Ungerns Viktor Orban har rullat ut 175 kilometer taggtråd längs gränsen för att stoppa flyktingar. Men inför hotet om att Tyskland och Beneluxländerna ska bilda ett Mini-Schengen med stängda gränser mot Ungern och andra östländer har Orban helt plötsligt omvänts till EU-kramare. Risken för det ekonomiska haveri som ett sammanbrott för den fria rörligheten skulle innebära får både Orban och Danmarks Lökke Rasmussen att byta fot.
Viktor Orban har till och med bildat ”Friends of Schengen” tillsammans med de övriga så kallade Visegradländerna – Polen, Tjeckien och Slovakien – efter att Nederländerna och Tyskland öppet börjat tala om att bilda ett Mini-Schengen.
De fyra populistiska ledana värnar plötsligt EU-samarbetet:
”Any opportunistic proposals for revolutionary transformation of the current Schengen into the so-called “mini-Schengens”, in whatever possible forms and extents, are not acceptable and so would be any open or hidden attempts to limit free movement that would go beyond the legal framework and endanger the major achievements of European integration.”
Östländernas ledare minns troligen fortfarande de milslånga köerna av långtradare med bajamajor med jämna mellanrum längs vägarna till gränspassagerarna före EU-inträdet. Sedan dess har deras länders ekonomier skjutit fart till stora delar tack vare den fria rörligheten mellan EU-länderna, där företag med just-in-timeleveranser kan ha tillverkning och sammansättningsfabriker i olika länder. Jag har själv sett hur lyxbilen Porsche Cayenne byggs i Volkswagens fabrik i Slovakien, av delar från runt om i Europa, för att sedan transporteras till Tyskland för att kunna betecknas som ”Made in Germany”.
Om Schengens fria rörlighet skulle stoppas permanent riskerar det leda till en kraftig tillbakagång i Europa, där den ekonomiska produktionsapparaten under de senaste decennierna byggts upp på förutsättningen av öppna gränser.
Det är när politiska beslutsfattare nu inser det hotet som de plötsligt byter fot och slutar fundera ut några nya populistiska ”one liners” om ”hotet mot det kristna Europa” för att vinna främlingsfientliga röster.
+ Visegradsländernas ordförande, Tjeckiens premiärminister Bohuslav Sobotka, har skrivit ett brev till EU-toppmötet där han efterlyser ”en stärkt europeisk vision” och manar till upprustning av EU:s gränsstyrka Frontex. Allt måste göras för att ska en ”strålande framtid för Schengen”, är budskapet från de fyra östländernas regeringschefer:
”Schengen represents the most successful area of freedom, security and justice in the world. Losing this “flagship” of the European Union would very much equal to losing the Union…… As friends of Schengen we must stand up to our common responsibility to look for what unites us and to reach an agreement that will ensure the bright future of Schengen.”
+ Danmarks statsminister Lars Lökke Rasmussen har på samma sätt insett vad id-kontroller vid Öresundsbron eller kanske till och med en stängd bro skulle få för ekonomiska följder för näringslivet. Protesterna från närngslivet i Öresundsregionen fick svenska politiker att ge upp planerna på att stänga bron. Och det har nu fått Lökke Rasmussen, som tidigare trappat upp retoriken för att avskräcka flyktingar från att komma till Danmark, att anklaga Sverige för att ”hota asylrätten”.
Det är naturligtvis politiskt hyckleri på hög nivå, men avslöjar samtidigt att det enda som verkligen håller Europeiska Unionen samman är det ekonomiska samarbetet. Det är när det är hotat som medlemsländernas regeringar kan enas om att vidta åtgärder.
Stora delar av EU-samarbetet är byggt som ett luftslott:
+ Passunionen Schengen med gemensam yttre gräns. Men där ansvaret ligger i varje enskilt medlemsland, och den grekiska gränsbevakningen inte fungerat.
+ Dublinreglerna för flyktingpolitiken, där asylprövningar ska göras i det första EU-landet, Men där Italien och Grekland under flera år låtit flyktingarna resa vidare norrut.
+ Terroristbekämpningen med EU:s polissamarbete. Men där nationella polismyndigheter inte samarbetar, som avslöjades efter terrorattentatet i Paris.
+ Eurosamarbetet med gemensam valuta och gemensam centralbank. Men där det inte finns några skyddsnät om något land hamnar i kris eller något gemensam styrning av hur medlemsländerna sköter sin ekonomi.
Det är först när det ekonomiska samarbetets fundament är hotade, som med de senaste årens finanskris och nu Schengensamarbetet som motvilliga regeringschefer också kan pressas att ta gemensamt ansvar för hela EU-samarbetet, inklusive flyktingpolitiken.
Det är rädslan för att Schengensamarbetet ska haverera som ser ut att kunna rädda hela EU från en kollaps i denna djupa krisperiod.