Vänstern till extremhögern – Varför vill (nästan) alla hänga med Mario Draghi just nu?

Högerextrema Lega ville att Italien skulle lämna euron. Populistpartiet Femstjärnerörelsen lovade stoppa elitens makthavare. Nu vill de plötsligt vara med i en samlingsregering med europeiska elitens främste företrädare Mario Draghi som premiärminister.

De vänder alla kappan efter vinden i tron att Draghi ska leda ett segertåg för Italien.

Det kan ske snabba fotbyten i den politiska världen. Men sällan har så snabba omsvängningar skett som de vi ser i Italien i dessa dagar.

+ Femstjärnerörelsens medlemmar röstade på torsdagskvällen, med 59 procent ja, för att stödja den förre chefen för Europeiska Centralbanken Mario Draghi som ny premiärminister. Antietablissemangpartiets ”Che Guevara”, Alessandro Di Battista, meddelade att han lämnar partiet.

+ Främlingsfientliga Legas ledare Matteo Salvini som tidigare anklagat Draghi för att ha åstadkommit ”ekonomisk massaker” i Italien lovar nu helhjärtat stöd, och hånar Femstjärnerörelsen för att vara splittrad 59-41i sin uppbackning av en Draghi-regering.

+ Matteo Renzi, fd premiärminister, med ambition att bli Italiens Emmanuel Macron och nu ledare för 3-procentspartiet Viva Italia utropar sig som ”geniet” bakom att Mario Draghi blir premiärminister. Det var Renzi som fällde den senaste regeringen mitt under pandemikrisen. Han berättar nu för New York Times och andra världsmedier hur han genomfört sitt ”mästerverk” efter att ha arbetat i i Machiavellis palats i Florens:

“It’s a masterpiece of Italian politics”.

När Mario Draghi tog på sig uppdraget att försöka lösa regeringskrisen ställde alla partier upp, utom högerextrema Italiens bröder med neofascistiska rötter. Näringsliv och fack var positiva. Finansmarknaderna var lyriska och började diskutera 100-åriga obligationslån för Italien och lösning på landets mångåriga bankkris.EU-nivå diskuteras redan vilken stor betydelse Draghi kan få.

Mario Draghi är heller ingen politisk nybörjare. Han har varit generaldirektör i finansdepartementet och under sin tid som ECB-chef var han djupt involverad i EU-ländernas ekonomiska politik. Men få trodde att han efter det ville åta sig kamikaze-uppdraget att försöka lösa Italiens problem, utan skulle nöja sig som rådgivare åt påven.

Draghi har dock levererat flera politiska inlägg det senaste året, som visar på hans intresse att vara med och påverka politiken även framöver.

I ett visionärt tal i höstas sade han att regeringarna måste acceptera stora skuldberg för många år framåt. Han förordade ”goda lån” som används till produktiva investeringar.

We should take inspiration from those who were involved in rebuilding the world, Europe and Italy after World War II. Think, for example, of those leaders who, inspired by Keynes, met in Bretton Woods in 1944 to create the International Monetary Fund, or Alcide de Gasperi, who in 1943 set out his vision for a future Italian democracy.

Draghi har också enligt italienska medier presenterat ett tiopunktsprogram i de samtal han fört med partierna.

Där utlovas satsningar på ”social sammanhållning”, med mer progressiv beskattning, satsningar på unga och medborgarlön. Draghi uppges vilja förlänga skolåret i år för att försöka ta igen vad eleverna förlorat under pandemins stängningar. Det talas om förenkling av skattesystemet, som krävts av EU under många år. Det utlovas stora förändringar av byråkratiska regelverk som försvårar investeringar, samtidigt som ”zombieföretag” ska avvecklas.

Medborgarlön och en ”superklimat”-minister fick Femstjärnerörelsens Beppo Grillo att kampanja för att partiets medlemmar skulle rösta ja till Draghi. Partiets väljarstöd har halverats sedan valet 2018 och det är nu i behov av att framstå som ansvarstagande.

Legas Matteo Salvini har inte fått med sitt vallöfte om plattskatt, utan nöjer sig med att Mario Draghi lovat att inte höja det samlade skattetrycket. Salvinis rådgivare talar om att en samlingsregering är en chans för Lega att krypa ur stämpeln som ”högerextremt” och kunna framstå som regeringsfähigt för en större grupp väljare.

Efter samtalet i veckan med Mario Draghi nylanserade Matteo Salvini sig själv som en EU-vän:

”My sons are born and think as Italians in Europe. Our goal is to make Italy great again – in Europe”.

Det som lockar nästan alla politiker att hoppa på Mario Draghis regeringståg är också att det nu ska fattas beslut om hur drygt 200 miljarder euro från EU:s återhämtningsfond ska fördelas. Till skillnad från flera tidigare ”expertregeringar” är uppdraget inte i första hand åstramningar och impopulära avregleringar.

Men Italien är fortsatt i stort behov av ”strukturreformer” för att modernisera landets ekonomi och inte vara så beroende av turistbranschen, som drabbats hårt under pandemin. Italien har fortfarande näst störst verkstadsindustri, näst Tyskland, men utländskt kapital måste in för att den ska kunna växa.

Mario Draghi hyllas som en helbrägdagörare av politikerna i dag. Men risken är att partiledarna likt det som drabbat flera expertregeringar tidigare vänder honom ryggen när protesterna kommer.

Draghi väntas dock ta in politiker från olika partier som ministrar i sin regering, för att göra partierna mer delaktiga och ansvariga för besluten. 200 miljarder euro i EU-stöd kan också göra att Draghi får mer tid på sig än sina företrädare – Mario Monti fick 1,5 år, Guiseppe Conte 2,5.