President Biden gav i veckan konkret bevis på att han söker goda relationer med Ryssland.
Sverige behöver hålla ögonen öppna.
Häromdagen annonserade amerikanska myndigheter att de lyfter sanktionshotet mot det bolag som leder byggandet av Nord Stream II, gasledningen från Ryssland till Tyskland.
”Detta är en nystart i de tysk-amerikanska relationerna,” kommneterade Vita Huset men ingen var lurad. Joe Biden har utmärkta relationer med Tyskland.
Vad han är ute efter, är bättre relationer med Ryssland.
”En gåva till Putin,” kallade tidningen Wall Street beslutet. Ryska media håller med.
Baltikum och Polen blev bestörta men högst av alla protesterar Ukraina. Det politiska problemet med att gasledningen blir av, är inte enbart att Ryssland då får en ny chans till välbehövliga extrainkomster från tyska köpare.
Nej, framförallt förlorar Ukraina en viktig strategisk roll eftersom många ryska gastransporter måste passera Ukraina idag för att nå kunderna.
Just nu, när ryska trupper rör sig oroväckande vid Ukrainas gränser, så väljer Joe Biden att backa på det säkerhetspolitiska kortet Nordstream II?
Biden har redan sedan starten av sitt presidentskap sagt att Kina är USAs främsta rival och fiende. Han har flera gånger sagt att han önskar ett stabilt förhållande till Ryssland.
En av de första saker Biden gjorde som president, var att tillmötesgå president Putin i hans begäran att förnya deras kärnvapenavtal Start.
Joe Biden har visserligen också talat tufft om Ryssland, kritiserat valmanipulationen i USA, den ryska behandlingen av oppositionspolitikern Navalny liksom de hotfulla, trampande trupperna utanför Ukraina.
President Biden balanserar på så vis mellan Rysslandskritiker i USA som kräver sitt, och sin egen uttalande önskan att inte göra Ryssland till en fiende i onödan.
Och med ”i onödan” menas alltså Vita Husets bedömning att Ryssland inte utgör ett direkt eller akut hot för USA för tillfället, att Kina är den aktör som amerikanska resurser måste sättas in emot.
”Gåvan” till Putin om Nordstream II följer denna logik och den kom fölajktligen i samma vecka som det första högnivåmötet mellan Biden-administrationen och Ryssland hölls. Ryske utrikesministern Sergej Lavrov som mött sin kollega Anthony Blinken talade om ett konstruktivt och bra möte.
Detta bäddar för ett uppföljande fredligt möte mellan Biden och Putin i sommar.
För ett USA inställt på att bekämpa Kina, kan det vara fullt rimligt att kompromissa med Ryssland i ett antal frågor, hellre än att trycka ett utsatt Ryssland i riktning mot frestelsen att alliera sig med Kina.
Medan Polen, Baltikum och Ukraina rasar över den försonliga inställningen mot Ryssland, välkomnas den av både tyska Angela Merkel – som alltid föredragit en harmonisk relation med Putin – och av franske Macron – som flera gånger försökt få formaliserat en nystart i de rysk-europeiska relationerna.
Macron och Merkel ”mötte” Putin senast för sju veckor sedan när de utställde hopp om att det ryska vaccinet snart kunde börja tillverkas i Europa.
Det vore en fördel för Ryssland som har svårt att få till masstillverkningen liksom förstås en fördel för Europa om alla ryssar blev vaccinerade.
Sverige borde ju inte ha något emot att väst får ett försonligare förhållande till Ryssland även om svenska regeringens uttalanden på senare tid inte riktigt gått i den stilen. Frågan om Navalny och Ukraina upplevs som brännande.
Men i bakgrunden lurar det faktum att svensk försvars- och säkerhetspolitik skiljer sig från den amerikanska, svensk säkerhet är istället inställd på Ryssland som huvudfiende.
Svenskt försvar bygger som bekant på till största del på att USA ska rädda oss vid en eventuell attack.
Om USA alltså cementerar inställningen att Ryssland inte ska ses som akut hot utan som en tolererad partner, måste Sverige genast tänka igenom vad det skulle kunna få för konsekvenser för svenskt försvar.
Två tänkbara scenario att fundera över. Det ena är att vi skulle kunna stå utan USA om Ryssland anfaller. Då behöver vi nog tänka om vårt försvar.
Ett annat möjligt scenario vore att upptinandet på sikt leder till att Ryssland inte längre utgör Sveriges största säkerhetspolitiska hot heller. Då finns det säkert andra hot att organisera om de svenska resurserna till.
Säkrast, hur som helst att vara lite vaken inför vart utvecklingen tar vägen härnäst.