Statsminister Stefan Löfven och S-toppkandidat Helene Fritzon lovar väljarna att införa sanktioner mot Ungerns Viktor Orban och alla andra regeringar som vägrar ta emot flyktingar. Men de blir svaret skyldig om hur det ska gå till – för Orban kan lägga in veto mot alla beslut om bestraffning.
Brexit skulle kunna bli det slukhål som tvingar Viktor Orban till eftergifter.
Socialdemokraternas pressavdelning firade säkert i måndags morse när båda Stockholmstidningarna DN och SvD hade förstasidesrubriker med partiets valslogan. Löfven i DN och Fritzon i Svenskan. Men dubbellanseringen gjorde också att icke-beskeden om hur vallöftet om sanktioner mot Viktor Orban ska förverkligas blev extra tydliga.
Helene Fritzon litar på att Stefan Löfven ska fixa det:
– Det handlar om en klassisk förhandling. Det är en kompetens Sverige, och Stefan Löfven, står för.
Och Stefan Löfven försöker låta lika övertygad om att det går:
– Ja, det tror jag. Det är klart att det inte är lätt, det har också bevisligen tagit tid. Men man ska inte ge upp.
Problemet är att EU ända sedan 2015 har försökt få Ungern, Polen och andra östländer att följa de beslut som fattats om solidarisk omfördelning av flyktingar. Och ännu längre försökt stoppa Ungerns och sedan Polens urholkning av de grundläggande demokratiska rättigheterna.
EU-domstolen har slagit fast att EU-regeringarnas beslut 2015 om obligatorisk omfördelning av 160 000 flyktingar från mestadels Syrien var helt korrekt. Men det utslaget har Ungern och flera andra länders regeringar vägrat följa.
EU-kommissionen höll länge fast vid beslutet om solidarisk omfördelning av flyktingar. Men i december i fjol gav även kommissionen upp:
– När vi nu inte kunnat nå fram till en uppgörelse om obligatorisk omfördelning måste det klaras genom en frivillig lösning, sade migrationskommissionären Dimitris Avramopoulos.
EU:s båda stormakter, Tyskland och Frankrike, tog samtidigt de första stegen mot att erkänna att det inte går att tvinga vägrarländer som Ungern att ta emot flyktingar. I ett utkast till nytt regelverk sägs att medlemsländer kan slippa ta emot flyktingar i utbyte mot “alternative measures of solidarity”.
Medan EU-regeringarna försöker hitta nya sätt att lösa upp den ideologiska låsningen i migrationspolitiken tränger sig verkligheten på. När flyktingar räddats på Medelhavet har det krävts nödlösningar för att få medlemsländer att fördela något tiotal migranter. I januari begärde därför Tysklands och Frankrikes regeringar att kommissionens skulle inrätta en
”ad hoc-mekanism” för att ta emot flyktingar med så många deltagande länder som möjligt.
“We hereby encourage the Commission to renew its efforts begun last year to coordinate such a mechanism without prejudice to the reform of the Common European Asylum system”.
Tyskland och Frankrike som tidigare krävt att samtliga medlemsländer ska ta emot flyktingar svänger nu mot att det är nödvändigt att inrätta en ”Coalition of the Willing” för att EU ska få en fungerande migrationspolitik.
I dag är det snart sagt bara svenska partier som upprätthåller illusionen om att det ska gå att tvinga Ungern och andra östländer att delta i en solidarisk omfördelning av flyktingar.
Samtidigt har EU-kommissionen med stöd av EU-parlamentet under flera år utan framgång försökt stoppa de demokratiska inskränkningarna som domstolarnas självständighet och medierna oberoende i Ungern och Polen. EU-kommissionen har därför satt igång ”artikel 7-processen” – den så kallade atombombsparagrafen – och begärt att EU-ländernas regeringar skulle ingripa mot Polen. Och EU-parlamentet har på samma sätt krävt en ”artikel 7-process” mot Ungern.
Men övriga EU-länders regeringar tvår sina händer och undviker att ta ställning till uppmaningarna från kommissionen och parlamentet. De vet att Ungerns Viktor Orban skulle lägga in sitt veto mot varje försök att införa sanktioner mot Polen. Och Polens regering skulle på samma sätt blockera bestraffningar av Ungern.
Därför har EU-kommissionen sökt nya vägar för att sätta press på Ungern och Polen, och för att få övriga medlemsländer att agera. Kommissionen har föreslagit nya regler i EU:s långtidsbudget för 2021-27 för att göra det möjligt att dra in budgetmiljarder från länder som inte lever upp till EU:s rättsregler.
EU-parlamentet röstade med en stor majoritet för de nya sanktionsmöjligheterna i januari, även om ledamöterna från regeringspartierna i Ungern, Polen och Rumänien mangrant röstade nej. Det nya regelverket skulle ge kommissionen möjlighet att föreslå stopp för utbetalningar från EU-budgeten, och det skulle räcka med en kvalificerad majoritet bland medlemsländerna för att förhindra det.
Det är den här sanktionsmöjligheten som Stefan Löfven och Helene Fritzon hoppas ska kunna tvinga Ungern och övriga östländer att ta emot flyktingar.
Men på samma sätt som med ”artikel 7-processen” finns det ett aber. Det krävs enhällighet bland medlemsländerna för att inrätta de nya reglerna.
Varje regering har vetorätt i förhandlingarna om långtidsbudgeten. Och om de inte skulle komma överens fortsätter föregående års budget att gälla, vilket skulle innebära fortsatta utbetalningar till Ungern och Polen.
Därför går det inte bara att köra över Viktor Orban, hur skicklig förhandlare Stefan Löfven än är. Det kommer att krävas kompromisser.
Tyskland och Frankrike har insett det och därför öppnat för att vägrarländerna ska slippa ta emot flyktingar, men i stället betala dyrt för det i någon form.
EU-budgeten är oerhört viktig för regeringarna i Ungern och Polen, som är de stora bidragstagarna. Ungern får mest bidrag/capita, cirka 3,1 miljarder euro/år. Och Polen är den allra största bidragstagaren med cirka 8,6 miljarder euro/år.
Därför riskerar Brexit att bli ett särskilt hårt slag för dessa båda länder, om Storbritanniens nettobidrag på cirka 10 miljarder euro/år slås ut i en allmän nedskrivning av fördelning av de tillgängliga budgetmedlen.
Det kan göra att Ungerns Viktor Orban och Polens Jaroslaw Kaczynski ändå är beredda till kompromisser under de förestående förhandlingarna om långtidsbudgeten för 2021-27.
De vet att stödet för EU-medlemskapet i deras länder är mycket starkt och att deras väljarstöd bygger på löften om förbättrad ekonomi. Hittills har de kunnat hävda att det bara är ”byråkaterna i Bryssel” som vill lägga sig i deras inrikespolitik. Men om väljarna får klara besked om att också övriga europeiska länders regeringar anser att deras regeringar bryter mot grundläggande EU-regler och bör straffas för det kan Orban och Kaczynski möjligen tvingas acceptera att de måste vara med och betala för att EU-samarbetet fungerar även inom migrationsområdet.
När EU-valets huvudkonflikt står mellan å ena sidan Orbans och övriga högerpopulisters ”illiberala demokrati” och urholkning av EU-samarbetet, och å andra sidan demokrati och stärkt EU-samarbete mot Putin och Trump kan det påverka den politiska debatten även i Ungern, Polen och övriga östländer. För det är bara väljarna i dessa länder som kan rädda sin demokrati.
På samma sätt blir frågan om grunderna för EU-samarbetet en klart skiljande valfråga i Sverige mellan Sverigedemokraterna, som säger nej till sanktioner mot Ungern, och övriga partier.
Däremot måste Stefan Löfven och övriga svenska politiker snart medge inför sina väljare att talet om att tvinga Ungern att delta i en solidarisk omfördelning av flyktingar är omöjligt att genomdriva. I stället kommer svenska partier tvingas ta ställning till om Sverige ska ingå i en ”Coalition of the Willing” och ta ansvar för att EU har en gemensam migrationspolitik eller ställa sig utanför, och då hamna i sällskap med Ungerns Viktor Orban.
Men det beskedet till väljarna får troligen vänta till efter EU-valet.