Orbans halvgalna sommartal är värt en närmare läsning – så att vi aldrig misstar det här slags auktoritära ledare för en normal politiker.
Det tal som Ungerns premiärminister Victor Orban höll i veckan har väckt uppmärksamhet och hård kritik.
”Ren nazism,” ansåg en av hans närmaste medarbetare och avgick efter 20 års samarbete.
Orban höll talet inför Rumäniens ungerska minoritet (staden Băile Tuşnad har över 90 procent ungerskättlingar) vilket fick den rumänske utrikesministern att officiellt ta avstånd från talet.
Victor Orban provocerar gärna. Han gör det oftast i antydningar och halvkvävda visor där alla förstår vad han menar men samtidigt lämnar honom utrymme att backa och anklaga oss för att missförstå.
Det kan låta så här – när han kommenterar han EU-beslutet att ransonera gaskonsumtionen och om något land finner sig stå utan (stora chanser att det blir Tyskland), att andra EU-länder lovar hjälpa med vad de har:
”Jag vet inte riktigt hur gasförslaget ska kunna drivas igenom”, sa Victor Orban, ”men historien visar ju att tyskarna vet en del om hur sånt görs…”
Victor Orban håller sitt tal i ett läge där den ungerska ekonomin går riktigt dåligt, där forinten störtdyker, där sommaren har bjudit på stora folkliga demonstrationer mot dyrtider och våren bjöd på sega lärarstrejker (fast han har förbjudit strejker i Ungern).
Han är alltså hårt pressad hemma.
Just nu skulle han verkligen behöva de 72 miljarder kronor som EU har satt åt sidan för Ungern i återhämtningsfonden.
Men för att få de pengarna måste Ungern göra en hel del reformer som visar att man är en rättsstat. Detta kallar Orban i talet för att ”finansiella förhandlingar pågår och vi kommer att komma överens.”
Det är dock ingen förhandling. Ungern reformerar eller förlorar EU-pengarna.
Bortom hans halvsanningar, elakheter och provokationer avslöjar sommartalet hur han har skapat en bakvänd verklighet för att övertyga sina väljare att hans väg är den enda rätta.
Temat är att allt skulle gå bra i Ungern om det inte var för den fientliga omvärlden.
Att attackera västvärlden är första sidan i regelboken för auktoritära ledare. Väst, enligt Orban, är korrupt, dekadent, på väg att förfalla och därför är människor i väst djupt missnöjda.
”…detta missnöjets vinter är en fundamental väst-attityd till livet vilket härrör från det faktum att väst-civilisationen förlorar sin makt, sin kapacitet, sin auktoritet, sin handlingsförmåga..”
Det borde uppstå ett logiskt problem för Orban eftersom Ungern under honom blivit en marknadsekonomi i denna globala världsordning, väl förankrad via medlemskap i EU och Nato.
Ett annat problem är att hans väljare ju envist vill ha vad folk har i väst.
Denna motsättning löser Orban genom att hävda att öst är det nya väst.
För att komma dit får han gå via migration, eller som Orban vill kalla det ”översvämning” eller ”folkutbyte.”
Han delar upp väst i två slags länder. I den ena delen lever européer och icke-européer tillsammans, folket är av ”blandras.” Ett sådant land är inte längre en nation, de är faktiskt inte ens väst längre – de är ”post-väst”.
Väst är numera den andra delen – Centraleuropa med Ungern i spetsen.
Därefter deklarerar Orban att det pågår en strid mellan post-väst och väst.
”Vi la fram ett erbjudande till post-väst baserad på tolerans eller att lämna varandra i fred… men de förkastade detta och fortsätter att strida mot Centraleuropa med målet att göra oss lika dem.”
Det bör väl vara EU då, som faktiskt ofta förkastar hans upprepade erbjudande att Ungern skulle få göra som man själv vill inom EU.
Men vi i post-väst-världen vaknar varje morgon och lider, enligt Orban, av att se hur fantastiskt Ungern är vilket gått oss förlorat som blivit av blandras. Av ren avundsjuka vill vi förstöra Ungern också.
Nästa logiska problem som Orban stöter in i, är att hans befolkning har struntat i hans åsikter om migration och risk för blandras och tvärtom välkomnat ukrainarna flyende från kriget.
Orban tar sig ur den knipan genom att upplysa om att det finns blandat och blandat. Ukrainarna är vita, blonda och kristna, den slags människor går det att blanda sig med. Det blir en ungersk-pannonian sås av det.
Den pågående strid som han hävdar pågår – i form av en flod människor av fel ras från väst (han menar nog post-väst) ska barnen tränas att ta över.
”Vår uppgift är att preparera barnen för det och att inte tillåta goda tider att göra männen svaga.”
I sammanhanget tar Orban upp en motgång i sammanhanget – han har förlorat sina allierade i Östeuropa. Ungern under Orban är politiskt isolerat, bara det auktoritära Serbien vill ha med honom att göra.
För bara något år sedan kunde Orban via Visegrad (en pratklubb mellan Ungern, Polen, Tjeckien och Slovakien) slå tillbaka mot EU-förslag man ogillade och skapa en allians för att Östeuropa skulle få mer pengar av väst.
Ukrainakriget har brutit sönder den samhörigheten.
Polens politiker står inte ut med Victor Orban eftersom han fortfarande besöker Putin, publicerar leende PR-bilder med ryska höjdare, skriver nya ryska kontrakt om gas och betalar i rubler trots västs bojkott av rubeln.
Tjeckien och Slovakien är på samma linje och har bytt till regeringar som är mindre illiberala och EU-skeptiska än de tidigare.
Orban lanserar här den alternativa uppfattningen att han och Polens politiker egentligen vill samma sak (ett Ukraina självständigt och demokratiskt) men där skillnaden består i att Polen har mycket hjärta investerat i kriget medan Ungern använder sin hjärna. Detta kommer lösa sig efter kriget (som Ryssland kommer vinna).
Tjeckien och Slovakien har han däremot enbart förolämpningar för, dessa två ”vill ha bra betyg från Bryssel vilket för mig är liktydigt med att binda sin häst i ett brinnande stall.”
Återstår då det större dilemmat hur Orban ska pussla ihop sin önskan om ett självständigt Ukraina med sina hyllningar till Ryssland.
Han inleder med att göra Ungern till ett första offer för kriget.
”Vi ungrare är de enda som gjutit blod i detta krig förutom ukrainarna.”
Orban har hittat uppgifter om att 86 personer av ungersk nationalitet dött i Ukraina. Med hjälp av ungersk blodspillan har Ungern betalat och bevisat sin solidaritet med Ukraina.
Men – snabbt omkast i logiken igen – uppgiften har hela tiden varit att hålla Ungern utanför kriget. Natomedlemskapet skyddar Ungern bergsäkert från att bli angripet av Ryssland, berättar han för åhörarna, så ingen fara på taket.
Men tyvärr har dock (enligt honom) både Nato och EU i praktiken gått med i kriget. Priset blir nederlag och ekonomisk ruin för Ryssland kommer vinna.
Faktum är, förklarar Orban, att Ryssland var tvunget att angripa Ukraina på grund av Nato. Det enda Putin begärde var en liten smula förhandling med USA och Nato om Ukrainas nato-framtid men detta nekades honom och då hade ju Putin inget val.
Via ”Ryssland kommer aldrig vilja fredsförhandla för Europa är ett skämt” tar Orban upp ett snabbt växande hot mot honom från EU-kretsar.
Viljan att avskaffa vetot i EUs utrikespolitik ökar. Orban bidrar i högsta grad till det genom sina ständiga försök att stoppa EU-aktioner mot Ryssland och mot Kina.
Här tar Victor Orban till stora ord:
”Ungerns historiska erfarenhet säger oss att när ett land tvingas genomföra utrikespolitik det inte vill, finns det ett namn för det: imperialism.”
Därefter motsäger han sig själv i en lång utläggning som handlar om att Europa kan aldrig bli en internationell spelare eftersom EU inte mäktar att styra upp bråk på sin egen bakgård – det rysk-ukrainska kriget är hans exempel på detta.
Nå, kriget kan aldrig vinnas av Ukraina, Ryssland kommer aldrig att fredsförhandla och istället har en ekonomisk ruin av väst inletts.
Frågan blir då: Hur ska Ungern klara sig ur det?
Här bifogar Orban blygsamt att Ungern må ha tillgång till (hans) klarsynthet, delges excellenta insikter, (bra) strategier och goda råd men tyvärr måste alla räkna med att kriget är bara början, därefter väntar västs totala sönderfall.
Här tar Orban upp ännu ett hot mot stabiliteten, energikrisen (vilken för övrigt är EUs fel som inte vill köpa gas och olja från Ryssland).
Han meddelar sina åhörare att Ungern måste sluta med naturgas och istället gå över till elektricitet (?) och biomassa (”…vilket är det moderna ordet för trä”).
Han försvarar sedan utförligt varför ungerska staten inte längre kan kompensera höga energipriser. (Det blir för dyrt.) Han kommer in på forintens störtdykning (eurons fel eftersom dollarn är stark).
Så kommer han till sin lösning vilken inleds med en fråga:
Kan ett land utgöra ett (ekonomiskt) lokalt undantag mitt i en europeisk kris?
Svaret Orban ger är ja och metoden är att ”hålla sig borta.”
Borta från vad? Jo, från kriget, från könsgalenskapen, från migration, från den globala bolagsskattenivån på 15 procent och från Europas ekonomiska recession.
Då kan Ungern ensamt rädda sig från en ekonomisk nedgång.
Fast inte förrän 2024.
Innan Ungern kan återgå till tillväxt måste Orban nämligen först sluta ett nytt avtal med EU, ett nytt avtal med Ryssland, ett nytt avtal med Kina och även ett med USA (så snart de valt bort Biden och ersatt honom med en republikansk president).
Idén att en recession kan botas genom att världens stormakter ger Ungern…. vadå?…är lika märklig som att naturgas kan ersättas av el.
Realiteten är att ungersk ekonomi är enormt beroende av omvärldens uppgång och fall. Ungern är mer öppet än ens Sverige eller Tyskland – Ungern exporterar och importerar runt 80 procent av hela sin BNP.
Orban hoppar dock raskt vidare till år 2030 då hans avtalsgivna tillväxt kommer att ha gjort Ungern (och Östeuropa) så ekonomiskt framgångsrikt att öst blivit nettobetalare till EU-kassan (medan väst ju rasat i ruiner).
”Den som betalar pianisten, bestämmer musiken”, påpekar han sedan utan att dröja vid det faktum att Ungern varit nettomottagare av EU-bidrag sedan 1990.
Med en avslutning om Ungerns lysande kultur, traditioner, egenskaper och historia, avrundar sedan Orban sina grandiosa fantasier om ungersk särställning, neddragen bara av fiender runtomkring sig men lyckligtvis räddad av honom, Victor Orban.
Om två år, alltså.
Från 2024 kommer allt gå bra.
Osammanhängande, ologiskt och långrandigt knyter Victor Orban ihop en värld där EUs pengar tillhör Ungern, där Putins Ryssland hyllas och Ukrainas öde förtigs medan Ungerns ljusa framtid väntar runt hörnet.
Orban-anhängare kommer antagligen gilla vad han säger, oavsett logiska kullerbyttor.
Men man måste nog inse med att denne man som lett Ungern sedan 2010 aldrig kommer att bli en fungerande partner för EU.
Den bärande idén att länder i en allians – ekonomisk eller militär – ställer upp för varandra i kris, är fundamentalt på tvärs med hela hans världssyn.
Victor Orban kommer aldrig självmant vilja lämna guldkalven som är EU för honom. Men kanske kan hans ständiga obstruerande leda till att EU-ledarna dar åt sig öronen skärper kraven för att hålla den här sortens politiker mycket kort.