Varför kandiderar inte Sverige till EU:s A-lag? När de sex stora vill köra svenska kapitalistlinjen
Det var Gösta Bohman, Moderatledare och ekonomiminister, som 1978 sköt startskottet för den omsvängning som omvandlade svenska folket till aktiesparare och kapitalister. Sverige pekas i dag ut som en förebild för övriga EU.
Nu har de sex stora EU-länderna gått samman för att följa i Sveriges fotspår för att skapa en europeisk kapitalmarknad där EU-medborgarna lockas köpa aktier som kan få företag att investera i Europa i stället för i USA. Men finansminister Elisabeth Svantesson står bara och tittar på, och tvivlar på att de kommer att lyckas. I stället för att kräva att få vara med i ”A-laget” och driva på för att Gösta Bohmans linje ska bli hela EU:s.
“Now is the time for a Europe of two speeds,” deklarerade tyske finansministern Lars Klingbell(S) och bjöd in sitt A-lag – som tagit sig namnet E6 – Frankrike, Polen, Spanien, Italien och Nederländerna.
EU-länderna har i mer än tio år försökt enas om en gemensam kapitalmarknad där aktiespararnas pengar kan göra det lättare för företag att investera och för nya företagare att få fram startkapital i Europa. Nu vill Klingbell få något att hända med en liten grupp länder som går före.
De sex länderna är en mycket disparat grupp – med EU:s mest vänsterinriktade regering Spanien, den mest högerextrema Italien och ett icke-euroland Polen. Därför är det högst oklart vilken ekonomisk modell deras förhandlingar kan leda till. Sverige skulle därför ha en stor chans att påverka resultatet om man satt med vid bordet.
Sverige har utnämnts till ”Kapitalistparadiset” av tidningen Affärsvärlden. Och det tackar man inte bara Gösta Bohman för. Utan också S-märkte finansministern Kjell-Olof Feldt, som omvandlade Bohmans aktiesparfonder till allemansfonder. Statsminister Göran Persson(S) för avdragsrätt för pensionsförsäkringar, slopad arvsskatt och förmögenhetsskatt. Finansminister Anders Borg(M) för ISK, Investeringsparkontot och massiva sänkningar av inkomstskatten.
När Gösta Bohman lanserade allemanssparandet 1978 arbetade jag på A-pressens Stockholmsredaktion. När jag läste papprena på presskonferensen frågade jag Bohman om det inte blivit ett skrivfel: Man skulle ju få betalt om man köpte aktier!
Bohman skrattade och avfärdade min fråga. Hans modell var ett ideologiskt svar på löntagarfonderna – svenskarna skulle bli privata aktiesparare och inte kollektiva delägare med makt över företagen.
I många andra europeiska länder placerar de flesta sina sparpengar på banken, i madrassen eller i bankfack.
Tidöregeringen har arbetat hårt för att hela EU ska dra lärdom av den svenska modellen. Under Sveriges halvår som EU-ordförande förra våren hölls en ”högnivåkonferens” om konsten att få fart på kapitalmarknader. Där statsminister Ulf Kristerssonom talade om Sveriges resa från ett av de fattigaste till ett av de rikaste länderna i Europa.
”Statsministern lyfte också fram vikten av nationella åtgärder för att öka sparandet i aktier och fonder i EU:s medlemsländer. Med den svenska kapitalmarknaden som ett framgångsrikt exempel i EU där inspiration skulle kunna hämtas för andra länder, exempelvis när det gäller ISK och delar av pensionssystemet.”
Regeringen fick också draghjälp av förre ECB-chefen Mario Draghi, som i sin stora rapport om hur EU ska bli mer framgångsrikt i konkurrensen med USA och Kina pekade ut Sverige som en förebild.
Finansminister Elisabeth Svantesson har också argumenterat ivrigt för att EU ska skapa en gemensam ”kapitalmarknadsunion” – numera omdöpt till ”Spar- och investeringsunionen”.
”Vi kan få mer kapital i rörelse som kan vara med att finansiera olika typer av innovationer och företag”, säger finansminister Elisabeth Svantesson.
För även om Sverige har miljontals aktiesparare och en fungerande kapitalmarknad räcker den många gånger inte till. Företag som Spotifyl och Klarna lockas till USA för att få fram de miljarder de vill ha för att kunna växa snabbt.
Men trots entusiasmen för att få fram en gemensam kapitalmarknad verkar både Svantesson och Ulf Kristersson ointresserade när de sex stora länderna i EU går samman för att försöka göra verkstad av tio år av pratande.
”Det är inte säkert att det blir något av det där”, sade Elisabeth Svantesson efter EU-finansministermötet förra veckan.
Ulf Kristersson sade i riksdagens EU-nämnd inför senaste toppmötet att han är orolig föt hur förhandlingarna om nya kapitalmarknadsregler kan sluta.
Men varken Kristersson eller Svantesson verkar intresserad av att försöka påverka förhandlingarna redan nu när de pågår i ”A-laget”.
De är fastlåsta i den traditionella svenaka hållningen till fördjupat EU-samarbete – ”vänta och se” – och eventuellt hoppa på tåget i sista stund. Alternativt ställa sig vid sidan om när några EU-länder går före – som med EU:s åklagarmyndighet, där Sverige hoppade på sju år efter att den startats.
Gösta Bohman skulle nog ha tyckt att Kristersson och Svantesson gick i hans fotspår om de krävde att få vara med i A-laget och deklarerade: ”In Sweden we have a model!”.
