I förra EU-valet 2014 låtsades de flesta svenska partier att ”Spitzenkandidater” inte fanns. När det visade sig att den kampanjen lyfte Jean-Claude Juncker till ordförande för EU-kommissionen stod de där med lång näsa och minskat inflytande.
Nu har planeringen för valet 2019 dragit igång i de europeiska partierna och spekulationerna om vilka som ska få kandidera för att efterträda Juncker är i full gång. Frågan är om Sverige ska missa tåget den här gången också.
Våren 2014 åkte partiernas Spitzenkandidater på valturnéer runtom i Europa och det ordnades valdebatter mellan dem i flera länder, om vad de ville åstadkomma om de blev ordförande för EU-kommissionen.
Det konservativa partiet EPP:s kandidat Jean-Claude Juncker besökte samtliga medlemsländer, utom Sverige där M och KD inte bjöd in honom. Huvudmotståndaren, Socialdemokraternas Martin Schulz, besökte Sverige men skickades till Umeå för att knacka dörr, långta borta från riksmediernas politikjournalister i Stockholm.
Kampanjen som drogs igång av de stora partiernas företrädare i EU-parlamentet ledde till kraftigt ökat inflytande för parlamentet över valet av ordförande för kommissionen och över inriktningen av kommissionens arbete. EU:s stats- och regeringschefer kunde inte längre göra upp valet bak lyckta dörrar. I slutändan kördes Storbritanniens David Cameron och Ungerns Viktor Orban över av de övriga EU-ledarna för att nå en uppgörelse med parlamentet och Juncker utsågs.
Den gångna helgen har Socialdemokraterna och Liberalerna på sina europeiska kongresser beslutat att utse en toppkandidat till posten som kommissionsordförande även i EU-valet 2019.
EU-socialdemokraternas ordförande Sergei Stanishev deklarerade:
“We are determined to reinforce the Spitzenkandidat process so that citizens have a genuine and direct voice in choosing the next president of the European Commission.”
Valet av toppkandidater kommer att ske vid kongresser nästa år. Men besluten visar att modellen med Spitzenkandidater är etablerat som en del av parlamentsvalen och den politiska maktbalansen i EU.
Jean-Claude Juncker har redan klargjort att han inte kommer att kandidera för en andra mandatperiod. Därför väntar den hårdaste striden i konservativa EPP, eftersom det är den största partigruppen och den kandidaten har störst chans att blir nästa kommissionsordförande. Vem det blir beslutas på partiets kongress i Helsingfors nästa höst.
Brexitförhandlaren Michel Barnier ville bli EPP:s toppkandidat redan inför förra valet, men förlorade då mot Juncker. Han väntas ställa upp igen och har i flera tal de senaste veckorna ibland annat Tyskland passat på att ge prov på sina visioner för EU:s framtid:
The Eurozone needs a more complete Banking Union and a fiscal capacity with a finance minister. The EU needs a more integrated Capital Markets Union. The EU needs a stronger capacity to prevent and tackle internal and external threats – with stronger cooperation in fighting terrorism, but also with respect for fundamental rights.The EU needs a truly common foreign policy and European defence.
Barnier har haft en rad tunga ministerposter i franska regeringar. Han har varit EU-kommissionär i två perioder. Han har utarbetat EU-förslaget om stärkt samarbete inom försvarsindustrin, som är en av de stora framtidsfrågorna i dag.
Men Michel Barnier har inte varit premiärminister och blivit upptagen i ”EU-ledarnas gäng”. Samtliga kommissionsordförande sedan 1995 har valts från skaran av nuvarande eller före detta premiärministrar.
Det CV-kravet uppfyller EU-kommissionärerna Jyrki Katainen, Finland, och Valdis Dombrovskis, Lettland. De ligger dock långt efter Barnier i kändisskap. En framgångsrik Brexitförhandling skulle ytterligare öka hans chanser.
Bland Socialdemokraterna nämns i första hand EU-kommissionens förste vice ordförande Frans Timmermans och EU:s utrikeschef Federica Mogherini. Ingen av dem har varit regeringschef, men båda betraktas som några av de mest framgångsrika i kommissionen.
Timmermans aktier har dock sjunkit i värde efter valfiaskot för hans parti i det holländska valet. Hans kandidatur som kommissionsordförande skulle troligen också mötas av hårdnackat motstånd från Polen och Ungern eftersom har drivit arbetet i kommissionen för att få dessa att uppfylla EU:s demokratikrav. Mogherinis möjligheter avgörs också av hur det går för hennes italienska parti i valet till våren.
Socialdemokraternas stora valnederlag i en rad EU-länder gör dock att möjligheterna för en S-Spitzenkandidat att bli kommissionsordförande ter sig mycket små.
Jokern i EU-valet kan i stället bli Frankrikes president Emmanuel Macron, och den Spitzenkandidat han väljer att stödja. Om Macrons parti En Marche skulle liera sig med liberala ALDE kan den partigruppen bli större än Socialdemokraterna, och med stöd av andra grupperingar hota EPP:s kandidat i parlamentets val av kommissionsordförande.
”Liberals will conquer Europe,” deklarerade Liberalernas partiledare Hans van Baalen på helgens kongress.
Spekulationerna är intensiva om att president Macron vill se den danska EU-kommissionären Margrethe Vestager som nästa ordförande för EU-kommissionen. Hon var tidigare partiledare för socialliberala Radikale Venstre, och anses stå nära Macrons politiska inriktning.
“Macron’s interest in Vestager is evident,” said Pieyre-Alexandre Anglade, a French MP for Macron’s En Marche movement. “She’s doing an excellent job, she’s the most visible pro-European, she’s a woman, she’s been successful on files that Macron cares about”.
Men Macrons parti har ännu inte talat om vilken partigrupp den kommer att ansluta sig till I EU-parlamentet. Macrons parti En Marche uppges ha planer på att starta nationella rörelser i andra EU-länder med sikte på att dra till sig politiker från andra partier, precis som man gjorde inför de franska president- och parlamentsvalen. Det kan driva fram en spricka i flera av de nuvarande partigrupperna i EU-parlamentet och rumstera om på ett dramatiskt sätt.
I liberala ALDE finns mycket EU-positiva partier som stödjer president Macrons inrikning, men också motståndare till fördjupat EU-samarbete som holländske premiärministern Mark Ruttes VVD och danske statsminister Lars Lökke Rasmussens Venstre, och högerpopulistiska partier som Tjeckiens tillträdande premiärminister Andrej Babis´ ANO. I konservativa EPP finns federalistiska krafter från tyska CDU, men också ultrakonservativa ungerska Fidesz. I socialdemokratiska gruppen finns italienska PD som starkt stödjer Macrons idéer, men också slovakiske premiärminister Robert Ficos nationalistiska SMER.
President Macron driver också tillsammans med den italienska S-regeringen på för att de 73 platser i parlamentet som blir tomma när Storbritannien lämnar EU ska omvandlas till ”transnationella mandat” för EU-partierna att ställa upp kandidater till.
Det finns inga tecken på att de svenska partierna ens har börjat fundera på de här valen ännu. De tävlar i stället om vem som ska framstå som den främste förkämpen för ”nationell suveränitet”, där de ofta hamnar i att se ett stärkt EU-samarbete som ett hot. Den svenska riksdagen ligger i topp på listan över parlament som protesterar mot lagförslag från EU-kommissionen. I riksdagens EU-nämnd, talar Moderaternas Ulrika Karlsson om att den viktigaste uppgiften nu är att skära ner EU:s budget, och Centerns Eskil Erlandsson tillhör de flitigaste tillsammans med Vänsterpartiet i att förorda ”subsidiaritet” i stället för fördjupat EU-samarbete.
Resultaten från tidigare EU-parlamentsval är entydiga – de partier som tydligt talar om vad de vill åstadkomma i EU har varit framgångsrika. Medan Socialdemokraterna och Moderaternas misslyckats i samtliga EU-val och hamnat långt under sitt stöd i nationella val.
Om president Macrons ambitioner att söka stöd för ett nytt EU-positivt transnationellt parti skulle såväl Centern, som de svenska Socialdemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna hamna utanför.