Hans Dahlgren, Ann Linde och Anna Hallberg är ministrarna som getts ansvaret för regeringens EU- och utrikespolitik av statsminister Stefan Löfven. Men ingen av dem har fått väljarnas röster att sitta i riksdagen, ingen av dem har några stödtrupper i regeringspartiet. Det verkar nu inte ens som övriga ministrar märkt att regeringen förändrat EU-politiken.
Coronapandemin har avslöjat stora brister i EU:s och medlemsländernas förmåga att hantera svåra kriser. En stor debatt har redan dragits igång om hur Europa ska kunna vara mer motståndskraftigt inför kommande kriser.
Medlemsländernas EU-ministrar möts under måndagen i portugisiska Coimbra för att lansera ”European Commission’s Strategic Foresight Network”, som ska samordna och driva på framtidsdiskussionen. EU-ministrarna utnämns till ”Ministers for the Future” och ordförandelandet Portugal ställer upp en hög ambitionsnivå för vad de ska åstadkomma:
”On the way to the recovery, it has become evident that Europe’s resilience and open
strategic autonomy must be reinforced, by strengthening its security, safety and
competitiveness, while upholding its democratic and social values, affirming its role as a key global actor and promoting multilateralism and open and sustainable trade systems.”
Det här är en framtidsdebatt som kommer att tvinga samtliga länders regeringar och parlament till svåra ställningstaganden, både vad gäller EU-samarbetet, säkerhetspolitik och ekonomi. Och särskilt i Sverige där EU-samarbetet splittrat flera partier och partiledningarna därför helst sopat den under mattan.
Men coronapandemin tvingar nu upp frågan på den dagordningen, och frågan är då med vilken politisk auktoritet Löfven-regeringen ska leda den debatten med sin bemanning på utrikes-, EU- och handelministerposterna.
Uppdraget som utrikesminister har traditionellt gått tunga och djupt förankrade allmänpolitiker i det socialdemokratiska partiet, och det fortsatte efter EU-inträdet, med utrikesministrar som Lena Hjelm-Wallén och Anna Lindh.
EU-ministerposten har innehafts av erfarna riksdagspolitiker som Mats Hellström, Cecilia Malmström och Birgitta Ohlsson. På listan över handelsministrar finns Mats Hellström, Björn von Sydow, Leif Pagrotsky och Thomas Östros.
Statsministern och hans kansli har också fått ökade befogenheter att styra och ställa över alla departement. Sedan 1997 är regeringskansliet inklusive alla departement en myndighet. Samtidigt har regeringen fått kraftigt ökade uppgifter med ständigt pågående lagstiftningsförhandlingar på EU-nivå, på bekostnad av inflytande för riksdagen.
Men Stefan Löfven gick i andra riktningen när han tog över 2014. EU-ministerposten, som varit placerad i SB, avvecklades. Det jobbet skulle han och utrikesminister Margot Wallström dela på vid sidan om. Handelsfrågorna fick näringsminister Mikael Damberg som ett sidouppdrag.
Löfven insåg så småningom att det inte gick att sköta EU-politiken som ett sidojobb. Efter två år återinrättades posten som EU-minister, men då placerad på utrikesdepartementet medan de tjänstemän som ska leda EU-samordningen blev kvar i Statsrådsberedningen.
Ann Linde utnämndes till minister. Hon har en lång karriär som internationell sekreterare för Socialdemokraterna och politiskt sakkunnig, men har aldrig blivit vald till riksdagen. EU-arbetet var fortsatt splittrat i regeringen.
Efter valet 2018 flyttade Stefan Löfven tillbaka EU-ministern till statsministerns kansli. Han gav uppdraget till sin statssekreterare och EU-rådgivare Hans Dahlgren, medan Ann Linde utnämndes till handelsminister.
Hans Dahlgren har en ännu längre karriär, ända sedan 1970-talet, som rådgivare åt Socialdemokraterna i olika roller. Men inte heller han har något folkligt mandat som minister.
Några månader efter att Löfven II-regeringen tillträtt 2019 meddelade Margot Wallström att hon avgår som utrikesminister. Wallström hade förlorat dragkampen med försvarsminister Peter Hultqvist om Sverige skulle underteckna FN-konventionen mot kärnvapen. Men uppgav själv att hon avgick av familjeskäl.
Den tidigare politiska tjänstemannen Ann Linde fick ta klivet upp till posten som utrikesminister. Till handelsminister utnämndes den politiska novisen Anna Hallberg, som gick med i partiet när hon fick erbjudandet om uppdraget.
För första gången saknas folkvalda politiker med stark förankring i sina partier på de poster som ska driva Sveriges EU- och utrikespolitik.
Både Hans Dahlgren och Ann Linde har lång erfarenhet av politik och arbete i regeringskansliet. Men deras auktoritet i det socialdemokratiska partiet är begränsad. De har inte kunnat visa att de kan få väljarnas förtroende i val. De har inga stödtrupper i partiets organisation uppbyggd från SSU, arbetarekommuner eller S-distrikt. Som försvarsminister Peter Hultqvist, skogslänens främste företrädare på kongresserna, justitieminister Morgan Johansson, som Skånes företrädare, eller inrikesminister Mikael Damberg och infrastrukturminister Anders Ygeman, med stöd av olika falanger i Stockholmsregionen.
När Löfven-regeringen saknar tunga ministrar med politisk auktoritet som kan föra ut EU-politiken bidrar det också till att väljarna inte vet vad regeringen gör och varför den förändrar politiken utifrån erfarenheterna av coronakrisen. Det gör att EU-motståndare som Sverigedemokraterna har lätt att döma ut EU-satsningar som stödfonden mot coronakrisen.
Men även EU-positiva debattörer dömer ut EU-ministern. I S-märkta Dagens Arena kallas Dahlgren ”Ministern som försvann”:
”Visst existerar Hans Dahlgren i fysisk bemärkelse, men att döma av vad han producerar, vad han säger och gör, hade vår EU-minister lika gärna kunnat vara ett förinspelat hologram.”
Men nästan än värre är att andra ministrar inte märkt att regeringen den här våren genom EU-ministern ändrat inställning i EU-politiken.
Regeringen och nästan samtliga riksdagspartier var i fjol hårda motståndare till att EU skulle inrätta en återhämtningsfond på 750 miljarder euro för att stödja de länder som drabbats hårdast av coronapandemin. Nu stödjer regeringen återhämtningsfonden och anser att ”EU-samarbetet måste stärkas och förändras”.
EU-minister Hans Dahlgren signalerade omsvängningen på en mycket offentlig scen – DN Debatt – den 31 mars.
Men med en rubrik, som signalerade raka motsatsen till fotbyte: ”Vi är benhårda i att värna EU:s öppenhet mot omvärlden”. Plus en ingress om att texten handlade om ett abstrakt begrepp som ”strategisk autonomi”.
Normala tidningsläsare må vara förlåtna om de bläddrade vidare, men nog borde övriga ministrar varit informerade om att texten innehöll flera strategiska fotbyten inför den framtidsdebatt på EU-nivå som skulle inledas den 16 april.
Min tolkning av EU-ministerns utspel på DN Debatt blev: EU-fotbyte: Sverige överger rollen som frihandelstalibaner.
Hans Dahlgrens klargör att regeringen nu ställer sig bakom tydliga förändringar i tidigare principer om frihandel och fri konkurrens.
De strikta EU-reglerna för statsstöd kan luckras upp, enligt EU-ministern:
+ ”Statligt stöd kan användas på ett smart och effektivt sätt för att förverkliga den gröna omställningen. Genom goda ramvillkor och selektiva stöd till sektorer där marknaden inte kan göra nödvändiga investeringar på egen hand, kan vi skapa förutsättningar för nästa steg i den gröna teknikutvecklingen.”
I stället för ”global frihandel” där Sverige är stenhård motståndare till strafftullar mot dumpning av Kina är regeringens linje nu ”rättvis konkurrens”:
+ ”Rättvis konkurrens. För att den inre marknaden ska fungera på ett bra sätt för alla EU:s medborgare måste företag konkurrera på samma villkor. Vi kan inte tillåta att företag från länder som exempelvis Kina konkurrerar ut jobben för svenska och europeiska arbetare, genom farliga arbetsvillkor och lönedumpning.”
+ ”Stärkt krisberedskap. Pandemin har visat hur sårbara vissa av våra försörjningskedjor är. Produktionen av många samhällsviktiga varor sker ju långt utanför Sveriges och EU:s gränser – och når oss enligt principen ”just in time”. Därför bygger vi nu ut vår EU-gemensamma lagerhållning av viktiga resurser, som skyddsutrustning och mediciner. Våra försörjningskedjor måste breddas, både innanför och utanför EU:s gränser.”
+ ”Digital utveckling. Vi riskerar att halka efter. Satsningar på utbyggnad av bredband och uppkopplade system, och även forskning och utveckling inom artificiell intelligens.
EU-ministerns inlägg på DN Debatt publicerades också för ovanlighets skull på engelska, och de nya politiska signalerna lär på så sätt via diplomatiska kanaler ha nått fram till övriga EU-länders regeringar.
Men den ansvarige i regeringen för industripolitiken, näringsminister Ibrahim Baylan, verkar ha missat omsvängningen. Han kallar EU:s planer på statsstöd för ”livsfarlig protektionism”:
– Den här idén om att varje land eller varje block ska tillverka sina egna saker är ju livsfarlig för ett land som Sverige. Det här nyvaknade intresset för protektionism är livsfarligt.
Samtidigt fortsätter handelsminister Anna Hallberg att läsa upp de talepunker om frihandel till varje pris hon fick i sin hand när hon tillträdde som nybliven politiker.
Det är naturligtvis Stefan Löfven som borde gå ut offentligt och tala om att regeringen förändrat sin syn på EU-samarbetet utifrån erfarenheterna av coronapandemin och Brexit, och inför den framtidsdebatt som nu inletts i EU. Det är Löfven som valt att tillsätta ministrar på tunga poster som inte ens andra ministrar i regeringen lyssnar till, eller inte låtsas höra för att de inte orkar ta debatten med övriga partier och sina väljare.
När valrörelsen nu redan satt igång och Socialdemokraternas största rädsla är att förlora fler väljare till Sverigedemokraterna talar dock det mesta för att partiordförande Stefan Löfven fortsätter låta sina icke folkvalda ministrar fortsätta tala för döva öron inför svenska väljare. Medan framtidsdebatten rullar på i EU med EU-minister Hans Dahlgren på plats.
”On 17 May, the Network is being launched at the level of the 27 Ministers for the Future, representing their Member States in debating issues of relevance for shaping our common European future.”