Det är ”årets viktigaste val” i världen . Det äger rum på söndag. Det gäller om Turkiet ska få ett stärkt auktoritärt styre eller inleda en demokratisk revolution och visa för omvärlden att det går att stoppa urholkningen av demokratin.
Oppositionskandidaten Kemal Kilicdaroglu leder knappt i de sista opinionsmätningarna, med 50,0 procent, mot 44,5 för Tayyip Erdogan, enligt den största mätningen. (Inga mätningar får göras efter 4 maj). Om ingen av presidentkandidaterna når över 50 procent blir det en andra valomgång 28 maj. Då skulle Kilicdaroglu vinna med 53,9 mot 46,1 för Erdogan.
Oppositionspartierna leder också i mätningarna inför parlamentsvalet på söndag, med 53,3 mot 43,9 för Erdogans valallians.
Men president Erdogan vräker ut gåvor till väljarna i valspurten – 45 procentiga lönelyft till 700 000 offentliganställda, gratis gas till hushållen en månad, sänkta elpriser och höjda pensioner till offentliganställda. Samtidigt varnar han på valmötena för att terrorister kommer att få fritt fram om oppositionen vinner, med fejkade videofilmer på Kilicdaroglu och PKK-ledare.
Under tjugo år vid makten har Erdogan steg för steg tagit kontrollen över rättsapparaten och tystat medierna med ”förräderilagar” och förbud mot ”förolämpning av presidenten”, och med statlig kontroll och ägande.
Valkommissionen som ska vara opartisk har redan gjort sig ökänd – genom att underkänna valet av borgmästare i Istanbul 2019, och när den godkände 2,5 miljoner omärkta valsedlar i folkomröstningen 2017, som med knapp marginal gav Erdogan fria händer att införa närmast enväldigt presidentstyre.
Tidningen The Economist har utnämnt det turkiska valet till årets viktigaste i världen.
”If Mr Erdogan loses, it will show that the erosion of democracy can be reversed—and suggest how. Democratic opposition parties need to recognise the danger and unite before it is too late. Fifty-six countries now qualify as “electoral autocracies”, up from 40 near the end of the cold war.”
”Nationella alliansen” som bildades av sex oppositionspartier för ett år sedan har utarbetat ett omfattande program – ”Morgondagens Turkiet” – som skulle innebära ett totalt brott med Erdogans form av presidentvälde och demokratiska inskränkningar. I det 200-sidor långa oppositionsprogrammet som presenterades den 30 januari avges 2 300 vallöften.
Partierna har utarbetat genomgripande förslag för hur Turkiets konstitution ska förändras för att avlöva presidentmakten, införa en ny form av parlamentariskt styre och ett oberoende rättssystem utifrån Europarådets och EU:s normer.
+ Presidenten ska inte längre kunna lägga in veto mot parlamentets beslut, inte längre kunna styra landet med dekret. En premiärminister ska leda regeringens arbete under parlamentets kontroll.
+ Oppositionspartier ska till skillnad från i dag få delta i lagstiftande utredningar. Partispärren för att komma in i parlamentet sänks från tio till tre procent.
+ Rättssystemet ska omorganiseras. Presidenten ska inte längre direkt eller indirekt kunna utse domare och åklagare. Domarna ska inte längre vara underställda justitiedepartementet. Domarna i de höga domstolarna ska till hälften utses med kvalificerad majoritet av parlamentet, den andra hälften av juristorganisationer. Rättssystemet ska ta vägledning av Europadomstolen för mänskliga rättigheter:
”The implementation of the judgment of the European Court of Human
Rights and the Constitutional Court is one of the most important requirements of the rule of law”.
+ Yttrande- och mötesfriheten ska stärkas i enlighet med Europarådets demokratiska regler. Statliga radio- och tv-bolaget TRT ska omorganiseras liksom den statliga nyhetsbyrån Anadolu Agency och frigöras från statlig styrning.
+ Kvinnors rättigheter ska stärkas. Partierna lovar en kampanj mot kvinnovåld och att ”införa internationella konventioner”, som Istanbulkonventionen. ”Necessary amendments shall be made in the Turkish Penal Code regarding crimes against women.”
+ Kampen mot korruptionen ska stärkas enligt rekommendationerna från Europarådets korruptionsövervakningsorgan, Greco.
Många av de här förslagen kräver ändring av landets konstitution för att kunna genomdrivas med stöd av en kvalificerad majoritet i det parlament som väljs den 14 maj. Det kommer att bli svårt även om oppositionspartierna når majoritet. Deras förhoppning är att en förlust för Erdogan ska leda till att fler politiker omprövar sin inställning till hans presidentstyre, på samma sätt som två av AKP:s grundare nu ingår i oppositionen.
I den brokiga alliansen ingår ”Republikanska folkpartiet”, CHP, det traditionellt statsbärande Kemalistpartiet, vars ledare Kemal Kılıçdaroğlu också blir presidentkandidat. Högerpartiet ”Det goda partiet”, IYI, som är en utbrytning ur ultrakonservativa MHP. Högerliberala ”Demokratiska partiet”, DP. Islamistiska ”Lycksalighetspartiet”, SP. Partier som bildats av utbrytare från Erdogans regeringsparti AKP – ”Framtidspartiet”, GP, med förre premiärministern Ahmet Davutoğlu i spetsen, och ”Demokrati och företagsamhet”, Deva, med förre ekonomiministern Ali Babacan som ledare.
Kurdiska HDP har hindrats från att ingå i alliansen av nationalistpartierna, men partiets fängslade ledare Selahattin Demirtaş uppmanar väljarna att stödja Kılıçdaroğlu mot Erdogan. HDP uppmanar också till röstning på Den Gröna valalliansen inför hotet att en domstol skulle förbjuda partiet precis innan valet.
Det mest akuta problemet efter en valseger för oppositionen blir att få bukt med den galopperande inflationen och få igång ekonomin för att klara återuppbyggnaden efter jordbävningskatastrofen med 50 000 döda och bostäder förstörda för 3 miljoner människor. Enligt oberoende ekonomer ligger inflationen på över 100 procent, medan Erdogans ministrar hävdar att den ”sjunkit” till 44 procent.
Oppositionsalliansens främsta utrikespolitiska mål är att få igång medlemsförhandlingarna med EU på nytt. I ett första steg med en uppdatering av tullunionen mellan EU och Turkiet, visaliberalisering och avtal om fortsatt ekonomiskt EU-stöd till flyktingar i landet
Men samtidigt hävdar partierna att de ska fortsätta president Erdogans balansakt att samarbeta både med Ryssland och västländerna. Om oppositionen vinner valet och menar allvar med inriktningen på fördjupat samarbete med EU lär president Kemal Kılıçdaroğlu ganska snart tvingas överge balansakten och välja EU-USA-sidan.
Kılıçdaroğlu lovar redan nu stöd till Ukraina mot den ryska invasionen, om än bara ”politiskt stöd”.
“We know that Ukraine has been unfairly invaded,” he said. “Therefore, we support them in that regard. We would provide all kinds of political support that is needed.”
Oppositionspartierna har också lovat att så snabbt som möjligt godkänna Sveriges Natoansökan om de vinner valet. Men det är ingen avgörande skiljelinje i valet – även Erdogan skulle säga ja till Sverige, efter att ha utnyttjat de bugande svenska regeringarna i sin valkampanj.
Om Erdogan vinner även den här gången kommer han att utnyttja det till att stärka sin makt, genom att utplåna vad som finns kvar av oberoende medier och offentliga kritiker. Andra auktoritära ledare och regeringschefer som vill stärka sin makt på samma sätt som Erdogan, i t ex Indien och Mexiko, kan vädra morgonluft.
Samtidigt som västländerna, liksom de gjort många gånger tidigare, kommer att anpassa sig till fortsatt samarbete med ett autokratiskt styre i Turkiet, som är en geopolitisk stormakt och Natomedlem. ”Foundation for Defence of Democracies” formulerar det:
”A third term for Erdogan will likely curtail what remains of Turkey’s faltering democracy. By whatever means Erdogan is able to secure victory, both Washington and Europe will likely choose to remain silent and find new ways to work with him, based on their respective interests. If his re-election is perceived to be illegitimate, don’t expect the West to call this out. A new Erdogan term will likely result in old ways of finding paths to accommodate him.”