De två borgerliga får egen majoritet i valet, förutspådde flera opinionsinstitut i Spanien veckan före söndagens val. Labours ledare Ed Miliband blir ny premiärminister, var alla opinionsmätare i Storbritannien ense om före valet i maj.
Varför blir opinionsinstitutens prognoser alltmer felaktiga? Deras mätningar börjar likna webbenkäter där bara de som är intresserade av politik svarar, är svaret från en av få som förutspådde att David Cameron skulle vinna en storseger i brittiska valet. Hans varningar om opinionsföretagens problem är viktiga även i Sverige där mätningarna har stor betydelse för partiernas politik.
I Spanien pekade mätningar från de stora opinionsinstituten söndagen före valet på att regerande Partido Popular och uppstickaren, liberala Ciudadanos, tillsammans skulle få 47-50 procent i valet, och att Mariano Rajoy hade goda möjligheter att kunna sitta kvar som premiärminister om han kunde bilda borgerlig allians. I institutens sista mätningar dagen före valet rasade dock siffrorna för Ciudadanos, och hamnade rätt nära det slutliga valresultatet.
I Storbritannien misslyckades samtliga opinionsinstut. De förutspådde alla även i sina sista mätningar före valet i maj att Labour skulle vinna valet och att Ed Miliband skulle kunna bli premiärminister.
En av få som pekade ut rätt segrare var den tidigare börsmäklaren Matt Singh, som satsat pengar mot opinionsinstituten prognoser och på sin blogg dagen före valet den 7 maj skrev: ”David Cameron will be back as prime minister”.
Sedan dess har han varit en hett efterfrågad person och opinionsföretagens organisation British Polling Council har anlitat honom i sina försök att ta reda på varför de hade så fel. De ska komma med sin rapport den 19 januari, men Matt Singh är redan säker på vad slutresultatet blir.
– Opinionsinstitutens intervjupersoner är inte längre representativa för väljarna, är Matt Singhs dom i en artikel i Financial Times..
– Det är för många som är politiskt intresserade som deltar i mätningarna, och för få osäkra väljare som har lätt att byta parti. I själva verket väljer de intervjuade sig själva till mätningarna, inte opinionsinstituten.
De traditionella opinionsinstituten drar ett statistiskt urval av hela väljarkåren för sina intervjuer, och utifrån de rådata de får vägs uppgifterna för att det verkligen ska bli ett representativt urval. Men om många som kontaktas vägrar delta blir det svårt att få fram mätresultat som verkligen motsvarar hela valmanskåren.
Det bekräftas av ICM Research, ett av de stora opinionsföretagen, som efter valet i maj att man måste söka upp till 30 000 personer för att få ihop en mätning med 2 000 svarande. För tjugo år sedan räckte det med att söka 4 000 för att få ihop en mätning med 2 000 svar, sade direktör Martin Boon.
Skillnaden mellan företag som YouGov och liknande företag som gör sina mätningar enbart på nätet, med deltagare som själv anmält att de vill delta, och de traditionella opinionsinstituten är därmed på väg att försvinna. Det blir ”självvalda paneler” i samtliga mätningar. De politiskt ointresserade anmäler sig inte till YouGovs mätningar och lägger på luren eller trycker bort samtalet när opinionsinstituten ringer.
Matt Singh gjorde sin prognos för David Camerons valseger utifrån olika uppgifter, om partiledarnas popularitet och resultat från lokala val månaderna före parlamentsvalet.
I Sverige pågår en stundtals hård debatt om webbmätningar kontra traditionella opinionsmätningar med statistiska urval av väljarna. Aftonbladet använder sig av den billigare metoden med webbmätningar, medan Demoskop, Ipsos, Novus och Sifo gör mätningar enligt den klassiska vetenskapliga metoden för Expressen, DN, TV4 respektive GP/SvD. Men eftersom instituten inte lämnar några uppgifter om hur många personer de sökt för att få ihop sina intervjuer är det svårt att bedöma hur”vetenskapliga” deras mätresultat är.
Statliga Statistiska Centralbyrån är ensam om att tala om hur många man sökt och hur många som svarat. I den senaste mätningen, i november, hade SCB ett statistiskt underlag av svenska folket på drygt 9 000 personer, och i mätningen deltog drygt 4 900. De flesta uppgifter tyder på att de privata opinionsföretagen har betydligt lägre svarsfrekvens.
I mellanvalsperioder, som i dag, är det troligen betydligt svårare för opinionsmätarna att få folk att ställa upp och svara på frågor om vilket parti de skulle rösta på om det var val i dag. Det gör att risken ökar för att det främst är de politiskt intresserades åsikter som mätts den här hösten. Och mätningarnas kvalitet ökar inte av att man lägger samman olika företags mätningar, som Sveriges Radio gör och kallar det en ”sammanvägd opinionsmätning”, om de som intervjuats inte är representativa för väljarkåren.
När valet närmar sig och det politiska intresset ökar kan opinionsinstituten ha lättare att få folk att ställa upp och chanserna att få representativa mätningar ökar.
Matt Singh hoppas att utvärderingen av opinionsinstitutens fiasko i det brittiska valet ska leda till att företagen förbättrar sina metoder, men att fler inser att det är perfekt vetenskap:
”We can reach a happy medium where people understand that polling is very important — public opinion matters so measuring it accurately matters — but that it is not a perfect science”.