Det börjar långsamt gå upp för den brittiska regeringen att det här med att lämna EU kan bli en dyr affär. Brexitledarna som nu är ministrar tvingas till pinsamma helomvändningar, samtidigt som väljarna straffar Torypartiet.
Brexitministern David Davis, som inför folkomröstningen, åkte runt i en kampanjbuss med banderollen ”We send EU 350 million pounds a week – let’s found our NHS instead” säger nu inget om nya miljarder till sjukvården. I stället öppnar han för att Storbritannien ska fortsätta betala miljarder till EU för att få vara kvar på EU:s inre marknad.
Samme David Davis som i sitt första framträdande som minister i parlamentet utlovade ”rigorös invandringskontroll” för att uppfylla regeringens vallöfte att minska EU-arbetskraftsinvandringen till under 100 000 säger nu dagen efter uppgifter om en nettoimmigration på 335 000 per år från övriga EU att brittiska näringslivet inte behöver oroa sig över inskränkningar som leder till brist på arbetskraft.
Och utrikesminister Boris Johnson har gått ännu längre när han under besök i Bryssel talat om för ett flertal ambassadörer från olika EU-länder att han egentligen vill ha fortsatt fri arbetskraftsinvandring från EU till Storbritannien.
Theresa Mays ministrar har upptäckt att de tuffa tal de fått så många applåder för på partimöten och av tabloidtidningarna inte håller när de möter företag och övriga EU-länders ministrar.
Brittiska näringslivet har förklarat för David Davis att hans tal om att Storbritannien inte har någon nytta av att ingå i EU:s inre marknad riskerar leda till dramatiskt minskad export och att framför allt banker och andra finansföretag förbereder utflyttning till europeiska kontinenten. Och övriga EU-regeringar har fnyst åt Boris Johnsons försök att hota med minskad export till Storbritannien om regeringen inte får löfte om fortsatt frihandel med EU.
Men även om Brexitministrarna och premiärminister Theresa May nu backar och erbjuder sig att betala för att Storbritannien ska få fortsätta vara med på EU:s inre marknad lär det inte räcka. Det kan bland andra Norge vittna om.
Norska företag har via EES-avtalet fritt tillträde till inre marknaden. Och Norge betalar dyrt för det. En jämförelse med Storbritanniens medlemsavgift till EU:s budget visar att norska staten inte ligger så långt efter. Norge betalar varje år motsvarande 140 pund per person, jämfört med 220 pund för Storbritannien. Det högre priset för Storbritannien ger också regeringen möjlighet att vara med och besluta om de lagar och regler som gäller för EU:s inre marknad – Norge får i praktiken bara vara med och betala.
Men utöver de norska miljarderna till EU ingår i priset för att få vara med på inre marknaden att Norge även tillåter fri arbetskraftsinvandring från övriga EU.
Det skulle vara ett stort brott mot gällande principer i avtalen med Norge och andra samarbetsländer om EU skulle ge Storbritannien andra villkor. Det är därför inte bara förhandlingsspel när Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble och hela EU27 med en röst upprepar om och om igen att fri arbetskraftsrörlighet är ett villkor för att få vara med på EU:s inre marknad.
Brittiska Brexitministrar lär få fortsätta att ha backen i när de kör vidare mot utträdesförhandlingarna.
De brittiska väljarna börjar samtidigt visa att de inte ställer upp på regeringens Brexitlinje. Liberalerna, som är det enda partiet som kampanjar mot ”Hard Brexit” vann överraskande ett fyllnadsval till parlamentet på torsdagen.
Medan Brexitanhängarna är upprörda över regeringens antydningar om eftergifter till EU. UK Independence Party anklagar Brexitministern David Davis för att ”already going weak at the knees”.
Och ännu har Theresa May inte ens skjutit startskottet för utträdesförhandlingarna.