Nationalismen blommar med tusen blommor i Europa just nu.
Det senaste exemplet är grovt och kommer från Tysklands regering.
Det är en djupt känd tysk övertygelse – därför även inskriven i EU-fördraget – att en centralbank ska stå oberoende politiken och helt fokusera på sitt uppdrag (stabil valutakurs, lagom inflation).
Om politiker ställer krav på en centralbank att ändra kurs, undergräver det förtroendet för centralbanken och valutan den är satt att skydda.
Ändå har en hel rad av tyska politiker med finansminister Wolfgang Schäuble i spetsen, i veckan angripit den europeiska centralbanken och dess chef Mario Draghi aggressivt.
ECB för inte rätt penningpolitik, hävdar de tyska politikerna.
Den låga ränta som ECB håller i hopp om att få igång den europeiska stillastående ekonomin, missgynnar tyskarnas sparande.
I den tröga ekonomi som Europa har, kämpar de flesta länder fortfarande med att ta sig upp ur djupa skulder och år av nedskärningar för att klara någorlunda budgetbalans.
Under den hårdföra finanskrisen flöt kapitalet som bekant från dessa krisdrabbade EU-länder till Tyskland.
Det är inte lite cyniskt att kräva specialbehandling av ECB för att Tyskland gärna också vill ha ränta på sitt sparande.
Förbundskansler Angela Merkel stöder sina tyska landsmän genom att säga att det är fullt legitimt att debattera ECB.
I tysk debatt lät det precis tvärtom när det för några år sedan var en fransk president (Nicholas Sarkozy) som skällde på ECB för en penningpolitik som missgynnade Frankrike.
Efter veckor av hård tysk kritik fick ECB-chefen Mario Draghi nog och bet i torsdags tillbaka:
”Vårt mandat är att driva prisstabilitet för hela eurozonen, inte bara för Tyskland.”
”Vi följer lagarna, inte politiker för vi är oberoende som lagen föreskriver.”
Klassiskt med den klämma som Tyskland befinner sig i just nu, är att den är självförvållad men att politikerna väljer att peka ut EU-institutionerna som skyldiga.
Noll-räntan roar inte sparare och inte heller de tyska försäkringsbolag som i kontrakt har garanterat sina kunder 4 procent avkastning.
Det är dock ett problem som Tyskland själv skapat.
Men framförallt tycks attackerna mot ECB bottna i tyska konservativas rädsla för det nya främlingsfientliga, EU-fientliga partiet AfDs framgångar.
AfD roar sig naturligtvis med att lasta EU för allt möjligt, det ingår i ett sådant partis jobbeskrivning.
ECB sa t ex högt nyligen att de övervägde dra in stora eurosedlar (500 EUR, alltså 5 000-kronors-lappar) eftersom dessa framförallt tycktes uppskattas av kriminella och terrorister som helst handlar kontant för att slippa lämna spår efter sig.
AfD högg genast till med att detta var ett EU-angrepp på tyska sparare.
”Jag sa till Draghi att han kan vara stolt, han har bidragit till AfDs framgångar till minst 50 procent”, förklarade Schäuble.
Egenintresset regerar.
Finansminister Schäuble, stödd av Merkel, visar att eventuella hot mot CDUs regeringsmakt betyder mer än att Europa har en stabil valuta som inspirerar förtroende.
Storbritanniens konservative premiärminister har redan skapat en situation där det råder rädsla och osäkerhet på marknaderna och i näringslivet över hela Europa för att han ville undanröja hotet från populistiska Ukip.
Nu agerar tyska regerande kristdemokraterna lika nationellt närsynt.
EU-samarbetet är illa ute.