”30 procents strafftull på allt ni säljer!,” säger Trump.
”Men inte vi, vi vill inte handelskriga, vi är ju vänner” klagar EU.
Allt har de prövat, EU-ledarna och ändå svarar Donald Trump med att HÖJA sitt tullhot:
*EU-ledarna smickrade och fjäskade för Donald Trump på G7-mötet i Kanada för en månad sedan, lät bli att tala skarpt om Putins Ryssland, tonade ner Ukraina, angrep med schvung det hemska Kina (”dear Donald, you are sooo right…”) och nämnde inte med ett ord att USA lagt på EU tullar som bryter mot internationella regler.
*Samma EU-ledare flinade upp sig igen vid Nato-toppmötet i Haag en vecka senare, lovade Trump att höja sina försvarsutgifter till 5 procent av BNP (USA lägger själv bara 3,4 procent och har börjat skära ned), smickrade Trump som den store ledaren och kallade hans tveksamma bombningar av Iran en lysande succé.
* EU har pausat alla sina stridsåtgärder i handelstvisten mot USA medan Trump alltså tar 10 procents tull på allt från Europa, plus 25 – 50 procent på stål och aluminium, 25 procent på bilar och 100 procent på film som inte är inspelad i USA (resultatet av det i illustrationen ovan).
* EU har dessutom avstått från att bötfälla Elon Musks X/twitter trots att plattformen bryter mot EU-regler samt lagt i malpåse en digital skatt som skulle ha träffat amerikanska IT-jättar.
Sedan start har EU anpassat sig till Trump. Det enda man bett om, är att få förhandla om ett balanserat avtal. I månader har Trump-administrationen inte ens velat möta EUs företrädare för samtal.
Trump har tvärtom sagt att, ring mitt folk och berätta vilka eftergifter ni är redo att göra!, så får vi se.
För några veckor sedan släppte några underhuggare i Trump-administrationen till slut in EUs chefsförhandlare för samtal… vilket han tyckte gick bra.
”Vi hade känslan att vi var nära ett avtal,” sa chefsförhandlare Maros Sefcovic på måndagmorgonen och erkände sedan för första gången en smula besvikelse över att han i själva verket tycks ha talat med en vägg.
Trump struntar i vad hans egna eller andras underhuggare pratar om. I helgen beslöt han att EU förtjänar en strafftull på 30 procent.
På allt.
Dagens 10 procent (på allt) är för lite. De 20 procent som han hittills hotat med, är för lite. Nej, minst 30 procent och dessa ska förresten läggas ovanpå de existerande 25 procenten på bilar och 50 procenten på stål.
Han kräver att EU i utbyte ska ha 0 procent i tull på allt amerikanskt.
”Men det gör ju handel helt omöjlig att bedriva,” säger Sefcovic förundrat.
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen reagerade på de 30 procenten i ett pressmeddelande. Hon såg förbi aggressionen och förklara att EU vill fortsätta förhandla.
Lite svårt med tanke på att just förhandla – i meningen att lyssna på den andre, ge ett bud, ta ett motbud – har ju USA inte gjort.
Bakom EUs metod ligger ett tyskt tänkande.
Det är så här förbundskansler Friedrich Merz vill ha det. Han har från start sagt att han vill samtala. Efter sitt möte i Vita Huset med Donald Trump förklarade han, att Trump är en ledare som han förstår, som han kan prata med.
”Vi måste göra en snabb och smutsig uppgörelse,” har förbundskansler Friedrich Merz därför krävt av EU.
Smutsig = ge Trump vad han vill ha.
Tyskarna hade trott att deras nya villighet att öka försvarsutgifterna inom Nato skulle göra Trump så nöjd att han mjuknade om strafftullar.
”USA är väldigt nöjda med vad Tyskland gör,” trodde sig tyske utrikesministern Johann Wadephul veta som stolt berättar att han lovat amerikanerna att ta ledarskapet över oss andra européer.
Parallellt har tysk bilindustri lobbyat hårt, även direkt i Washington, för att skydda bilindustrin exklusivt. De har lovat Trump-administrationen att tyska biltillverkare kan bygga en extra bil i USA (som Trump vill) för varje importerad bil som slipper amerikansk strafftull.
Dessa förhandlingar om bilsektorn specifikt – med ett bud som passar tysk men inte övrig bilindustri – tycks EU-kommissionen sedan ha gjort till en del av EUs dialog med USA.
Trumps svar därefter – smällen med 30 procents tull istället för 10 procent – fick förbundskansler Merz att gå igång… med att samordna.
Detta har han gjort med (tyska) Von der Leyen och franske presidenten Macron (som redan hade gått ut med, lite olyckligt, med att ”Nu slår vi tillbaka!”).
”Vad vi behöver nu är enighet och öppna kommunikationslinjer med den amerikanske presidenten,” förklarar Merz beslutsamt.
Han tror som bekant att han har Donalds öra.
Von der Leyen följde upp på Merz´ samordning med att på söndagen samla EU-ländernas brysselambassadörer för att övertyga dem om linjen att… fortsätta förhandla.
Eftersom, som Danmarks utrikesminister Lars Lökke Rasmussen förklarar:
”Som presidenten (Von der Leyen) säger till oss, om vi i EU svarar med egna tullar så kommer USA bara lägga den svarstull som vi lägger, ovanpå hans 30 procent.”
Von der Leyens tyske stabschef lyfte under tiden telefonen till anglosaxiska media för att sälja in den valda EU-metoden:
”Vi tror inte att Trump kommer göra vad han säger och lägga 30 procents tull på oss den 1 augusti,” fick media höra.
Börsen skulle reagera då, tror han.
”Vi litar på marknaderna.”
Valet av eftergivenhet som taktik, har så här långt inte visat sig vara en rak väg till Donald Trumps hjärta.
Mexiko har inte slagit tillbaka någon gång mot Trumps många strafftullar mot landet men man åkte ändå på 30 procents strafftull i det senaste utspelet.
Kanada inledde med att kaxigt tullbelägga amerikanska varor men har sedan backat och tystnat. Kanada drog tillbaka en digital skatt som Trump ogillade och gjorde uppgörelser om migration och fentanyl som Trump begärt. Denna kanadensiska eftergivenhet har Trump belönat med en högre strafftull än EU:
35 procent överlag.
Vietnam kom ödmjukt till Washington och erbjöd eftergifter, åkte hem med en tullnivå på 11 procent – och fick sedan läsa på sociala media att Trump ändrat sig och Vietnam har istället fått 20-40 procent i tull men får inte själva ta ut någon tull alls på amerikanska varor.
Storbritanniens premiärminister Keir Starmer var först att fjäska för Trump, fick en uppgörelse om 10 procent överlag men mer på stål och aluminium. Månader senare finns inga detaljer om vad den berömda uppgörelsen innehåller och brittiska företag vet inte hur de ska räkna på handeln.
Å andra sidan har kast kaxighet och trots har inte heller gett lysande resultat.
Japan har vägrat gå med på amerikanska påtryckningar. De får strafftullar på 25 procent.
Sydkorea har inte heller fallit undan. De får likaså 25 procents strafftullar.
Kina slog tillbaka hårt och direkt där det gjorde ont, man stoppade export av absolut nödvändiga sällsynta mineraler till USA. Trump gav upp och backade in i en uppgörelse. Men Kina betalar ändå nu tullar på ett snitt om ca 55 procent.
Trots allt tal om att vissa politiker skulle vara ”Trump-viskare” som kan övertala Donald Trump att inte vara taskig, så har ingen lyckats med det ännu.
Hela den pinsamma politiska leken där inresande politiker ska ”förhandla” med Trump, föra dialog, hålla möten och utsätta sig för den offentliga förnedring som den amerikanske presidenten alltid bjuder sina gäster på – har ingen ännu kommit ur detta med sitt anseende i behåll… eller åtminstone en seger i tullfrågan.
En anledning kan vara att Trump faktiskt behöver pengarna som han drar in i strafftullar.
Trump har tvingat sin kongress att ta en enormt utgifts-belastad budget, nedtyngd av skatterabatter till de rika vilken får USAs offentliga skuld att skjuta i höjden.
Den extrema budgeten har redan fått investerare att tveka och fått amerikanska statsobligationer att dippa vilket gör att skulden blir tuff att betala tillbaka framöver.
Trump har lovat att strafftullarna ska finansiera hans budget.
EU-ledarna skulle kunna återvinna en smula värdighet om de besparade sig det naiva hoppet om att kunna tala Trump till rätta.
För EU är frågan som måste ställas, om det är värt det ekonomiskt att svara Trump med egna strafftullar på USA.
Klassisk makroekonomi säger att den som lägger tull på andra, låter sina egna konsumenter bära kostnaden i höjda priser.
Inflation i Europa, i så fall.
Att slå tillbaka leder dessutom ofelbart till en period av ökad osäkerhet och instabilitet på marknaderna.
Att istället göra ingenting, att tåligt bära Trumps nyckfulla, hånfulla strafftullar som ändras efter hans dagshumör – det skulle vara en enorm politisk prestigeförlust.
EU-politikerna kan försöka förklä passiviteten i vilka ordalag de vill, folk ser att de fjäskar.
Lite vagt mumlas om att EU skulle kunna samordna med Kanada och Japan och kanske fler länder, om ett gemensamt svar på Trumps tullar.
Det är lite svårt att se hur ett sådant svar skulle kunna se ut.
Att satsa mer på handel sinsemellan och handla mindre med USA, är en högst rimlig väg att gå men det kan ta åratal innan detta ger resultat. Näringslivsbeslut är långsamma och deras effekter ännu långsammare.
Placerade i denna klämma, skulle EU-politikerna kunna komma ut och berätta ärligt för sina väljare hur läget är.
Att det finns ingen bra respons, bara dåliga.
Att USA har en maktgalen ledare som det är meningslöst att svansa för.
De skulle kanske inte uppnå mer, men åtminstone se mindre patetiska ut.