Ska Europa verkligen behöva ha det så här – en liten region kan stoppa handelsavtal för alla?
Ja, räkna med det.
Det beror bland annat på att handelsavtal numera fylls med politiskt sprängstoff.
CETA, avtalet mellan Kanada och EU, kan stoppas av en region därför att EU-institutionerna avstått från sin ensamrätt att godkänna handelsavtal.
Det behövde man inte ha gjort.
För handelsavtal gäller som regel att medlemsländerna ska godkänna ett förhandlingsmandat och sedan acceptera eller nobba förhandlingsresultatet.
Förutom att EU-regeringarna ska säga okej, behövs också Europaparlamentets godkännande.
Men EU-kommissionen kan bestämma sig för att det är ett ”blandat” avtal.
I så fall krävs godkännande också från alla nationella parlament (Alltså 38 stycken i EUs 28 länder för enligt t ex belgisk grundlag innefattas då också de tre regionala).
Valet ”blandat avtal” för CETA gjordes av EU-kommissionen i somras.
Det var inte unikt i sig.
EU-kommissionen har gjort detsamma med de tre senaste handelsavtalen, avtal som slutits med Sydkorea 2011, med Centralamerika 2012 och med Ukraina 2014.
Det finns en logik i detta. Dessa avtal är inte de gamla vanliga handelsavtalen.
Det här är ”den nya generationen av avtal”, enligt EU-institutionerna själva.
Parterna går betydligt längre än att som förr bara plocka bort tullar och tariffer (det har WTO i stort sett klarat av globalt).
I avtalet med Sydkorea sägs till exempel att varor som är godkända av myndighet hos den ena parten ska godkännas utan nya kontroller av den andra (utom för elektronik där Sydkorea tillåts fortsätta testa vissa EU-varor för elektrisk säkerhet)
Parterna ska samarbeta om nya regler och bestämmelser.
Företag från båda parter ska släppas in när myndigheter lägger ut kontrakt på anbud.
Och tvister ska lösas med skiljedomsförfarande.
Avtalet med Centralamerika är mindre sofistikerat medan avtalet med Ukraina går väldigt mycket längre.
Det mest utvecklade samarbetet förhandlas med USA i TTIP-avtalet.
Där går EU så långt i samarbete att USA föreslås konsulteras innan EU-länderna börjar internt förhandla om nya regler på något område.
Inte så förvånande då, kanske, att det har kommit starka reaktioner på TTIP från t ex fackförbund och miljöorganisationer som ser risken för att deras inflytande över nationella eller europeiska regler kommer krympa.
Lägg därtill investerarskyddet som gör att bolag slipper vända sig till det normala rättsväsendet och kan få klagomål mot politiska beslut behandlade av en partssammansatt panel.
Resultatet blir en politisk krutdurk.
Den nya generationens avtal berör inrikespolitik.
Fast just med CETA är detta inte helt fallet.
I Kanada-avtalet backar EU till ett mer traditionellt handelsavtal.
CETA berör mest handel med industrivaror och en del tjänster (Kanada säljer sådana för cirka 10 mdr euro till EU och det är då till stor del turism och transport).
EU och Kanada lovar inte varandra (som EU gör i Korea-avtalet och ännu mer i TTIP) att godkänna motpartens regler och bestämmelser.
Faktiskt säger man att det inte ens finns en ambition att nå dithän.
Tills vidare är parterna nöjda med att hålla sig rätt mycket till WTO.
Investerarskyddet ingår dock, en bekant röd flagga för många.
Sammantaget hade EU-kommissionen gott fog för att anse Kanada-avtalet ligga inom dess kompetens och låta det godkännas enbart av EU-regeringarna samt Europaparlamentet.
EU-kommissionsordförande Juncker argumenterade fortfarande skarpt för den lösningen på toppmötet mellan EUs stats- och regeringschefer den 28 juni i år.
Sedan backade han.
Juncker blev hårt pressad på toppmötet av stats- och regeringschefer som Angela Merkel och Francois Hollande.
Det passade deras inrikespolitiska mål att låta nationella parlament få rösta om avtalet.
Även regeringen Löfven var med på den vagnen, han har begärt i Bryssel att nationella parlament skulle få veto över CETA, berättar europaminister Ann Linde för riksdagen.
När regionen Vallonien försökte uttrycka sin – mycket kritiska – åsikt om CETA borde ingen ha blivit förvånad.
Det skedde inte på något sätt i sista minuten.
Valloniens parlament röstade redan i april 2015 genom en resolution fylld av motstånd mot CETA.
Parlamentet försökte under hela hösten 2015 få den belgiska regeringen att trycka på för att nationella parlament skulle få veto.
Den 29 januari 2016 bjöd man in handelskommissionär Cecilia Malmström till vallonska parlamentet för att få svar på en rad frågor.
Den 14 juli skrev vallonska parlamentet till den belgiska regeringen för att säga att man inte kan rösta för CETA.
Då hade parlamentet haft 25 hearings av politiker och experter under ett år, för att diskutera CETA och TTIP.
Den som ville kunde den 11 oktober läsa i pressen om att vallonerna inte hade ändrat sig.
Så att EU tillät sig att offentligt och internationellt tappa ansiktet över ett i-sista-minuten kraschat frihandelsavtal vid toppmötet den 20 oktober, det får falla rätt mycket på värden för mötet, EU-ordförande Donald Tusk.
Och inte så lite på stats- och regeringscheferna som krävt att nationella parlament ska ha veto i en fråga som egentligen borde ha varit strikt EU-kompetens.