EUs budgetdebatter brukar vara långvariga och enahanda i argumentationen.
Men inte den här gången.
I förpostfäktningarna till hur EUs budget ska se ut för åren 2019-2024, har några överraskande kort dykt upp i leken.
1) Tysklands två största partier (Merkels CDU och Schulzs SPD) har förklarat sig villiga att betala MER pengar till EU.
(Jo, det är på riktigt. De två partierna har skrivit in det i sitt gemensamma regeringsprogram.)
2) Frankrikes Macron har förklarat sig villig att MINSKA jordbruksbidragen.
Inget är heligt, sa presidenten i sitt stora europatal som på hemmaplan reformerar jordbruket så att lantbruk fungerar mer som företag.
3) EU-kommissionen tänker föreslå att de länder som inte har ett oberoende rättsväsende (läs Polen och Ungern), inte får fulla EU-bidrag.
Det finns EU-länder som är uppriktigt trötta på att finansiera införande av autokrati i Europa.
Alla tre ovanliga ställningstaganden bottnar i att avsändarna anser att det är viktigare än någonsin att EU kan utgöra en stark kraft när omvärlden ser skakig ut.
I vanliga fall brukar ju annars EUs flerårsbudgetar alltid debatteras på samma vis.
1) Först kommer akademiker och kommentatorer ut och berättar att det finns mycket mer logiska sätt att utforma en EU-budget.
2) Sedan kräver de rika länderna att få betala mindre till EU.
3) Därefter kräver alla andra att få behålla sina bidrag.
Och efter två års gräl eller så, slutar man på en ungefär likadana fördelning som tidigare.
P.S. De svenska regeringen kör åtminstone med bekanta kort:
EU borde skära ned sin budget och som minimum ska i varje fall Sverige inte behöva betala en krona extra bara för att Storbritannien försvinner som betalade EU-medlem.
Vad det svenska ställningstagandet grundar sig i för analys om behovet av EU i dessa dagar, får vi gissa själva.