Det har varit populärt att tala om den yvige franske presidentens alla motgångar i EU.
Det stämmer illa och kan göra att vi underskattar honom. På vår egen bekostnad.
Att följa Emmanuel Macron genom fransk och internationell press ger en brant nedåtgående kurs; Från att han svepte in till makten våren 2017 som ett slags politikens underbarn till alla artiklar (något skadeglada) om hur han misslyckas med att få igenom sina förslag i EU till rapporter (öppet skadeglada) om hur de Gula Västarnas uppror klätt av kejsaren naken.
I svensk press, av svenska politikers uttalanden, kan man lätt få för sig att den franske presidenten mest är en orealistisk drömmare med väloljat munläder.
Men följer man Emmanuel Macrons framfart genom de förslag han har drivit, istället för via massmedia, ser trenden tvärtom ganska segerrik ut.
Några EU-exempel:
Migration – Macron kom in med den ambitiösa idén att EU måste sluta kontrakt med afrikanska (avsändar-)länder för att kunna bromsa in Medelhavsflykten, ge dessa länder stöd och införa att asyl borde kunna sökas i (FN-styrda) centers i Afrika.
Han inledde genom att själv skapa fransk asylmottagning i afrikanska länder och därefter personligen besöka och diskutera avtal med en rad afrikanska ledare.
Misslyckat? EU genomför exakt den inriktningen. EU har avtal på plats med en handfull länder och har ordnat finansiering för nytt bistånd via Afrikafonden. En militär EU-insats ledd av Frankrike i Sahel för att slå tillbaka mot inhemska terrorister är en viktig del av ”ersättningen” för att avsändarländerna bromsar utvandring.
På den sista punkten, asylcenters i Afrika, överväger däremot uppenbarligen nackdelarna och dessa ser inte ut att komma vidare.
Euron – Macron ansåg att det måste till mer gemensamma krafter om euron hamnade i kris på nytt – ingen kan motstå en finanskris ensam. Vidare kan åtstramning fälla ett vacklande land, investeringar borde därför kunna tillåtas under en kris. (Och Tyskland borde ta sitt ansvar och börja spendera, inte bara spara sitt enorma handelsöverskott).
Misslyckat? En kapitalmarknadsunionen är beslutad och under genomförande. Den tillfälliga krisfonden är större och numera permanent.
En eurobudget är beslutad men blir i starten mycket mindre än Paris hoppades. Bankunionens sista steg – utlovad till december i år (vi får se vad Tyskland gör dock).
Det hör till saken att i stort sett alla ekonomiska experter ger Macron rätt i behoven för en övergripande euroreform enligt hans förslag. Senast var det OECD som uppmanade EU (Tyskland) att få tummen ur och få dessa euroreformer gjorda.
Trycket ligger idag på Tyskland att ändra sig, inte på Macron att överge sina förslag. Det kan bli akut fortare än vi tror – världen tycks stå inför en valutakris tack vare konflikten mellan USA och Kina.
Försvarspolitik – President Macron framförde att EU måste bygga upp försvarskapacitet som är gemensam och autonom (från USA alltså, som vi är beroende av militärt idag).
Misslyckat? EU har enats om och bygger sedan ett par år upp en försvarsunion, har anslagit miljarder till militär FoU och ställer krav på medlemsländernas försvarsutveckling för att bli mer autonomt.
Macron har parallellt byggt upp en europeisk insatsstyrka E21, där nu tio länder ingår, bland annat Tyskland, Storbritannien, Benelux, Spanien och Portugal och alla tre nordiska länder (ja, även Sverige).
Utrikes- och handelspolitik – Emmanuel Macron sa att han ville se ett öppet EU i en multilateral värld men ett EU som inte är naivt utan försvarar sig mot att bli utnyttjat av omvärlden.
Misslyckat?
EU har infört förhandsgranskning av utländska investeringar som görs av statsekonomier (Kina och Ryssland) i strategisk industri. Fientliga regimer ska inte få köpa upp viktiga tillgångar i Europa.
EU har svarat på amerikanske presidenten Trumps hot och strafftullar med att införa egna strafftullar på amerikansk import. EU samtalar med USA men vägrar acceptera amerikanska krav på vad och hur de ska kunna sälja på den europeiska marknaden.
EU har tagit fajten med de amerikanska IT-jättarna som äger världens viktigaste resurs, våra data. De tvingas underkasta sig europeiska krav på dataskydd.
Frankrike och Tyskland har lagt fram ett gemensamt EU-förslag till hur europeisk industri kan stärkas och försvaras med argumentet att amerikansk och kinesisk industri annars har fritt fram på vår marknaden medan vi begränsas på deras.
Lönedumpning – Macron krävde att låglönedumpning (från Östeuropa) måste upphöra, minimilöner tillkomma för att lägga ett lönegolv och fusket med utstationerade arbetare få ett slut.
Misslyckat?
Reglerna om utstationering har skärpts, en EU-myndighet som ska bekämpa fusket har skapats och minimilöner är utlovat bli ett EU-förslag i höst från den nya EU-kommissionen.
En europeisk åklagare för terrorbrott som får utvidgad kompetens jämfört med EPPO, den europeiske åklagare mot EU-bedrägerier som Sverige inte velat ansluta sig till (men nu överväger att gå med i, ändå.)
Misslyckat?
EU-kommissionen stöder idén men de flesta EU-länders säkerhetspolis – inklusive svenska Säpo – är emot, de vill inte tvingas att dela känslig information om terrorister men någon, inte ens en europeisk åklagare.
Fast våren 2019 lanserade sedan svenska regeringen ett försök i EU att skapa en gemensam domstol för att döma ISIS-terorrister vilket bara är möjligt om säkerhetspoliserna bidrar. Elva EU-länder deltog.
Summa summarum har det alltså gått bra för Emmanuel Macrons regn av förslag över EU. Ett urvattnat och försenat resultat många gånger men alltid i hans riktning.
Listan härovan ska inte läsas som att de andra EU-ledarna har gett efter för Macron och hans idéer. Så unik eller inflytelserik är han inte.
En förklaring till resultaten är den franske presidentens försprång. Han var redan 2017 villig att erkänna (och säga till sina väljare) att nationalstaten inte kan lösa många av dagens problem, att dessa krävde en europeisk lösning.
Andra EU-länders politiker hörde ”Europas Förenta Stater” och slog först ifrån sig. Men ställda inför konkreta förslag har de sedan valt att gå in för gemensamma lösningar på de flesta områden som Macron har tagit upp.
En annan förklaring är hårt arbete. Emmanuel Macron hade t ex förankrat mycket av det han ville ha gjort i Berlin genom täta besök, redan innan han blev vald till president. Han gör sällan något stort utspel utan att kolla med Berlin först, högst medveten om att fransk-tyska initiativ brukar gå hem medan förslag som Tyskland vägrar, sällan kommer långt.
Hans (flerspråkiga) ministrar och ambassadörer gör många resor och möten för att prata för varan.
Han har byggt allianser med de närmaste grannarna (Spanien, Italien-före-Salvini, Portugal, Belgien, Irland, Luxemburg). Men han har också lagt ner en hel del energi på att förklara sig för länder som tenderar att inte förstå honom liksom att hitta deras hjärtefrågor att enas kring: Nederländerna för en kapitalmarknad, Sverige för sociala frågor och försvar.
Macron är vidare en av få franska presidenter som har bytt sig om att besöka flera östeuropeiska länder för att ansikte mot ansikte ”ta debatten.” Hans parti LREM bygger nätverk med oppositionen i Östeuropa för framtida bruk och för allianser i Europaparlamentet.
Han bemödar sig att få in östeuropéer på bra poster för att visa sin tjänstvillighet. Just nu kämpar han för att bulgaren Kristalina Georgieva ska bli IMF-chef.
Hans parti LREM dominerar den liberala gruppen i Europaparlament men lät ändå en rumänsk liberal bli gruppledare (Dacian Ciolos är dock en fransktalande frankofil, utbildad i Frankrike och gift med en fransyska).
Starka idéer, hårt och envist arbete, många allianser. Och till förklaringarna måste läggas att ingen annan är på banan.
Britterna befinner sig i ett politiskt kaos, italienarna och spanjorerna i ännu en regeringskris, tyskarna grubblar och grubblar utan att förmå röra sig i någon riktning, holländarna begränsar sig som alltid till kommers medan polackerna och ungrarna har isolerat sig bakom sina främlingsfientliga murar.
Emmanuel Macron är just nu den ende europeiske politiker som är offensiv.
Så länge han är den enda av EU-ledarna som kommer med förslag, förblir de övrigas roll att bromsa. Att urvattna och försena.
Medan han sätter agendan.
Varken drömmare eller orealistisk, Emmanuel Macron må ha väloljat munläder men ska inte underskattas.