Tysklands protektionism brukar segla under radarn men i veckan ställdes den ut i allmän åsyn i Europaparlamentet.
Tysk bilindustri ”rasar” över att Europaparlamentet i veckan satte år 2035 som slutet för fossilbränsle-bilar.
”…ett beslut mot medborgarna, mot marknaden och mot modern teknologi,” slog Hildegard Müller fast, chefen för tyska bilbolags branschorganisation.
Nu är väl situationen snarare att världens biltillverkare faller över varandra för att annonsera deras absoluta slutdatum för fossilbilarna – från 2025 (Toyota, Mazda) till 2030 (Volvo, Ford, Renault, Nissan) medan snart bara Volkswagen ligger hopplöst efter.
Men VW är utan tvekan billobbyisternas största kund.
Hildegard Muller tänker för sin del gå raka vägen till tyska regeringen för att få stöd.
Det lär hon få. Tyska regeringen, ledd av Merkel eller Scholz försvarar alltid sitt näringslivs rätt att slippa bördor.
I veckan som gick satte detta stopp för viktiga klimatreformer i Europaparlamentet. Bland annat skulle en vassare form av utsläppshandel skulle tas. Den tyske CDU-rapportören Peter Liese hade sett till att den skulle mjukas upp så mycket det bara gick.
Detta fick konsekvenser för nästa reform, EUs nya importavgift, Cbam.
Cbam – eller att icke-europeisk industri genom avgiften ska börja betala för den klimatskada de står för – är en lysande idé.
EU kan här skickligt utnyttja sin styrka som världens största konsumentmarknad för att tvinga på andra länder valet att antingen betala till klimatåtgärder i EU, eller göra egna klimatåtgärder hemma (i så fall får man kvitta bort EU-avgiften).
Viktigt är att europeisk industri betalar en lika hög klimatavgift. Annars blir Cbam en tull och ett handelshinder vilket strider mot världshandelsreglerna.
Om däremot företag såväl innanför som utanför EU betalar detsamma, så är det en klimatavgift och helt regelmässig.
Men gamla tyska synder ställer till problem för Cbam. EUs utsläppshandel har sedan den egentliga starten 2008 ett stort hål; gratis utsläppsrätter som utdelats till 80 procent av tillverkningsindustrin.
Tysk lobbying – Merkel – kan ta en stor del av äran åt sig för gratiskvoterna.
De försvarades med en risk för att europeiska företag annars skulle flytta ut sin produktion till utlandet, om de tvingades betala en Co2-avgift. Deras konkurrenskraft var i fara.
Dessa gratis utsläppsrätter har industrin sedan kunnat sälja till andra bolag med stor vinst. Mellan åren 2008 och 209 har man tjänat netto kring 50 miljarder euro på kvotförsäljning.
När Cbam nu leder till att gratiskvoterna måste tas bort och EU-bolagen börja betala för eventuella utsläpp, har europeisk industri alltså haft femton år på sig plus ett bidrag på extra 50 miljarder euro, för att minska sina egna utsläpp.
Svenska SSAB har under de åren utvecklat världens första fossilfria stål.
Tysk industri har gjort ingenting.
Så när tysk industri nu lobbyar CDU-rapportören i parlamentet, är deras krav att gratiskvoterna ska fortsätta i minst tretton år till. De tycker sig behöva mer tid för att utveckla klimatvänlig teknologi.
Precis som tysk bilindustri tycker alltså, pressad av EU gång på gång sedan tidigt 1990-tal att minska utsläppen, men som ännu inte har hunnit utveckla någon ny teknologi för renare utsläpp och dessutom hamnat sist i världen med elbilar.
Varje gång har EU – pressat därtill av framförallt tyska regeringen – valt att visa tysk bilindustri förståelse och luckrat upp kraven.
Precis som tysk kolsektor för övrigt, som pressats av EU i decennier att avveckla kolet men som – eftersom de inte hunnit, etc – gått med på att tidigast år 2038 kan de nog stänga kolgruvorna.
Den tyske CDU-rapportören Peter Liese lyckades övertala den liberala och den socialdemokratiska gruppen på att låta gratiskvoterna vara kvar till 2032.
Det underminerar förstås allt införande av importavgiften Cbam innan dess. EU kan inte kräva CO2-avgift av utländsk industri och låta europeisk industri slippa.
Men före veckans omröstningen hoppade Liese av sin egen uppgörelse. Han gjorde istället upp med de högerextrema om att kräva år 2034 som slutår för gratiskvoterna.
Då rasade hela korthögen – utsläppshandeln, Cbam och en social fond som ska stötta medborgare som drabbas av höga kostnader för klimatreformerna.
Liese tappade stöd från i stort sett alla. Det blev inga beslut på dessa tre viktiga områden, de fick skickas tillbaka till utskottet för nya manglingar.
Lita på att de tyska industrilobbyisterna följer med till utskottet.
Liksom att de nu ligger på Berlin för att Tyskland i EUs andra lagstiftande institution, ministerrådet, ska stoppa ett EU-beslut om slutår 2035 för fossilbilar.
Det märkliga är väl inte att Tyskland försvarar sin industris privilegier.
Eller att de lyckas så väl.
Det märkliga är att detta ständigt seglar under radarn så att Tyskland slipper höra på anklagelser om sin stora synd – ogenerad protektionism.