Det har gått partipolitik i EUs toppjobb.
Och då blir enighet om ett namn lika svårfångat som att få ihop regerande koalitioner i EU-länder nuförtiden.
Fram till 2014 utsågs EU-kommissionens ordförande på meriter.
EUs stats- och regeringschefer valde en person som alla kunde mer eller mindre stå ut med, gärna en med rejäl regeringserfarenhet.
Men med Lissabonfördraget i kraft (nov 2009) växte Europaparlamentets inflytande över jobbet.
Och parlamentet bestämde sig 2014 för att jobbet måste kopplas till partipolitik.
Sålunda meddelade EP stats- och regeringscheferna att de ville se den person utnämnd, vars partigrupp blivit störst i Europavalet.
Detta blidde i valet 2014 som vi vet Jean-Claude Juncker från EPP.
Juncker hade förstått att hans chanser att få jobbet hängde på Europaparlamentet och han hade därför kampanjat med löftet att driva en ”politisk” kommission.
Nu har förstås EU-kommissionen inte i uppdrag att bedriva politik. Kommissionen ska göra vad toppmötet beslutar och vad fördraget anger.
Men för Europaparlamentet gällde partipolitik och ledamöterna gillade Junckers löfte.
Våren 2019 var EPPs kandidat till jobbet som kommissionsordförande Manfred Weber. Trots att EPP i valet fick en kraftig tillbakagång blev man ändå störst partigrupp i parlamentetet. Det borde ha varit en enkel sak att utse näste EU-kommissionsordförande.
Tyvärr gillar ingen Manfred Weber.
Knappt ens EPP-gruppen.
Även Angela Merkel har svårt uppbåda mycket entusiasm när hon (pga tysk förbundskansler) måste uttala sitt stöd för honom.
Samma dag som toppmötet med uppgift att utse kommissionsordförande startade, fick så den tyske Weber ett ovälkommet besked från en spanjorska och en rumän, nämligen att han – trots sin stora partigrupp – inte kan samla majoriteten i Europaparlamentet bakom sitt namn.
Spanjorskan Iratxe Garcia är nyvald ledare för den socialistiska gruppen.
Rumänen Dacian Ciolos är ledare för den liberala gruppen.
Den Gröna gruppens tyska Ska Keller ger honom heller inget stöd.
Bra nyhet för alla utom Weber.
Toppmötet kunde t ex inledas utan att stats- och regeringscheferna behövde känna pressen att ta den impopuläre Weber.
Parlamentet hade ju faktiskt erbjudit andra intressanta namn som den danska liberalen Margrethe Vestager eller holländske socialisten Frans Timmermans.
Då slog Weber tillbaka.
Om inte han får jobbet så ska ingen annan partigrupp i parlamentet ha det heller.
Beskedet från EPP blev därför att de kommer vägra rösta för, om toppmötet vill utse någon av de andra parlamentsnamnen.
(Det enda säkra sättet som EPP faktiskt kan leverera på detta hot, är om de gjort en uppgörelse med grupperna till höger om dem med polska PiS, Salvinis Lega, osv samt eventuellt vänstern.
Samtliga av dessa ogillar pro-européer som Timmermans och Vestager. De kan därför vara benägna att hoppa på EPPs hämndturné.)
För toppmötet innebar detta att istället för att resonera kring ett antal namn som stötts och blötts under några veckor redan, satt ledarna plötsligt med allt och ingenting.
”Allt,” i betydelsen att det finns knappt en politiker i Europa vars namn inte kastats fram vid något tillfälles av hens hoppfulla entourage.
”Ingenting,” eftersom inga av alla kringstudsande namn hade väckt något större intresse.
Bland EUs 28 stats- och regeringschefer (nåja 27, för Theresa May går som om hon bar osynlighetsmantel på dessa möten) är för tillfället cirka en tredjedel från det borgerliga lägret, en tredjedel från det socialistiska och en tredjedel från det liberala.
Ja, varför inte?
I varje val som ägt rum de senaste åren i Europa har väljarna gett en stor mängd partier få men ganska rättvist fördelat få röster.
Förr kunde vi hånflina åt Belgiens årslånga koalitionsförhandlingar. Numera tar bildandet av regeringsfähiga koalitioner efter valen många månader överallt.
Det lär därför bli mycket besvärligt nu för EU att få fram en partipolitisk kommissionsordförande gillad av alla.
Ingen politisk gruppering kan med någon större övertygelse säga att jobbet är självskrivet för en av deras gubbar.
EPP (Merkel) försöker. Men i så fall kräver socialisterna att få näst bästa jobb, eftersom de är näst största grupp, alltså rådsordförandeposten.
Hur lång tid tar det innan tredje viktigast jobb fördelas till tredje största partigrupp och fjärde viktigast… osv.
Det har alltså i högsta grad blivit en politisk process att välja ny EU-kommissionsordförande.
Partipolitiska hänsyn går före vad som är bäst för Europa.
Det finns många som ser detta som en mer demokratisk process.
Personligen hade jag hellre sett att man gick på meriter.