Vad mer – ska Biden också ha ett fredpris i förväg?

Det går inte att diskutera en “ny europeisk USA-allians” utan att först veta hur vi vill hantera Kina.
Därför duger inte upplägget till EU-ledarnas toppmöte.

Vatten över huvudet, kommissionsordförande Von der Leyen


I dagarna röstade den amerikanska kongressen igenom nya straffande lagar mot kinesiskt näringsliv.
Den här gången riktar det sig mot 217 kinesiska bolag som är noterade framförallt på New York-börsen, värda tillsammans 2,2 triljoner dollar.

Bolagen måste i fortsättningen öppna sin bokföring för amerikanska myndigheter. De måste också kunna bevisa att de inte är kontrollerade av den kinesiska staten. Det sista blir inte enkelt, Huawei har som bekant aldrig lyckats övertyga någon trots sina bedyranden.

Det här ställer förstås EU inför ett dilemma.
Borde Europa också avkräva kinesiskt näringsliv insyn i affärer som sker på europeisk mark?, för självklart kommer kinesiska bolag som söker utländskt kapital pröva andra finanscentra, när New York stängs, till exempel de europeiska börserna.

Lämpligt nog är ett av samtalsämnen på nästa veckas EU-toppmöte, just en ny relation för EU med USA, en med Joe Biden som president istället för Donald Trump.
Mindre lämpligt är det diskussionsunderlag som erbjuds stats- och regeringscheferna till toppmötet.

Det finns faktiskt två, delvis konkurrerande, diskussionsunderlag.
Det ena kommer från toppmötets ordförande Charles Michel, är på två sidor och är inte mycket mer än en lista över saker för EU att ta upp med Joe Biden när han väl kan börja tala i USAs namn.
En rad självklarheter ramsas upp som klimatkampen, covid19, behovet av FN och att lyfta Trumps strafftullar på europeiskt stål.
Det kan inte leda till särskilt givande diskussioner.

Sedan har EU-kommissionen skrivit (och läckt) ett alldeles eget dokument på elva sidor. Det är oklart varför kommissionen tycker sig behöva bidra med politiskt känsligt materiel till ett EU-toppmöte när den arbetsuppgiften redan pågår i kretsen regeringschefer.
Dokumentet innehåller i stort sett samma punkter som Michels papper men trampar fel politiskt i sin mångordighet.

Här erbjuds USA en allians med EU, en Ny Transatlantisk Agenda.
Det är dock knappast något som EU-kommissionen borde syssla med. Behövs en sådan är det bättre att låta den växa fram i överläggningar mellan Vita Huset och EUs stats- och regeringschefer, än att den kokas ihop på Ursula Von der Leyens kontor.

Idén sedan att skapa en EU-USA Tech Agenda sägs bygga på en “växande teknologisk samstämmighet mellan USA och Europa”, såväl digitalt som inom AI.
Sanningen är förstås att USA totalt dominerar teknologiskt (och kommersiellt) medan EU kämpar desperat för att försöka hinna ifatt.
Tror EU-kommissionen verkligen att USAs näringsliv – eller Joe Biden – kommer skänka européerna gåvor i form av anpassning till europeiska idéer?

Kommissionen vill sedan skapa ett EU-USA Trade Council eftersom vi sägs vara eniga om alla värderingar inom handel.
Utom då att USA ända sedan Obama-tiden blockerat WTO och använder sin ekonomiska dominans till att neka europeiska företag att handla med t ex Iran eller att bygga gasledning med Ryssland.

Det mest kontroversiella är ändå erbjudandet att skapa en EU-USA dialog om Kina där Kina i pappret deklareras vara en systemrival och konkurrent till EU.
Det är förstås otänkbart att EU offentligt skulle ingå en allians som öppet pekar ut Kina som en fiende.
I synnerhet förbundskansler Merkel skulle aldrig drömma om att bränna broar med sin största handelspartner (Tyskland handlar mer med Kina än med USA) i en så klumpig gest.
Merkel har än idag inte vågat ta avstånd från Huawei i tyska 5G-nät, i oron att förlora Kina som affärspartner.

Faktum är att Merkel envist förhandlar på med Kina om ett investeringsavtal – denna lilla tumme som hon har låtit handelsförhandlingarna backa ner till… för Kina vill inte låta sig bindas i avtal med någon om de kan slippa, de vill handla fritt.
Just nu sägs Kina kräva att få köpa energinätverk och vattennät i Europa i utbyte för att erbjuda europeiska investeringar i Kina ett minimalt rättsligt skydd.
Det är uteslutet.
Men förbundskanslern stänger ändå inte dörren, hon tror tydligen på dialog i det oändliga.

Kort sagt, en europeisk allians med USA om Kina när Europa inte vet hur man ska ha det med Kina, känns inte helt given.

EU behöver göra mycket bättre ifrån sig än att bara slå upp alla dörrar på vid gavel för en ny amerikansk administration bara för att de blivit förtjusta i den charmige Joe Biden.
Trumps USA har underminerat Nato, förlamat WTO, skadat Världshälsoorganisationen mitt under brinnande pandemi, lagt strafftullar på europeiskt näringsliv och sanktioner mot europeiska bolag vilka handlar med nationaliteter som USA ogillar (ryssar eller iranier).

Joe Biden måste inbjudas att räta upp på dessa missförhållanden först. Sedan kan vi tala om samarbete kring gemensamma intressen.

Men EU måste framförallt göra upp med sig självt hur vi ska förhålla oss till Kina eftersom allt som USA gör mot eller med Kina, får återverkningar på oss.

Vill vi följa det amerikanska exemplet och stänga Kina ute från marknaden?
Eller utnyttja chansen att få kinesiska bolag att söka sig till Europa när USA avvisar?
Innan EU har lyckats besvara den frågan för egen del, är det för tidigt att upprätta en allians med Joe Biden.

Joe Biden ska förstås hälsas välkommen på världsarenan.
Men att ge honom europeiska eftergifter i välkomstgåva, vore lika dumt som att ge president Obama ett fredspris i förväg.