Utan ja från Italien, ingen migrationspakt. Så varför gick premiärminister Meloni med på vad som ser ut som en rejält haltande uppgörelse?
Giorgia Meloni, partiledare för lilla fascist-inspirerade Brothers of Italy, har överraskat sedan hon blev premiärminister för Italien i oktober förra året.
Att hon tidigt förklarade att hon noga tänkte följa EUs euro-regler och ekonomiska påbud överraskade nog både Bryssel och hennes väljare. Men Meloni ville ha tillgång till de många miljarder euro som fanns i EUs återhämtningsfond för att investera i landets ekonomi.
Resultat fick gå före ideologi.
Ska ett land komma någonstans i EU i dessa dagar måste man vara pro-Ukraina och anti-Ryssland. Trots att hennes politiska fränder i italiensk höger är starkt pro-ryska har hon som premiärminister blivit högljutt pro-Ukraina.
Nu låter hon också i regeringens kanske viktigaste fråga, migrationen, resultat gå före ideologin.
Och därför kunde EU till slut få ihop en migrationspakt.
Av geografiska skäl har Italien i många år varit det land som får allra flest migranter i EU (utom under en period när Grekland låg först, innan EU fick Turkiet att stänga till den luckan).
När tiotusentals oregistrerade migranter på senare år har börjat dyka upp i norra Europa – Belgien, Nederländerna, Tyskland) tittar alla därför på Italien.
Struntar italienarna i att registrera dem? Vänder de bort blicken och låter folk vandra norrut?
Kanske det, kanske.
Alla andra EU-länder har ju slagit dövörat till när Italien bett att få bli avlastad. Men ständigt högre asylsökarsiffror i norra Europa fick till slut övriga EU-länder att gå med på att diskutera en gemensam hantering av frågan.
Giorgia Meloni har inte suttit overksam. Hon har sökt upp de självklara fienderna till hennes önskemål (att bli avlastad migrationsfrågan) och talat för sin sak. Nederländernas Mark Rutte har efter flera möten kommit ombord och pläderade för Italien under förhandlingarna. Han reser med henne till Tunisien i helgen – det land som just nu är avreseplats för flest migranter till EU – för att se hur man kan bromsa överfarterna.
Hon har tagit långa, personliga samtal och besök med migrant-negativa Österrike och förbundskansler Karl Nehammer och fått honom att förklara sig vara hennes allierade.
Hon har lagt ett par dagar på Tjeckien och Polen. Hon var redan i februari i Stockholm för att prata migration med EU-ordförandelandet och har hunnit med Danmark också. Hon har sytt upp länder i Italiens situation med besök och samtal som Spanien, Frankrike, Grekland och Malta i en MED5-klubb för migrantfrågor.
Och självklart prickades Tyskland och förbundskansler Olaf Scholz in redan i februari.
Belöningen kom under slutförhandlingarna i migrationspakten:
”Vi kan inte överge Italien och de andra medelhavsländerna med migrationen,” deklarerade Scholz på besök i Rom.
Hans tyska minister Annalena Baerbock sa därför ja till migrationspakten men tycks ha hållit för näsan:
”Den här uppgörelsen öppnar för ett oändligt lidande vid EUs gränser,” meddelade hon och la till något om att ”måste man så måste man.”
Så vad fick Italien då?
Mest överraskande är kanske vad Italien INTE fick.
Italien fick inte igenom att andra EU-länder absolut måste ta över migranter om det skulle komma väldigt många på en gång.
Man fick igenom att andra EU-länder KAN ta över migranter. Annars måste de betala – ca 200 000 kr per person man ”borde” tagit eller genom praktisk assistans.
Italien fick heller inte att dessa bötespengar” ska gå till Italien.
Faktum är att Italien sa nej till det.
Italiens regering tycks se på frågan mer långsiktigt.
”Vi tänker inte ta emot pengar och bli Europas uppsamlingsläger,” slog inrikesminister Matteo Piantedosi fast.
Italien fick inte heller ett avslut om vilka kriterier som ska ge ett land (Italien, t ex ) rätt att i kris begära assistans från övriga. Det direktivet återstår att förhandla och det känns ju som ett rätt stort hål.
Vad Italien faktiskt fick, var ett beslut att migranter nu ska ses som ett gemensamt europeiskt ansvar.
Det kan verka luddigt eftersom frågan om när och hur andra måste avlasta Italien eller något annat pressat mottagarland är öppen, men övriga har trots allt påtagit sig en tung princip om att ansvaret ytterst är delat.
Det kan ge intressanta effekter i EU-domstolen under kommande år.
Italien fick sedan en efterlängtad princip om att människor som plockats upp av sjöräddningen på Medelhavet inte ska ses som migranter till Italien utan till EU.
Vidare fick ltalien en snabbehandling av migranter som förmodas inte ha asylskäl (folk från länder med mindre än 20 procents ja på asylansökningar).
Dessa människor kommer i princip inte att få lämna gränsområdet, ska inom 12 veckor ha fått sitt svar på en asylansökan och inom ytterligare 12 veckor ha satts på ett flyg bort.
Och hanteringen lär finansieras av EU.
Ett flyg vart?
Ett klassiskt problem är ju att utvandrares hemländer inte brukar vilja ta dem tillbaka.
Här fick Italien genom att EU-länder ganska fritt kan välja land att skicka iväg folk till. EU-länderna får själva avgöra om ett transitland (Tunisien? Turkiet? Libyen?) kan klassas som säkert.
Och så en tredje sak – utanför protokollet – som Italien fick igenom. På söndag reser EU-kommissionens ordförande von der Leyen, Nederländernas premiärminister Rutte och premiärminister Meloni själv till Tunisien, för att diskutera med den nyss självutnämnde diktatorn där vad han vill ha för att ta tillbaka migranter.
Mer än hälften av dem som når Europas kust har startat i Tunisien så Meloni vill täppa till här.
Det finns dock ett motstånd i Europa mot att göra om det avtal som EU gjorde 2016 med Turkiet. Avtalet var framgångsrikt på så sätt att migrantströmmen bromsades in men diktatorn Erdogan har flera gånger hållit hotet över EUs huvud, att om vi inte gör som han vill så ska han släppa på strömmen igen.
Meloni är inte lättavskräckt, hon har lagt upp det så att IMF kan stå för den ekonomiska delen av avtalet.
För övrigt, de där ”bötespengarna” som Italien sa nej till? De ska gå till en migrantfond att användas just för att få tredje land att inte släppa fram migranter till EU.
Ännu en italiensk vinst blev att de migranter som startat sin EU-vistelse i Italien men rört sig norrut – och som övriga länder har rätt att skicka tillbaka till Italien – de blir Italien bara ansvarig för i 24 månader.
Håller de sig undan så blir de sedan nästa lands ansvar.
Möjligen spelar det in i den italienska hanteringen, att Italien verkligen lider av arbetskraftsbrist.
Och det löser Italien genom att handplocka lämpliga personer bland migranterna och ge dem uppehålls- samt arbetstillstånd. En av Giorgia Melonis åtgärder var sålunda att öka antalet godkända migranter – totalt 82 705 personer legaliseras på detta sätt i år.
Den siffran kan jämföras med att under 2022 anlände cirka 105 000 nya migranter till Italien.
Så, kanske blev faktiskt migrationspakten ungefär vad Italien vill ha.
Nu fortsätter gårdagens uppgörelse mellan EU-regeringarna vidare till förhandling för ett slutgiltigt beslut med den andra lagstiftaren, Europaparlamentet.
Där kan vi redan se att saker kommer att ändras. Parlamentet har t ex med de starka siffrorna 419 ja-röster (mot 126 nej) röstat för moderate Tomas Tobés version av migrationspakten där plikten att ta över migranter från ett pressat mottagarland, blir obligatorisk.
Oavsett, det lär i alla fall inte sluta sämre för Italien.