I ett Europa som brinner och där floder ligger torra, försöker riksdagen stoppa EU-förslag på räddningsaktioner.
Nationell suveränitet möter klimatkatastrof – suveräniteten vinner.
Att leda bort vattnet från skog och jordbruksmark var en nationell syssla under 100 år i Sverige, i grova drag från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet
Först gällde det att skaffa mer odlingsmark för livsmedel till ett fattigt land… och därefter mer mark för skog som visat sig bli en lönsam exportprodukt.
Minst en fjärdedel av Sveriges mark förlorade sina naturliga vattenflöden på det viset. I Småland och Norrland betydligt mer, i Skåne 90 procent.
Detta slår hårt tillbaka mot oss idag när torrperioder blir längre och våtmarkerna inte längre finns där för att fungera som svampar – lagra vattnet i torrtider och ta hand om överskottet i regntider.
I sommar har i Europa en yta av skog tre gånger så stor som Luxemburg brunnit. Floderna ligger uttorkade. Tysk industri får stoppa i brist på varor, normalt transporterade längs Rhen, Oder och Spree. Förra året översvämmade samma floder så våldsamt att 125 människor miste livet och hela byar sveptes bort.
I Frankrike står kärnkraftverk stilla för att kylvattnet inte kyler längre. Vattendragens temperatur är för hög efter en het sommar. I Sverige har kärnkraftverken Forsmark och Ringhals varit helt nära att råka ut för detsamma.
Att restaurera våtmarker och floder handlar inte längre om naturens väl och ve. Det handlar om våra samhällen nu.
Så när EU-kommissionen presenterar ett ganska lågmält förslag om att alla EU-länder bör hjälpas åt att återställa 20 procent av skadad natur (mark och hav) före 2030, är det inte en nyck från miljöfanatiker.
Nu gäller det en utryckning för att rädda våra samhällens funktioner.
Det handlar om att återställa vattenflöden genom att återväta tidigare torrlagd mark för att minska skogsbränder och dämpa skadorna av översvämningar.
Det handlar om att rädda bina, våra pollinatörer för odlarnas skull och trygga livsmedelstillgången för oss i Europa.
Det handlar om att plantera fler träd i städerna eftersom det sänker temperaturen direkt så att heta dagar blir uthärdliga.
Vad säger ni, kan vi gå med på detta?
Nej, säger våra folkvalda.
EU ska inte lägga sig i.
Det här är en nationell fråga att lösa.
Svenska politiker saknar verklighetskontakt så grundligt, att de mitt i brinnande kris för hela samhället, i hela Europa, uppfattar det som allra viktigast att svartsjukt bevaka sin egen makt.
Riksdagens miljö- och jordbruksutskott blev extrainkallat under sommarsemestern för att säga nej till EUs förslag.
I september måste den ”gamla” riksdagen återinkallas helt kort för att grönstämpla detta svenska nej, så det hinner postas till Bryssel innan deadline löper ut (den 29 september).
Ansvarigt utskott beslöt sålunda i torsdags att jo, nu ska det skickas en varning till Bryssel om att naturrestaurering, det är en svensk nationell suveränitet.
”Förslaget medför en reglering av nationell skogsbruk som inte är förenligt med nationell suveränitet,” skriver utskottet och upprepar för säkerhets skull samma nationella invändning på tre, fyra olika sätt.
Nationellt skogsbruk? Ja, skogsindustrin ogillar idén om tvingande krav på att återställa våtmarker. De riskerar att behöva avstå mark. Kanske fruktar de ännu mer att EU skaffar sig en rätt att inspektera lite noggrannare vad skogsbolagen gör i skogen.
Regeringen lever liksom Sveriges riksdag i gårdagens värld där det fanns utrymme att skjuta naturproblemen framför sig. Man instämmer alltså i riksdagsutskottets idéer och lovar att…
”… i det fortsatta arbetet med förslaget verka för att subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen samt det nationella självbestämmande i skogliga frågor respekteras.
Låt oss sätta uttalandet i sitt sammanhang.
Riksdagen tog 1999 svenska miljömål (16 stycken) att uppfylla före 2030. Dessa är i stort sett identiskt med vad EU önskar få gjort.
Sverige har på 23 år inte lyckats komma nära något av de 16 målen.
I minst fem fall är man på väg åt fel håll medan det i övrigt står still.
Men problemet här, skulle alltså vara att EU riskerar bli oproportionerligt krävande eller blanda sig i nationella lösningar?
Nästa tecken på att regeringen lever i det förgångna, lyder….:
”Regeringen värnar vidare det kommunala självstyret och det s.k. kommunala planmonopolet.”
Verkligen. Kommuners handlingsfrihet är det viktiga här och nu?
Först ut, i raden av viktiga hänsyn som regeringen påpekar måste få gå före att återställa naturskadorna som just nu drabbar hela Europa så hårt, nämns skogsindustrin.
Skogsindustrin – får inte hindras av förslaget.
Äganderätten – får inte hindras.
Rätten att gräva gruvor – får inte hindras.
Finns möjligen en förklaring till att Sverige misslyckas med samtliga svenska miljömål att hämta i allt detta värnande av industri före natur?
Svensk politisk debatt i sommar talar varken om världens gasbrist eller skogsbränder, om inställda flodtransporter eller att ”våra” livsmedelsleverantörer i Sydeuropa just nu ser sin skörd vissna i den värsta torkan på 500 år.
Det talas inte ens om kriget i Ukraina och vad som kan krävas av oss alla för att bekämpa Putin.
Men politikerna kan ta sig in till riksdagen speciellt för att meddela Bryssel att inte blanda sig i vad Sverige gör med sin natur.
Det är något gravt fel i svensk politik. Avståndet till verkligheten är nu så långt att det svindlar.
***
All heder till de tre utskottsledamöter som reserverade sig mot beslutet: Maria Gardfjell (mp), Jakob Olofsgård (L) och Elin Segerlind (V)