Visar Kinas klumpighet på en inre maktkamp?

Kinas ”stridsvargar” skickade just med en högljudd smäll EU in i USAs ringhörna – fast EU uttryckligen sagt att man inte vill in i boxningsmatchen.
Förbryllande drag.

From left to right: Mr Xi JINPING, President of the People's Republic of China; Mr Charles MICHEL, President of the European Council; Ms Angela MERKEL, German Federal Minister for the Environment, Nature Conservation and Reactor Safety; Ms Ursula VON DER LEYEN, President of the European Commission.
För bara tre månader sedan, Merkel och president Xi ler ömt mot varandra


”Du är en ynklig stackare, en galen hyena,” twitterhånar Kinas ambassadör i Paris den franske akademikern Antoine Bondaz som specialiserat sig på Kina.
Ja, Kinas ambassadör!
Har Kina inte lärt sig det enklaste A och O i internationell diplomati? *

Gårdagens drag från Kina när man slog till med sanktioner mot en rad europeiska tjänstemän, politiker och akademiker är som om någon tagit med sig en missil till ett nyårsfyrverkeri i grannens trädgård.

Ett förbluffat ”Men varför?” kommer från en rad européer nu, t ex Tysklands utrikesminister Heiko Maas.

Visst, EU belade ett antal kineser med sanktioner på måndagen. Det var riktat mot fyra ledande personer som aktivt medverkar i en statligt organiserad utrotningskampanj mot uighurer.
Enligt vedertagen diplomatisk praxis gick EUs sanktioner inte överraskande långt, snarare tvärtom.

Ryssland utsätts som bekant för sanktioner då och då, ryska diplomater utvisas av EU eller USA.
Ryskt motdrag är då att utvisa lika många europeiska eller amerikanska diplomater i motsvarande ställning.
Ryssland svarar alltså med samma mynt och ingen förväntar sig något annat.

Diplomatin i det hela är en välregisserad dans som framförallt handlar om att visa respektiva hemmabefolkningar var man står.
Bakom kulisserna fortsätter samtalen som förut, för båda sidor behöver upprätthålla sin insyn i den andra partens samhälle.

Kina verkar inte ha lärt sig dansen.
Eller tror man sig stor nog att besluta att världen ska dansa en annan dans?

I väst har Kinas ambassadörer sedan ett par år tillbaka uppfört sig oerhört aggressivt offentligt istället för att formulera sin kritik intelligent eller sofistikerat i slutna rum.
De har skällt ut enskilda journalister (t ex Lars Ströman, chefredaktör för Närkes Allehanda), angripit forskare, historiker och statsvetare på universitet eller tankesmedjor.
Dessa ambassadörer har kallats ”stridsvargar” och tycks väcka beundran hos kineser hemma som hör talas om deras ordkrig.
Men i resten av världen är det bara ett obegripligt sätt att uppföra sig.

I höstas hotade Kinas utrikesminister Tjeckiens talman med att ”han kommer att få betala ett högt pris” om han besöker Taiwan.
Aggressiviteten mot en folkvald är märklig. Men vad som verkligen är konstigt, är att Tjeckiens regering länge välkomnat Kina och kinesiska investeringar i landet.
Kinesisk diplomati gör alltså en fiende av ett EU-land som är mer vänligt inställt till dem än de flesta andra EU-länder.

Och det är därför som Kinas klumpiga och fientliga motdrag mot EUs sanktioner igår är så överraskande.
EUs ledare har upprepade gånger sagt att de inte vill ställa sig på USAs sida när nu Trumps efterträdare Joe Biden pekat ut Kina som huvudfienden.
EU vill inte bli indraget utan vara en tredje part, en part som har hyggliga relationer med bägge kombattanter.

Detta är inte bara ord. Några få veckor innan Joe Biden tillträdde som president annonserade förbundskansler Angela Merkel belåtet att investeringsavtalet mellan EU och Kina nu var klart för underskrift.
Alla trodde EU skulle vänta för att formulera en gemensam Kina-politik med den ack så välkomne Biden.

Men istället, efter nio års fruktlösa överläggningar, så tog alltså Merkel med sig EU på ett avtal som ger ett par europeiska industrier möjliga fördelar (Volkswagen och Deutsche Telecom t ex) men som är vagt och svårbegripligt och där just frågan om investeringar ”ska slutföras senare.”

EU visade på så vis i handling att man verkligen vill se Kina fortsatt som en samarbetspartner.
Även när risken är att USA blir irriterat.
EU-sanktionerna som kom igår kan se ut som motsatsen men är som sagt en del i en diplomatisk dans som är nödvändig pga hemmapubliken.

Kina valde då överraskande att inom timmar slå tillbaka med att sanktionera mängder med européer, individer, institut och grupper.
Inte minst uppseendeväckande är att de folkvalda politikerna i Europaparlamentet drogs in. Hela utskottet för internationell handel åkte med – 42 personer inklusive svenska liberalen Karin Karlsbro och moderaten Jörgen Warnborn.
Likaså underutskottet för mänskliga rättigheter – 29 personer inklusive Karin Karlsbro igen.
Kina sanktionerar sedan hela ministerrådets politiska- och utrikeskommitté – och där åker 27 EU-ländernas EU-ambassadörer med.

Det är väldigt svårt att föreställa sig att Europaparlamentet nu ska kunna godkänna Merkels investeringsavtal med Kina, ett ärende som just inletts och tänkt att avgöras i höst.
Faktiskt är alla i just de två utskott som ska godkänna Kina-avtalet sanktionerade, såväl de ledamöter som är FÖR ett Kina-avtal som EMOT.

För att ta ett svenskt exempel – minns ni hur Jacob Wallenberg i december gick ut i svenska media och begärde att Sverige måste släppa in kinesiska Huawi i de svenska 5G-näten och hur Ericssons VD Börje Ekholm pressade regeringen för samma linje?
Trots att Säpo hade sagt ifrån att Huawei är en säkerhetsrisk?

Det är väldigt svårt att tänka sig idag, efter detta senaste uppförande från Kina, att vare sig Ericsson eller Wallenberg igen skulle ta Kina i försvar.

Antingen är kineserna oerhört inkompetenta i internationell diplomati eller väldigt ointelligenta.
Det är dock svårt att tro.

En tredje möjlighet är att det pågår en intern maktkamp i Kina, där olika krafter i landets ledning konkurrerar med varandra, en kamp som i så fall verkar utspela sig på temat ”argast vinner.”
I så fall verkar den maktkampen utspela sig mellan president Xi och utrikesministeriet lett av minister Yang.

Det var president Xi som skrev investeringsavtalet med EU.
Det var president Xi som förhandlade fram ett avtal med Donald Trump.
Men det är utrikesdepartementet som låter sina ”stridsvargar” till ambassadörer tävla i vem som kan dra fram mest blod. Ger det månne en massa poäng för väl utförd nationalism hemma i Kina?

Joe Bidens säkerhetsrådgivare Jake Sullivan har förklarat den nya amerikanska policyn mot Kina som att ”USA måste springas fortare själv snarare än försöka bromsa Kina.”
Det låter som ett tänkbart ett upplägg för ett artigt möte mellan presidenterna Biden och Xi om civiliserade relationer – rivaler men inte fiender.

Men när ett första förmöte hölls i Anchorage i helgen mellan de två presidenternas utrikesministrar, inledde Kinas utrikesminster Yang med en 16 minuter lång utläggning om hur arroganta, hycklande och nedlåtande amerikanerna var och fick någonstans även inflikat att USA slaktar svarta medborgare.

Tänk om president Xi just nu gnisslar tänder i frustration över att först har chansen till en fredlig tävlan med USA har försvårats och sedan har EU knuffats in i USAs ringhörna?

Den policy som Kina bedriver just nu, där man går i konflikt med USA och EU istället för att odla civiliserade relationer – den policyn är Kina inte stort och mäktigt nog att vinna.
Så det är dumt.
Kineser är inte kända för att vara dumma.
Men det är inget som säger att ett lands ledning inte kan vara i luven med varandra över vilken policy som är bäst att föra mot utlandet på kort sikt och lång sikt.

* Franske utrikesministern Jean-Yves Le Drian förklarar i så fall för den kinesiska ambassadören här med fransk elegans hur internationella relationer går till