Västgötaklimax när EU-ledarna skulle visa handlingskraft mot coronaepidemin

EU:s stats- och regeringschefer satt i videokonferens i sex timmar i stället för planerade två, ändå förmådde de inte visa någon handlingskraft om hur man ska undvika depression och massarbetslöshet i coronaepidemins spår.

– Det krävs ett starkt svar mot coronaepidemin, sade EU-toppmötets ordförandeCharles Michel efter mötet.

Men samtidigt som Europa just nu är coronaepidemins epicentrum leverade EU-ledarna ett klassiskt västgötaklimax – beslut om eventuella ekonomiska stödpaket skjuts upp två veckor.

Nio regeringar med Frankrike, Italien och Spanien i spetsen hade i ett gemensamt brev inför toppmötet krävt ett beslut om att euroländerna tillsammans ska ge ut skuldebrev med lång löptid för att stödja länder som drabbas av coronakrisen, det som har kallats för coronaobligationer.

Men Tysklands Angela Merkel med stöd av bland annat Hollands Mark Rutte höll fast vid sitt nej, som gällt ända sedan eurokrisen, till att rika länder ska gå i borgen för lån till andra medlemsländer.

EU-ledarna kunde inte heller komma överens om hur euroländernas räddningsfond, ESM, som har kvar 410 miljarder euro sedan eurokrisen, skulle kunna användas.

Enligt medieuppgifter från bl a Euractiv hotade Italiens och Spaniens premiärministrar att vägra skriva under den gemensamma slutdeklarationen från mötet utan att beslut om räddningspaket. Vilket skulle ha fått EU-ledarnas oförmåga att möta coronakrisen i ännu mer öppen dager.

Därför höll videotoppmötet på i sex timmar för att försöka enas om formuleringen av paragraf 14 i slutsatserna, om hur långtgående åtagande EU-ledarna skulle göra om att besluta om ett räddningspaket inom en snar framtid.

Slutformuleringen blev ett löfte om att åtminstone komma fram med någon form av ekonomiskt räddningspaket för att stödja drabbade länder och euroländernas finansministrar får i uppdrag att förhandla fram ett förslag inom två veckor.

I EU-toppmötets slutsatser utlovas också en “exit strategy” för ekonomiska stödinsatser när medlemsländerna ska få igång sina ekonomier igen efter coronakrisen.

EU-ledarnas beslutsoförmåga påminner starkt om eurokrisen. De rika euroländerna med Tyskland i spetsen sade nej till gemensamma stödinsatser för Grekland och andra krisländer. Först när hela eurozonen hotades och krisländerna hotades av statsbankrutt av finanshajarna, som drev upp ländernas räntor till skyhöga nivåer, lyckades den dåvarande EU-ordföranden Herman van Rompuy få en uppgörelse om ett ekonomiskt räddningspaket som var tillräckligt stort för att få finansmarknadernas aktörer att sluta spekulera mot krisländerna.

Frågan är hur långt coronakrisen måste gå i antal döda och ekonomiskt haveri för att Angela Merkels och Mark Ruttes regeringar ska vara beredda att ta ansvar för att EU ska överleva den här gången.