Nazisternas framfart i Almedalen har skärpt läget inför valet och understrukit vikten av att stå upp för demokratin hundra år efter allmänna rösträttens införande. Det går en röd tråd från Sverigedemokraternas tal om att judar och samer inte är riktiga svenskar till nazisternas angrepp på judar och HBTQ-organisationer i Almedalen. Och det är ingen tillfällighet att Stefan Löfven svarar med att påminna om koalitionsregeringen mellan Liberalerna och Socialdemokraterna med liberalen Nils Edén som statsminister 1918.
Efter Kalla krigets slut stod de utrikespolitiska experterna villrådiga. Deras djupa kunskap om hur många robotar som fanns på vardera sidan räckte inte längre för att förklara den geopolitiska utvecklingen. På samma sätt har det inrikespolitiska kommentatoriatet problem att orientera sig när vare sig höger-vänster- eller GalTan-skiljelinjer kan förklara väljarnas agerande och partiernas försök att orientera sig i det nya politiska landskapet.
Sverige befinner sig i en brinnande högkonjunktur, sysselsättningen når rekordnivåer och de flesta hushåll har fått flera tusenlappar i månaden i förbättrad köpkraft det senaste decenniet trots att världen gått igenom en djup finanskris.
Ändå anser hälften av svenskarna att Sverige är ”på väg åt fel håll”. Flyktingvågen till Sverige har minskat drastiskt, ändå ökar opinionsstödet för Sverigedemokraterna, som har motstånd mot invandring som enda bärande politisk ståndpunkt.
När SD klättrar över 20 procent i mätningarna urholkas alla teoretiska modeller hur något av de traditionella politiska blocken i regeringsställning skulle kunna vara säkert på att få igenom sina budgetar.
En borgerlig minoritetsregering – även om Kristdemokraterna skulle nå 4 procent och hänga kvar i riksdagen – skulle få sin budget fälld om SD röstar på Socialdemokraternas budgetalternativ. Och en rödgrön regeringsbudget skulle fällas om SD stödjer en oppositionsbudget från de borgerliga partierna, som de lovat lägga fram efter Decemberöverenskommelsens död.
Moderaternas Ulf Kristersson är inriktad på att bilda regering till varje pris. Det märks när Kristerssons fru, Birgitta Ed, lämnar sitt konsultföretag för att stötta sin man under åtta år som partiledare och statsminister. Det märks på hur Kristersson skaffat sig ett nytt ledargarnityr, tar avstånd från Centerpartiets migrationspolitik och visar att han är beredd att göra upp med S om en ännu hårdare flyktingpolitik utan de övriga borgerliga partierna.
Samtidigt har näringslivet satsat hårt och lyckats få Sverigedemokraterna att ansluta sig till de borgerligas linje om privata välfärdsföretag och skattesänkningar, och förre KD-ledaren, numera näringslivskonsulten, Göran Hägglund har mitt under Almedalsveckan lanserat en M-enpartiregering som det troligaste alternativet efter valet.
Socialdemokraterna har sett ut som förlorare sedan Ulf Kristersson tog över som M-ledare, men de senaste månadernas opinionsras även för Moderaterna och fortsatta uppgång för Sverigedemokraterna har skapat ett nytt politiskt läge.
Det är säkerligen inte en händelse att Stefan Löfven tar upp Nils Edéns L-S-koalitionsregering i två tal den senaste tiden. Först i ett nationaldagstal i Mullsjö. Och när Socialdemokraternas partiledare håller tal 50 år efter Olof Palmes första Almedalstal tar han åter upp Nils Edéns regering 1918.
Utanför mitt arbetsrum i Rosenbad hänger ett gammalt fotografi på den liberala statsministern Nils Edén och hans regering. Vid slutet av 1918 stod de inför sitt livs beslut….Idag, hundra år senare, ser vi hur extremismen försöker mobilisera igen…..Vårt land ska aldrig låta antidemokratiska krafter utnyttja demokratin för att förgöra den!…Nog kan vi åtminstone lära oss, att se dem runtomkring oss som medmänniskor, och nog kan vi börja jobba lite hårdare för att läka såren mellan oss, och i våra hjärtan återigen bli bröder och landsmän. Så fatta ditt beslut! Axla ditt ansvar! Välj att stå på rätt sida av historien!”
Stefan Löfven talade redan inför förra valet om en blocköverskridande regering, men det avvisades då kallt av Centern och Folkpartiet. Men den allt djupare konflikten mellan de borgerliga partierna, om migrationspolitiken och Sverigedemokraterna, har helt förändrat läget.
Annie Lööf och Jan Björklund har sagt att de inte är beredda bilda en regering om Alliansens partier blir mindre än de rödgröna, att de inte är beredda att sitta i en regering som är beroende av Sverigedemokraternas stöd.
I dagens opinionsmätningar är de fyra borgerliga mindre än de rödgröna även om man räknar in KD, som ligger långt under fyraprocentsspärren. Efter Göran Hägglunds ”dödskyss” om att det troligen blir en ren M-regering lär det bli svårt att få ”allmänborgerliga väljare” att stödrösta på KD. Det gör att en borgerlig minoritetsregering blir helt beroende av SD-stöd för att kunna få igenom sina budgetar.
Annie Lööf har lika entydigt svurit på att aldrig sätta sig i en Stefan Löfven-regering, och Stefan Löfven har avvisat att stödja en Alliansregering eller att sitta i en regering med Annie Lööf som statsminister.
Det är här det blir intressant att Stefan Löfven lyfter fram Nils Edéns regering.. Socialdemokraterna blev största parti i valet 1918, med 31 procent mot Liberalernas 27. Ändå fick Liberalerna statsministerposten i koalitionsregering.
Nils Edén var inte heller partiledare för Liberalerna, även om han var en framstående person i partiet.
Kan det vara en regeringsmodell även efter valet 2018, med argumenten att skapa en stabil regering för att försvara demokratin och få väljarna att tro på att den kan föra Sverige åt ”rätt håll”?
En koalitionsregering med S, C, L och Mp skulle bli större än M och SD tillsammans och därmed kunna få igenom sina budgetar i riksdagen. Men vem skulle dessa partier kunna enas om i rollen som ”statsminister Nils Edén” hundra år senare? Finns någon ledare borgerlig liberal politiker med trovärdighet i breda väljargrupper?
Bengt Westerberg, den fd folkpartiledaren, som reste sig i tv-soffan i protest mot Ny Demokratis Ian Wachtmeister och Bert Karlsson?
Cecilia Malmström, EU-kommissionären och tidigare EU-minister(FP), som nu är en världskändis som handelskommissionären mot Donald Trumps isolationism och protektionism?