Först gömde regeringen EU-ländernas ministrar ute på Arlanda som om den inte ville att svenska väljare skulle märka att Sverige är EU-ordförande. Men nu utnämner statsminister Ulf Kristersson oväntat EU till ”hjältar” och tokhyllar kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
Moderaterna kan ha insett att svenska folkets snabba uppslutning bakom EU-projektet i skuggan av Ukrainakriget ger regeringen möjlighet att avgränsa sig från Sverigedemokraterna och utnämna sig själva till EU:s framgångsrika ledare.
”Låt mig rikta ett mycket varmt tack till Sveriges EU-ambassadör Lars Danielsson, sade Ulf Kristersson i riksdagens partiledardebatt.
Det är samme Lars Danielsson som den förra borgerliga regeringen med Carl Bildt som utrikesminister först försökte ge sparken, sedan vägrade ge jobbet som EU-ambassadör trots att han var ende sökande, och sedan kickade iväg till Hongkong. Danielsson hade varit statssekreterare hos statsminister Göran Persson och ansvarat för Sveriges EU-politik ända från start.
Nu hyllas han av Kristersson tillsammans med övriga ”skickliga svenska tjänstemän som jobbat dag och natt i sex månader”. Även EU-ambassadören Torbjörn Haak hyllas på Facebook för sina insatser under klimatförhandlingarna.
”Nu är vi med och ställer om hela Europa”, deklarerar Kristersson.
Statsministern tackade i riksdagen Ursula von der Leyen för ”tätt och gott samarbete”, som en signal att de två agerat tillsammans som EU:s ledare när viktiga beslut tagits om stöd till Ukraina, migrationspolitiken, klimatpolitiken, stått upp för rättsstatens principer och lovat förbättra konkurrenskraften.
Det är knappast den verkliga bilden av hur EU:s beslut drivits fram. Men det visar tydligt hur Moderaterna tar ytterligare ett steg mot att lansera EU som en politisk scen där partiet är ledande aktör.
Omsvängningen började redan inför EU-parlamentsvalet 2019. Först petades de tre M-ledamöterna i parlamentet med motiveringen av valberedningen att man måste undvika nya valfiaskon. Och partiets nya kandidater lanserade sig med löfte om att säga ”Nej, nej, nej”.
”Back to basic!” är mitt motto, deklarerade Tomas Tobé. ”Vi ska stå upp för svenska värderingar”, försäkrade Jessica Polfjärd. Och Arba Kokalari lovade bli en parlamentariker som ”Står upp mot byråkraterna i Bryssel och försvarar Sveriges intressen”.
Men ett par månader före EU-valet bytte partiet plötsligt fot och lanserade sig som ett ”Ja-parti”.
– Vi behöver mer europeiskt samarbete för att lösa de viktigaste samhällsfrågorna, sade partiets toppkandidat Tomas Tobé.
Partiledningen hade läst av det ökade EU-stödet bland väljarna och avgränsade sig samtidigt tydligare mot Sverigedemokraterna. När Ulf Kristersson nu utnämner EU till ”hjälte” och lanserar sig själv som EU:s ledare är det ytterligare ett steg i att anpassa sig till väljarnas snabba omsvängning i synen på EU-samarbetet.
Stödet för det svenska EU-medlemskapet har nått en ny rekordnivå, och stödet ökar allra snabbast i grupper där stödet tidigare varit lägst, till exempel bland de som tillhör den äldre delen av befolkningen, lågutbildade och de som bor på landsbygden.
Rysslands invasion av Ukraina gör att tre av fyra svenskar nu är för ett fördjupat EU-samarbete inom försvars- och säkerhetspolitik. Tre av fyra identifierar sig i någon utsträckning som EU-medborgare, samtidigt som 50 procent har svarat att de till någon utsträckning känner samhörighet med EU. Det är bara bland irländarna som det skett en snabbare omsvängning.
I EU-parlamentsvalet nästa år hoppas Sverigedemokraterna likt riksdagsvalet i fjol bli större än Moderaterna och ännu mer etablera sig som det största högerpartiet med rätt till ministerposter i en kommande regering. I förra EU-valet fick M fyra mandat och SD tre.
Sverigedemokraternas EU-parlamentariker Charlie Weimers har lanserat målet att vinna många M-väljare i valet med en EU-negativ kampanj. Weimers och Jimmie Åkesson tycker att svenska regeringar har varit för eftergivna i EU och föreslår att Sverige ska börja hota med att hoppa av om man inte gillar EU-uppgörelser.
Skiljelinjen inför EU-valet mellan Sverigedemokraterna och Moderaterna blir därmed mycket tydlig när Ulf Kristersson lyfter fram hur framgångsrikt Sverige varit som EU-ordförande i samarbetet med övriga medlemsländer och EU-kommissionen.
Men att beskriva EU-ordförandeskapet som en framgångssaga gör också att Uf Kristersson kan beskrivas som en central politisk ledare. I motsats till den bild av en regering som i själva verket är nickedockor för Sverigedemokraterna, som oppositionen målar upp.
I svensk politik har vi många gånger genom åren sett att dragkampen om vem som väljarna anser är bäst skickad att leda landet är av central betydelse. Socialdemokraterna hade under många decennier skaffat sig närmast hegemoni i rollen som statsbärande parti.
När Carl Bildt-regeringen efter valsegern 1991 redan året därpå tvingades be om hjälp av oppositionsledaren Ingvar Carlsson för att hantera den ekonomiska krisen framstod regeringen inte som en stark ledare för landet och förlorade också nästa val.
När Fredrik Reinfeldt-regeringen 2008 skulle hantera den internationella finanskrisen manade Ingvar Carlsson den borgerliga regeringen att likt Bildt-regeringen söka stöd från oppositionen under ledning av Mona Sahlin. Men Fredrik Reinfeldt avvisade kategoriskt förslaget, och när Socialdemokraterna samtidigt var splittrade om eventuellt samarbete med Vänsterpartiet bidrog regeringens hantering av finanskrisen till en andra valseger för de borgerliga.
På samma sätt hoppas nu Ulf Kristerssons regering bädda för en ny valseger genom att avvisa alla propåer om breda uppgörelser i samhällsdebattens viktigaste områden i dragkampen om regeringsförmåga och ledarskap.
Det gör att den borgerliga regeringen säger nej till kraven från polisfack och oppostion om en ”kriskommission” för att möta brottsligheten. Det är också skälet till att regeringen avvisar näringslivets krav på blocköverskridande uppgörelser om energin. Regeringen vill visa att det är den leder landet och uppmanar i stället oppositionen att backa upp ministrarnas förslag. Som Ebba Busch i partiledardebatten: ”Kom igen nu! Magdalena Andersson”.
S-ledaren Magdalena Andersson har särklassigt störst förtroende bland väljarna. Det är den positionen som politisk ledare för landet som Ulf Kristersson tävlar om och som han vill överta för att underlätta för de borgerliga att kunna vinna valet 2026. Att framställa sig som EU:s framgångsrike ledare kan vara en taktik för att nå det målet.
I den dragkampen ingår också att framställa Magdalena Andersson som en svag politisk ledare. Som när justitieminister Gunnar Strömmer anklagar S-ledaren för att inte våga gripa in i den interna partistriden i Botkyrka:
”Magdalena Andersson måste nu kliva fram, tala klarspråk om vad som händer och en gång för alla städa upp i sitt eget parti.”
Ulf Kristersson ”blixtkärlek” för EU har också gjort att han börjat agera i de stora geopolitiska frågorna på EU-scenen. Inför toppmötet den 29 juni har han ställt Sverige tydligt på USA:s sida i konflikten med Kina, och tagit avstånd från Frankrikes president Emmanuel Macrions tal om att EU ”inte ska välja mellan Kina och USA”.
I ett tal på tankesmedjan EFCR:s möte i Stockholm nyligen sade Kristersson:
“I am not against strategy, nor am I against autonomy, but I do believe the U.S., the last year, has proved its deep commitment to the European continent. We should match this commitment with an engagement in, for example, the Indo Pacific.”
“To those now saying why should we choose between China and the U.S.: This is the wrong question. As Europeans we should shape our own approach but also rely on the strong partnership with the U.S. and other democracies.”