Premiärminister David Cameron har spurtat de senaste dagarna för att få ihop eftergifter som han kan presentera som en seger för de brittiska väljarna.
Övriga EU-länder håller artigt mun – de vill också att de brittiska väljarna ska låta sig nöjas.
Ingen vill ju egentligen att Storbritannien ska lämna EU.
Men det förslag till uppgörelse som EU-ordförande Donald Tusk la fram på tisdagen, innehåller delar som lär kunna skapa problem.
Cameron får ett antal meningslösa erkännanden på papper, komplett med stämplar och ”Vi deklarerar högtidligen…” Bland dessa finns:
* Euron är inte EU:s enda valuta.
* Euro-regler, bankunionen osv gäller bara euroländer.
* Storbritannien är inte skyldigt att delta i alla EU-områden (står redan idag utanför en hel del, som euron, asyl- och invandring, stora delar av polissamarbetet, gränskontroll, medborgarrättighetsstadgan osv).
* EU ska satsa på den inre marknaden och konkurrenskraft (vilket man redan gör).
* EU ska respektera subsidiaritet, alltså att beslut ska tas på den nivå som är lämpligast (står redan i fördraget och det finns procedurer i sammanhanget som genomförs för varje nytt förslag).
En skärpning föreslås på den senaste punkten. Det gäller att nationella parlament ska kunna bromsa EU-beslut som inte respekterar subsidiaritet (vilket de redan kan).
Om 55 procent av EU-ländernas parlament inom 12 veckor går emot ett nytt lagförslag, måste ministerrådet ta en ny debatt i frågan.
(Här finns ett olyckligt ordval; det sägs att förslaget faller om det inte ändras i enlighet med parlamentens önskan efter denna debatt men rimligen måste utgången av ministrarnas debatt avgöra om och hur förslaget ändras).
Bland nyheterna i Tusks dokument finns en mekanism som ska garantera att euroländer måste respektera icke-euroländer när de tar beslut men å andra sidan får icke-euroländer inte stoppa eller försena viktiga eurobeslut.
En sådan mekanism blir klurig att formulera för juristerna.
(Man kan förstås alltid låta sig inspireras av en gammal kär favorit, Ioannina-kompromissen. Den framtvingades 1994 av en tidigare brittisk premiärminister, John Major med samma inrikespolitiska problem som Cameron har, och den är i kraft till 2017.
”Ioannina” innehåller alla ovanstående – högst motstridiga – delar men har använts bara en gång, i 1996.
Den viftades raskt bort som irrelevant.)
Och så var det då vad Cameron bryr sig om mest… eller tror att väljarna bryr sig om mest av allt:
Dels finanscentret City i London (Storbritanniens säkraste inkomstkälla), dels de välfärdstjänster som inflyttade EU-medborgare kan få, om de arbetar och betalar skatt i Storbritannien.
Vad gäller City – som britterna avskyr att EU vill ha översyn och regler för, finns en knepig formulering om att regler för banker, finansbolag och liknande, ”kan behöva lyda mer enhetligt för euroländer än för icke-euroländer”.
”…kan behöva…” är möjligen vagt nog för alla EU-länder att acceptera men tanken på en gräddfil för City kommer att oroa många.
Så var det välfärden. Till de mer lättsmälta åtgärderna hör ett löfte om att hjälpa britterna stoppa eventuellt bidragsfusk från utlänningar.
Genomförbart bör också idén vara att barnbidrag som betalas ut för ett barn kvar i hemlandet, ska ligga på hemlandets nivå, inte nivån i det värdland där föräldrarna arbetar.
Vidare bör det inte vara alltför kontroversiellt att ett värdland inte ska behöva bära socialt ansvar för tredjelands-medborgare som ingår skenäktenskap med en EU-medborgare.
Fullt genomförbart är också att EU föreslås skapa en nödbroms som ett land kan dra i, när antalet EU-invandrare blivit så stort att en ”exceptionell situation råder som påverkar bärande delar av värdlandets välfärdssystem”.
Så snart Storbritannien har dragit i bromsen, ska kommissionen utvärdera och ministerrådet besluta, om landet får tillåtelse att begränsa ”in-work benefits” välfärdstjänster för de senast anlända under deras fyra första år.
Idén tycks vara att man inte börjar tjäna in dessa rättigheter fullt ut förrän fyra år har gått.
Nödbromsen är formulerad så att den blir svår att använda för andra EU-länder. Gäller det bara ”in-work benefits vilka är unikt brittiska? Eller ska det gälla andra intjänade förmåner som A-kassa, föräldrapeng och pension?
Danmark skulle gärna vilja se en sådan broms som funkar för danska förhållanden.
Vad som däremot svårligen är acceptabelt, är att EU-kommissionen redan har skrivit klart sin utvärdering och bekräftar att Storbritannien idag befinner sig en sådan situation.
Problemet här är förstås att det inte är sant.
Storbritannien har de facto 1,3 miljoner östeuropéer i sitt land med en befolkning på nära 64 miljoner (där för övrigt 2 miljoner britter bor i annat EU-land). Men dessa östeuropéer arbetar och betalar skatt i så stor utsträckning att värdlandet tjänar pengar på dem, inte tvärtom.
Politik är politik men alla EU-beslut måste kunna överklagas. Därför blir intressant att se hur EU-juristerna ska få till den saken. Det råder ingen tvekan om att EU-domstolen så småningom kommer att underkänna eventuella beslut baserat på felaktiga upplysningar.
Legal form av ovanstående kommer alltsammans som en deklaration från EU-regeringarna och – detta lovar Tusk – några element kan eventuellt arbetas in i ett EU-fördrag vid något framtida tillfälle (även detta ett uttalande som Cameron önskar sig för att använda i debatten hemma).
Men… inget träder i kraft förrän en folkomröstning har hållits där svaret från väljarna är ja till att stanna i EU.
EU-regeringarnas företrädare träffas för att diskutera Tusks förslag på fredag. Camerons hopp är som bekant att få till ett beslut på EU-toppmötet den 19 februari för att kunna hålla en folkomröstning i juni.
Från EU-företrädarnas sida är inställningen att diskussionen på fredag enbart ska bekräfta dokumentet, inte peta i något utom längd på vissa tidsgränser.