Vad Donald Tusk egentligen sa i Bryssel igår, är att ingen i EU tror längre att brexit går att vända.
Därför finns inget att hämta för May.
Polske Donald Tusk visste mycket väl vilken uppståndelse hans ord vid presskonferensen med Irlands premiärminister Leo Varadkar skulle väcka:
”Jag undrar hur den speciella plats i helvetet ser ut för dem som kampanjat för en brexit utan skuggan av en plan för hur det ska genomföras.”
Det här är inte som Juncker som häver ur sig vad som helst för att skoja till det. Han ville att orden skulle tränga igenom.
Tusk twittrade för säkerhets dessa ord, instagrammade dem och la upp dem på EUs ministerråds officiella hemsida.
Mer intressant bland Tusks anmärkningar var egentligen det här (lite avkortat):
”Idag är det 50 dagar kvar till brexit. Jag vet att många med mig hoppats på en vändning. Men idag finns ingen politisk kraft och inget effektivt ledarskap för ”remain.”
Tusk har helt rätt. Dags att sluta hoppas.
Omröstningarna i det brittiska parlamentet har tydligt visat det politiska läget.
Det finns många enskilda britter som drömmer om att bli kvar i EU men, som Tusk säger, det finns idag ingen fungerande politisk kraft i Storbritannien som representerar dem.
Den stormiga brexitveckan i parlamentet gjorde därmed också klart att det finns inget som EU kan ge britterna, som skulle kunna vinna en majoritet för att stanna kvar i EU.
Så när Theresa May anländer till Bryssel idag för att kräva en omförhandling av det famösa ”backstop:et” så blir svaret detsamma som det varit hela tiden:
Nej.
Theresa May kommer faktiskt inte bli det minsta ledsen för den saken.
Hon visste hela tiden vilket budskap som väntar henne, hon pratade igenom saken i telefon med Tusk och Juncker innan hon satte sig i flyget över.
Hennes plan är att efter brysselbesöket resa hem till London och säga till sitt parlamentet att där ser ni! EU vill straffa oss, de lyssnar inte på er, på det brittiska folkets vilja.
Hennes nästa replik blir:
”Nu, kära ledamöter, står det därför mellan min deal med EU eller No Deal.
Så ska vi krascha och brinna – eller ska vi vinna tid för att ge brittiskt näringsliv andrum att anpassa sig?”
För säkerhets skull har hon pumpat ut utredningar om plågorna i den väntade kraschen, uppmuntrar sitt folk att hamstra mat och mediciner, lovat hålla militären redo för mat-upplopp, osv.
I detta ”blame game” blir det parlamentet som står med Svarte Petter, som måste träffa valet att ”ge sig för EU” eller att medvetet utarma sitt eget land.
Theresa May kan lugnt titta på och säga att hur det än slutar, kan i alla fall inte hon förebrås för något.
Parlamentarikerna kommer förstås i sin tur vilja skylla allt på EU men det tänker alltså Donald Tusk inte gå med på.
Därav hans kommentar om helvetet för brexiteers som skapat denna situation.
Så vänta er fortsatt brittiskt brexitkaos i pressen de närmaste dagarna och i brittiska parlamentet nästa vecka när May gör sitt utlovade uttalande den 13 februari.
I absolut sista minuten kan det dock komma en spelvändning.
Om EU-sidan önskar det.
Om May begär en förlängning av förhandlingarna (av art 50-processen) skulle EU kunna bevilja en sådan på ett år eller halvannat.
(En kortare förlängning vore meningslös, det finns inget tecken på att det brittiska politiska läget kan ändra sig på kort sikt.)
För EU-sidan skulle detta innebära en hel del krångel och besvär.
Britterna måste då få välja in ledamöter i Europaparlamentet i slutet av maj.
Retligt av flera skäl, inte minst för att deras stolar redan lovats ut till oss andra. Sverige ska till exempel få en plats extra.
(Nej, det lär inte gå att trixa sig undan den förpliktelsen som bygger på medborgerliga rättigheter – tyngst vägande av alla principer i EU-fördraget och ingen tror att EU-domstolen skulle godta tramsande med den.)
En nackdel för EU är att då fortsätter förstås det tröttsamma tjafsandet om brexit som EUs stats- och regeringschefer ärligt talat varken har tid eller tålamod med längre.
Betydligt viktigare göromål som ett europeiskt försvarssamarbete, teknologiska satsningar, en fiungerande kapitalmarknad, migrationsdilemman, kräver deras uppmärksamhet.
Men fördelen finns också, att även EU-sidan slipper se handel och andra relationer med Storbritannien rasa utför ett brant stup om 50 dagar.
Det blir mer tid för näringslivet att omgruppera.
Och så skulle den generositeten med extra tid göra det svårare för britterna att utmåla EU som boven i deras evinnerliga ”blame game”.
Bara femtio dagar kvar…