Veckans viktigaste EU-möte äger inte rum i Göteborg. Det hölls i Bryssel i måndags, när första steget togs mot EU:s försvarsunion.
Ända sedan första misslyckade försöket 1953 har Europa försökt få till stånd ett försvarssamarbete. Nu sker det.
– Vi har gjort upp med spökena från det förflutna och visat att detta tabu om EU-försvar kan brytas, sade EU:s utrikeschef Federica Mogherini.
– En milstolpe i EU:s historia, sade Tysklands utrikesminister Sigmar Gabriel.
Till EU-toppmötet i december väntas samtliga medlemsländer utom Danmark och Storbritannien ha anslutit sig. Även om det är försiktiga planer till att börja med åtar sig länderna att genomföra realökningar av sina försvarsutgifter de kommande åren. EU-budgeten ska börja användas till gemensamma försvarsindustriprojekt. Med budgetmedel ska de militära snabbinsatsstyrkor som har funnits i tio år men ännu aldrig satts in i några kriser nu börja användas. Medlemsländerna utsätts för årliga granskningar.
I nästa långtidsbudget utlovas drygt 5 miljarder euro per år till försvarsindustriprojekt.
Brittiska medier talar om att försvarssamarbetet nog bara är en ”papperstiger” och understryker att EU:s stormakter varit oense. Där Tyskland arbetat för att få med så många medlemsländer som möjligt, medan Frankrike velat ha en liten grupp länder som är beredda att omedelbart ställa upp med militärstyrkor.
Det uppges att Tyskland sade nej till franska ambitioner att snabbt få fram militära insatsstyrkor av oro för att det skulle leda till att EU får betala för franska expeditioner i forna afrikanska kolonier: “France gets to tell us where to go, and we get to pay for it.”
Och visst har Tyskland och Frankrike haft olika syn på hur detta första steg att bygga försvarsunionen ska se ut. Men det behöver inte innebära att de är oense om slutmålet.
De båda länderna kliver visserligen in i detta säkerhetspolitiska samarbete med helt olika bakgrund.
+ Frankrike är en kärnvapenmakt med plats i FN:s säkerhetsråd, med ett flertal forna kolonier i framför allt Afrika där man har fortsatt säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen. Europeisk självständighet från USA har varit målet och Frankrike har under långa perioder vägrat underordna sig amerikansk ledning i Nato.
+ Tyskland är i jämförelse en säkerhetspolitisk dvärg, ända sedan Västtyskland på nåder från Frankrike fick komma med i Nato på 1950-talet. Och har ända sedan dess varit en ”atlantist” och länge förlitat sig på USA. De senaste åren har dock landets politiska ledare på ett närmast vetenskapligt sätt gjort en översyn av sin utrikes- och säkerhetspolitik på initiativ av den förre presidenten Joachim Gauck. Det kallades “Review 2014 – A Fresh Look at German Foreign Policy”. Samtidigt har Tyskland närmast tvingats ta ett ökat utrikespolitiskt ansvar på grund av Rysslands ökade aggression i bland annat Ukraina och Georgien.
Men det var faktiskt inte Frankrikes nye president Emmanuel Macron som satte fart på planerna på en EU-försvarsunion. Tysklands försvarsminister Ursula von der Leyen var den som gick i bräschen långt innan Macron valts och gav understöd till EU:s utrikeschef Federica Mogherinis förslag.
Tankesmedjan Rand pekar i en rapport – RAND corporation report – på att Storbritanniens beslut att lämna EU kunde ha lett till att unionen tappade i kraft som utrikespolitisk aktör, när en av de militära stormakterna med plats i FN:s säkerhetsråd skulle kliva av:
”In the same way that Brexit raises the question of what role the UK wishes to assume post-EU, it also provokes debate regarding the EU’s collective ambition as a defence and security actor and geostrategic player.”
Men EU hade redan höjt sin ambitionsnivå på det säkerhetspolitiska området, formulerat i ”EU Global Strategy” 2016. Den tyska regeringen drog slutsatsen efter valet av den isolationistiske Donald Trump till USA:s president och Brexitomröstningen att det var nödvändigt att EU genomförde sina planer och skaffade sig en utökad säkerhetspolitisk förmåga.
Ursula von der Leyen pekade också just på valet av Trump när hon förklarade syftet med det nya försvarssamarbetet på ministermötet i måndags:
”Es war für uns wichtig – gerade nach der Wahl des amerikanischen Präsidenten – uns eigenständig aufzustellen”.
Därför är det av stor politisk betydelse för Tyskland att kunna visa upp en så bred europeisk front som möjligt, och även få med länder som Polen och Ungern, som en signal både till Donald Trump och till Vladimir Putin.
Ursula von der Leyen talar inte om att målet är att skapa en EU-armé, i stället talar hon nu om en ”Armee der Europäer”. Men den tyska försvarsministern talar också om att EU måste skaffa sig förmåga att kunna göra egna militära insatser i just Afrika, där Nato inte vill agera.
Målet för den tyska regeringen är betydligt mer långtgående än de projekt som nu ska startas. Det är att EU ska utveckla en egen försvarsförmåga. Ingen annan kan lösa säkerhetsproblemen i Europa, dem måste vi klara själva, säger von der Leyen:
”Niemand wird die Sicherheitsprobleme, die Europa in seiner Nachbarschaft hat, für uns lösen, sondern wir müssen das als Europäer selber können.”
Frankrikes Emmanuel Macron formulerar liknande mål:
”I början av nästa decennium måste EU ha en gemensam interventionsstyrka, en gemensam försvarsbudget och en gemensam aktionsplan. Frankrike är enigt med Tyskland.”
I den ”papperstiger” som försvars- och utrikesministrarna ställde sig bakom i måndags, och som ska godkännas på EU-toppmötet i december, står det också att det här försvarssamarbetet kan vara första steget mot ett ”EU-försvar”. Den möjligheten skrevs in i Lissabonfördraget, trots försök att stoppa det under förhandlingen av dåvarande statsministern Göran Persson:
”It could be an element of a possible development towards a common defence should the Council by unanimous vote decide so (as provided for in article 42.2 TEU). A long term vision of PESCO could be to arrive at a coherent full spectrum force package – in complementarity with NATO, which will continue to be the cornerstone of collective defence for its members.”
Men det krävs ett enhälligt beslut för att det ska ske. När Sverige sent omsider beslöt att ansluta sig till det här försvarssamarbetet hoppas man troligen kunna se till att det inte utvecklas till ett verkligt EU-försvar. Polens regering hotar redan nu att hoppa av om försvarssamarbetet går för långt.
Svenska och polska ministrar är nu med på gruppbilden som en symbol för att de ställer upp i bygget av EU:s försvarsunion. Men i svenska riksdagen var partierna väldigt ense om att Sverige inte ska vara med i en ”EU-armé”. Frågan hur djupt försvarssamarbete Sverigekan acceptera borde diskuteras redan nu – inte bara ”för eller emot EU-armé”. Eller som Björn Fägersten på UI formulerar det:
”Om andra länder ser de nu föreslagna projekten – Pesco, EDF och Card – som en start snarare än som slutpunkten och efter hand kan tänka sig en större roll för EU:s institutioner och/eller övergå till majoritetsbeslut, ställs Sveriges principer på sin spets: avstå för att inte riskera mellanstatligheten eller samarbeta för att inte riskera sammanhållningen?”
Att döma av dagens svenska EU-debatt kommer regeringen, oavsett politisk färg, att se sin roll som att agera bromskloss. Risken är att regeringen redan nu gör det så tydligt att Frankrike och andra medlemsländer snabbt tröttnar och hittar argument för utvisning.
Försvarsminister Peter Hultqvist hade bara några dagar före måndagens historiska möte sett till att svenska regeringen i ett ”förräderi” mot fransk och italiensk försvarsindustri köpt en dyrare amerikanska robot. Samme Hultqvist avvisade för bara ett år sedan EU:s försvarsplaner som en ”ny byråkrati”, och när det nu ändå blir av går Sverige med för att med försvarsministerns ord se till att ambitionsnivån ”blir rätt”.
Storbritannien, som under många år motarbetat en EU-försvarsunion, av rädsla för att det skulle kunna ifrågasätta dominansen för UK:s säkerhetspolitiska allians med USA har redan upptäckt att det inte är kul att bli utvisad. Utrikesminister Boris Johnson försäkrade målande i måndags att UK ska agera som en ”stöttepelare för katedralen”:
Boris Johnson was at pains to be supportive when it launched this week, painting the UK as “a flying buttress to support the cathedral” and promising to “back up” the EU’s ideas.
Storbritanniens möjligheter att få vara med är också av betydelse för Sverige, eftersom brittiska företag är stora ägare i flera svenska försvarsindustrier.
Men det står redan nu klart att UK kommer att få betala, för den eventuella möjligheten. Icke-EU-länder kan få vara med i projekt om den anses till nytta för EU:s försvarsplaner, men utan att få någon beslutanderätt: ”They would need to provide substantial added value to the project”.