Trumps handelskrig kanske på riktigt är ny amerikansk politik, inte något som snart går över.
Därför hårdnar nu en intern fajt i EU – frihandel eller försvar.
President Donald Trump öppnade sitt globala handelskrig 2016, då mot de närmaste grannarna, Kanada och Mexiko.
Trots att ett nytt avtal senare slutits mellan trion nekar Trump tills vidare att som utlovat ta bort de stål- och aluminiumtullar han införde för att tvinga grannarna till underkastelse.
Trump fortsatte sina krigiska metoder mot EU (ståltullar, hot om biltullar) och därefter som bekant i hans pågående stora strid mot ärkefienden Kina.
Han har dessutom funnit tid att göra sig ovän med Japan, hotat Sydkorea med tullar, talat tufft med Storbritannien om ett framtida avtal, retat upp Turkiet med strafftullar och belagt import från Indien med nya tariffer.
Dessutom blockerar USA världshandelsorganisationen WTOs tvistpaneler, har hotat lämna WTO och att vägra ratificera FNs vapenexportavtal.
Trump tror på allvar att det lönar sig att skrämma motparter – det ger bättre uppgörelser för en själv.
Alla ekonomers argument om hur hårt det slår mot hans eget land viftas bort. Han ägnar sig ju åt ett patriotiskt krig för ett större syfte, för nationens överlevnad.
Det finns bedömare som tror att handelskriget snarare handlar om att ett USA på nedgång desperat försöker hålla sig kvar som den största ekonomiska världsmakten, utmanad av Kina och av EU.
Vilken förklaringen än är, så följer EU händelserna med stor oro. Hur mycket kommer världsekonomin totalt att sakta in? Kommer Kina försöka kompensera genom att dumpa gods billigt i Europa och utmana våra bolag? Väntar biltullar efter ståltullarna?
EU ställs motvilligt inför ett val:
Att slå tillbaka eller att böja sig, i hopp om att begränsa skadorna.
Hittills har EU ändå – på grund av bla Tyskland, Storbritannien och Sverige – envist hoppats att Donald Trump skulle stå rätt ensam i USA med sin handelsfientliga linje.
Kanske kan hans regering, handelsminister, handelsministerium få honom på bättre tankar?
Kanske han inte blir omvald 2020?
Inför ständigt nya otrevligheter från Trump (”EU är vår fiende,” ”ingen behandlar oss värre än EU”) har EU-sidan valt att samtala, lovat Trump att köpa mer amerikansk soja och gas och erbjudit honom att avskaffa samtliga tullar på alla industrivaror i den europeisk-amerikanska handeln.
En rapport från det amerikanska handelsministeriet förra veckan kom därför som en chock.
Rapporten hävdar att import av bilar utgör ett nationellt säkerhetspolitiskt hot mot USA.
Inte bara importerade bilar. Även bilar byggda i USA av utlandsägda företag riskerar amerikansk säkerhet.
Europeiska biltillverkare bygger tre miljoner bilar årligen i USA till amerikanska kunder.
Européerna har alltså spillt sin tid när de tålmodigt försökt förklara för Donald Trump att europeisk bilindustri ger jobb till 120 000 amerikanska bilarbetare.
Det amerikanska handelsdepartementet har konstruerat en hel argumentation kring hur utländsk import i sig utgör ett säkerhetshot.
Rapporten förklarar nogsamt varför.
Nyutveckling inom biltillverkning är av avgörande betydelse för
amerikansk militärindustri, säger rapporten. Så bilindustrin måste ägas av amerikaner, annars kan utländsk militär ta del av bilindustrins FoU istället för den amerikanska.
Och just därför är det riskabelt med en så låg amerikansktägd marknadsandel – nere på 22 procent enligt rapporten. Det leder till att amerikanska bolag inte får råd att bekosta avancerad FoU, sägs det.
Trump har beordrat handelsansvarige Robert Ligthhizer att med rapporten som grund öppna samtal med EU, Japan och andra länder han finner relevanta. (Det kan t ex handla om Kina som importerar mycket bildelar till USA.)
Lighthizer har sex månader på sig och beroende på hur samtalen avlöper, tänker Trump fatta sitt beslut om biltullar.
För EU står miljarder på spel.
Redan 2017 påstod Donald Trump att stålimport var ett nationellt säkerhetshot.
Få tog presidenten på allvar. Det kändes mer som en svajig ursäkt för att ge amerikansk stålindustri en konkurrensfördel. För hur kan europeiskt stål vara ett säkerhetshot när USA och Europa ingår i samma militärallians?
Tvisten om amerikanska ståltullar ligger i WTO dit EU anmält åtgärden.
De flesta utgår från att USA kommer förlora den.
Fast hjälper det om EU skulle vinna? Trump hotar att lämna WTO och har dessutom länge underminerat dess tvistlösning genom att påstå att USA alltid tar stryk där.
Det hårdnande amerikanska uppträdandet och retoriken påverkar EU. Här har en majoritet länge haft övertygelsen att frihandel är bra för alla parter och protektionism skadar samtliga.
Det är en åsikt som Sverige ständigt driver, en idé som vi byggt vår samhällsekonomi på.
Men den övertygelsen prövas nu hårt när den övergetts av EUs största handelspartner USA och när Storbritannien inte deltar i diskussionerna.
Internt i EU har omprövningen redan pågått ett tag. Först blev ”reciprocitet” ett modeord, därefter har franske presidenten Macrons slogan ekats av allt fler bland kontinentens politiker:
”Ett Europa som försvarar”.
Så här låter det i några aktuella debatter:
*Borde USA och Kina kastas ut ur offentlig upphandling i EU (värt 1,9 triljoner euro årligen) eftersom européer inte släpps in i amerikansk eller kinesisk upphandling?
Frankrike har föreslagit att rätta till balansen genom att införa en ”europeisk fördel” i offentliga kontrakt.
*Ska EUs konkurrensregler fortsatt stoppa företagsfusioner som skapar bolagsjättar vilka genom sin blotta storlek kan kontrollera marknader, med tanke på att amerikanska och kinesiska företag tillåts och uppmuntras till det?
Tyskland och Frankrike vill ändra på konkurrensreglerna.
*Behöver EU skaffa sig en regelrätt industripolitik för att gynna europeiskt näringsliv, styra satsningar och utveckling?
Ett förslag om en sådan från EU-kommissionen ligger redan på bordet. Dessutom planeras (och pågår) gemensamma satsningar på AI, Internet-of-Things, rymdprojekt, molntjänster, superdatorer…
Och Tyskland har börjat gilla idén, regeringen lanserar några egna.
*Borde länder som inte respekterar FNs klimatavtal från Paris, beläggas med en importavgift? Frankrike driver på för att EUs alla handelsavtal ska innehålla klimatkrav på motparten.
I diskussioner mellan de 28 EU-länderna i april om handelssamtal med USA, ville Frankrike att det även skulle gälla amerikanerna.
Övriga EU-länder sa dock nej, ovilliga att reta Trump mer än nödvändigt.
I Sverige är rädslan för protektionism för det mesta stark och på senare tid har Svenskt Näringsliv varnat för de nya tendenserna flera gånger.
Statsminister Löfven var också kritisk efter ett EU-toppmöte i maj där en europeisk industripolitik diskuterades.
Men regeringen antyder samtidigt en ny förståelse för argumenten. Man stödde t ex EU-krav om förhandsgranskning av utlandsinvesteringar från statliga bolag (asch, kinesiska investeringar ju).
Det klassiskt europeiska ”man får inte vara naiv” hörs allt oftare från svenska regeringsföreträdare.
Det hade varit intressant att få höra synen på
utvecklingen och handelskriget från svenska kandidater till Europaparlamentet, frågan om hur EU borde ställa sig.
För parlamentet har veto på handelsavtal med tredje land.
Just de politiker som vi väljer att sända ner till Bryssel/Strasbourg i maj kan fria eller fälla regeringarnas sätt att hantera det ilskna USA.