen på Assad som skyldig och säger så offentligt men EU måste agera mer återhållsamt.
Och faktum är att före gasattacken, satt Assad för första gången på sex år mycket bekvämt på sin tron.
Han hade stöd av Ryssland, Iran, Kina, USA och Turkiet (motvilligt) med enbart irrelevanta EU som avvek.
Efter gasattacken är han en internationell paria som bara ryssarna försvarar.
Det hade därför suttit bra med en oberoende utredning.
Nästa skäl till att Trumps missiler inte låg i EUs intresse, är att Ryssland blev förbannat.
Assad är ju president Putins allierade.
Första ryska responsen blev att kalla Trumps tilltag en ”aggression” och ”flagrant brott mot internationella avtal”.
”Det här kan få extremt allvarliga konsekvenser,” varnade Rysslands FN-ambassadör.
Därefter kom straffet. Ryssarna har haft täta (men diskreta) kontakter med den amerikansk militär i Syrien, noga att ingen part trampar den andra på tårna, men nu skulle alla sådana kontakter avbrytas, meddelade Moskva.
Hur illa det ligger till lär framgå när USAs utrikesminister Rex Tillerson på onsdag besöker Moskva men dessförinnan fick britterna Ryssland rasande när utrikesminister Boris Johnson ställde in sin resa till Moskva på grund av gasattacken.
Det är alltså samma brittiska regering som besökt Saudiarabien, Turkiet och Filippinerna bara de senaste veckorna.
EU-ledarna har trots all spänning i Rysslandsrelationerna ansträngt sig att hålla kanalerna öppna och dialogen gående.
Det ligger aldrig i Europas intresse att Ryssland tappar humöret .
Särskilt inte över 59 missiler mot en tom flygplats (USA varnade ryssarna i förväg som varnade syrierna så att de kunde utrymma och ta med sig värdefull utrustning) varav bara 23 tycks ha träffat målet och där syriskt flyg ändå var tillbaka och kunde lyfta ett par timmar efter attacken.
Men utöver detta, riskerar Trump-missilerna att äventyra andra förbindelser som EU helst ser förblir fredliga.
I Beijing kan Syrien-bombningen lätt tolkas som ett slag i ansiktet på Kinas president Xi.
Xi befann sig i USA för ett första möte med Donald Trump, ett möte som målats upp i kinesisk press som otroligt viktigt.
Först tvingades Xi´s folk avstyra att Trump släpade ut Xi på golfbanan i Mar-a-Lago.
I Kina associeras golfbanor med korruption och Xi har lanserat sig som korruptionens fiende nummer ett.
Det fick alltså inte hända.
Det blev istället en kort promenad för de två världsledarna.
Men när allt sedan låg på plats för ett välarrangerat statsbesök, trodde kineserna, slog Donald Trump till med sin bombning i Syrien.
Under middagen med Xi.
Mot Assad i Syrien, där alltså Kina håller på Assad.
Xi hann knappt hem till Beijing förrän Trump lät krigsfartyg stäva mot Nordkorea – en annan konfliktplats som USA och Kina är oense om.
Den åtgärden hamrade i så fall in budskapet.
Om Kina fortsätter vägra hålla Nordkorea tyglat, så kan det gå på samma sätt som det gjorde för Ryssland när man inte höll den syriska regimen tyglad.
Kort sagt, Donald Trumps alfa-hanne-besked till Xi.
Det var ett ”konstruktivt” och ”fruktbart” möte mellan Xi och Trump, meddelade kineserna efteråt, vilket brukar vara diplomatisk kod för att man sagt otrevliga sanningar till varandra.
Många hade väntat att Xi skulle ha annonserat investeringar i USA under statsbesöket.
Inga sådana kom.
Vilka kinesiska reaktioner som kommer istället, lär hela världen få se inom kort.
Den europeiska pågående reflektionen över EUs nya roll i världen sedan… ja, allt – Trump, Putin, Xi, Erdogan, Assad,.. blev plötsligt mer angelägen än någonsin.
Tills vidare får vi konstatera att den gamla sanningen fortfarande gäller:
USA är från Mars och EU från Venus.