Det är tyskarnas tur att få sina val granskade på världsscenen och det tycker de inte alls om.
Vi andra måste väl förstå att det är svårt för Tyskland att vända?
Häromveckan stod tyske förbundspresidenten Frank Walter Steinmeier (på bilden) redo att flyga till Kyiv för att ge stöd åt Ukrainas president Volodmyr Zelenskyj.
Men Zelenskyj sa nej tack till besök från denne man – en gammal och nära vän till Putin och hans närmaste, utrikesminister Sergei Lavrov.
Om kärvänligheten i bilden ovan inte säger allt, så kanske Zelenskyj också mindes att just denne tyske socialdemokrat 2014 var aktivt inblandad i att stycka av delar av Ukraina för att tillgodose Ryssland.
Zelenskyjs nej tack till Steinmeiers besök upprörde Tyskland storligen. Zelenskyjs nej sågs som en kränkning och han varnades av allvarliga tyska ledare för sitt ”diplomatiska felsteg.”
Tyskarna har ju vänt kappan nu, erkänt att tiderna är annorlunda nu, så vadå, skulle det inte räcka?
Men efter världens inledande överraskade (och tacksamma) reaktion på Tysklands ”zeitenwende” som kom i ett tal av förbundskansler Olaf Scholz tre dagar efter invasionen av Ukraina, så är omvärlden inte helt lika tacksam längre.
För Tyskland verkar inte ha särskilt bråttom att vända i praktiken.
Förbundskansler Olaf Scholz deklarerade den 27 februari nya tider – en zeitenwende – och förklarade att Tyskland skulle öka sina försvarsutgifter genom ett tillskott på 100 miljarder euro.
Men i den budget som koalitionsregeringen la fram i april fanns inte dessa utlovade pengarna till försvaret.
I krigsstarten var hjälmar det enda som Tyskland kunde tänka sig att sända till det överfallna Ukraina. Tyska vapenexportlagar är hårda. Så hårda att Tyskland förbjöd Estland att skänka estländska vapen till Ukraina, eftersom dessa var tyskbyggda.
Anklagelser och besvikelse från resten av västvärlden följde och därefter vände Tyskland alltså. Nu utlovade utrikesminister Annalena Baerbock ”tunga vapen” och ”allt som kan hjälpa ukrainska armén måste sändas snabbt.”
Fast sedan vände man igen och samma minister förklarade att nej förresten, och i alla fall inte tanks.
”Vi kan inte göra oss själva till ett ryskt mål.”
Och medan den tyska regeringen funderar, så går få försändelser iväg till Ukraina.
I Tyskland och en del omgivningar ser man förlåtande på tyskarna. De har tröga och långsamma beslutsprocesser för allt. De har traditioner som sitter djupt. Detta är ett land som sedan andra världskriget varit pacifistiskt och det är inte lätt för den tyska mentaliteten att ställa om.
Tyskland lider inte minst av skuldkänslor för att så många ryssar dog under andra världskriget så gullandet med Putin är förståeligt.
Samma argument – de tyska skuldkänslorna över andra världskriget – har ofta kommit till användning också för att förklara att förbundskansler Angela Merkel beskyddade Polen och Ungern mot EUs krav på att uppföra sig som demokratier och en rättsstat.
Å andra sidan får man väl säga att Tyskland har tjänat enormt mycket pengar på de omständigheter som förklaras med så stor förståelse.
Tysklands bilindustri har haft en stödjande vän för sina affärer i Ungern av premiärminister Orban och tyska näringslivet har levt mycket gott på det polska ekonomiska miraklet.
Och med Ryssland? I Tyskland har rysk energiimport ”djupa rötter,” förklarar New York Times vänligt.
Brutalare uttryckt, tysk industri har levt exceptionellt gott på billig gas och olja från Ryssland. Så gott, att man trots uppmaningar från hela västvärlden har vägrat att minska sin ryska energiimport. Istället har man ökat den och investerar miljarder i den (tyska företag har lagt miljarder i Nord Stream I och II vilka följt upp tidigare gasimport).
”Billig rysk energi har varit grunden för vår konkurrenskraft,” som Martin Brudermüller, VD på kemijätten BASF, förtydligar läget.
Denna tyska konkurrenskraft har varit så framgpångsrik de senaste 15 åren med rekord i handelsöverskott år efter år, så stort att andra EU-länder länge klagat eftersom tyskarna inte för mycket tillbaka (också USA har protesterat). Tyskland har nämligen sällan investerat sitt överskott utan lagt det i ladorna.
Om de istället hade investerat mer skulle det skapa ekonomisk aktivitet för fler än bara tyskar – även om investeringarna skedde i enbart Tyskland.
Men tyskt sparande förklaras ofta med landets otäcka erfarenheter från kriget och krigsärr trumfar det mesta.
Det vinner förståelse.
Tyskland plågar sedan sin omgivning med att kräva höga räntor för den gemensamma valutan euron eftersom låga räntor är dåligt för deras stora sparande. Höga räntor är nämligen mindre roligt för länder som behöver investera för att skapa ekonomisk aktivitet (men, som tyskarna brukar säga, de får ta ansvar för sig själva).
Några konsekvenser av att tyska traditioner är så starka – eller alternativt, av en tysk strävan efter snabba vinster – är att landet ligger långt efter i digitalisering och ständigt har motsatt sig EUs klimat- och energireformförslag. Sådana skulle ju kräva att använda överskottet till investeringar.
Tyskland har därför i EU motsatt sig att bilindustrin ska tvingas investera i fossilfritt för det vore dyrt samt kämpat hårt för kolsektorns bevarande. Man beslöt 2020 att fasa ut kolet först till år 2038 medan Storbritannien (också med lång tradition av kol) för sin del är nästan framme redan, dock med måldatum 2024.
Ett annat högst konkret exempel på tysk ovilja i att ändra något:
I danska Jylland sitter Kristian Lundgaard-Karlshøj blåsiga dagar och väntar på ett sms. När det blåser mycket på Jylland, så blåser det också i norra Tyskland och då får han besked att stänga sina danska vindkraftverk.
Tyskland har inte kablar nog för att ta emot dansk ström dagar när deras egen ström blåser in, så då stängs den danska importen ner.
Varför inte lägga ner fler kablar i Tyskland och få ut mer dansk fossilfri ström?
Olönsamt.
Rysk energi flödar ju.
En konsekvens av rysk energis ”djupa rötter” i Tyskland, är att Tyskland har bromsat övriga EU från att införa bojkott mot olja och gas för att sluta stärka Putins krigskassa.
Tyskarna är förstås inte ensamma om att tveka.
Men t ex Frankrike har lobbyat för en EU-oljebojkott trots att rysk olja har en del rötter här med – står för 25 procent av fransk oljekonsumtion.
Italien som får hela 40 procent av sin gas från Ryssland har lovat säga ja till en olje- och gasbojkott.
”Vill ni ha fred eller luftkonditionering?,” frågade Italiens premiärminister Mario Draghi sina väljare.
Trots allt detta tyska velande lever fortfarande hoppet om att Europas största, mest inflytelserika och mest välmående land ska vända på riktigt.
Rysk energiimport har minskat något sedan den 27 februari och det börjar pratas om att göra större insatser. Scholz har t ex lovat 3 miljarder euro till att bygga flytande gasterminaler så att gas från USA och Kuwait kan ersätta en del av den ryska om några år.
Tyskland har inte motsatt sig att EU skickar 1,5 miljarder euro till Ukraina som landet får köpa vapen för (varav Tyskland som EUs största ekonomi står för största delen).
Den tyska armén som är ett stående skämt över brist på underkläder, stövlar och ammunition bör få mer pengar så småningom om inte i årets budget, och kunna ta ett större ansvar än nu för den gemensamma säkerheten.
Och det betyder ju i så fall att Tyskland investerar och inte enbart sparar vilket omvärlden kommer uppskatta.
Men Tyskland får ursäkta om greker och andra sydeuropéer som tvingades till hårda ekonomiska kostnader under finanskrisen för att, som tyskarna sa, ”ta sitt ansvar för tidigare års felaktiga val” nu har svårt att tycka synd om tyskarna ifall de tvingas till konsekvenser för sina val.
Eller om Ukrainas president Zelenskyj som dagligen tvingas bevittna blodiga förbrytelser mot sitt folk inte alltid har tålamod att smila och le mot politiker som har så många sidor att visa upp av sin kappa.
