WTO skyddar inte när USA och Kina drabbar samman

USA och Kinas handelskrig gäller inte tullar, det gäller vem som ska styra världen, skrev Richard Swartz i DN i somras.
Ett bra skäl att fundera över om vi kan använda EU till att stå emot.


Grattis till EU som slutit världens största handelsavtal (med Sydamerika) samtidigt som G 20 med alla sina handelskonflikter utspelades inför världspressen i Osaka.
Men det räcker inte.
Mot sin vilja dras Europa ändå in i en global dragkamp om vem som ska dominera världen.

Schwarz har rätt i att dragkampen mellan USA och Kina handlar om vem som ska bestämma i världen.
Om vi inte ser detta, förstår vi inte hur mycket som står på spel just nu.

De ekonomiska nackdelarna av ett handelskrig känner vi till. Världshandeln utvecklas just nu lika trögt som under värsta finanskrisen för ett decennium sedan.
Osäkerheten (som inte minst Donald Trump sprider men brexit bidrar till) gör att investerare och företag inte vet var eller när, det lönar sig att satsa.
De håller tillbaka.
Vi får en världsekonomi som står och stampar.

EU försöker fortsätta på en annan väg genom att sluta mängder av nya handelsavtal (Japan, Singapore, Vietnam, Mexiko, Kanada…). EU-ledarna pratar sig varma för en regelbaserad värld, en multilateral värld.

Det snacket struntar Donald Trump som bekant högtidligt i. Han är inte det minsta generad att hota införa biltullar på Europa för att USAs nationella säkerhet påstås vara hotad av att vi bygger mer säljbara bilar än amerikanska bolag.

Kinas ledare Xi Ping struntar precis lika högtidligt i européernas prat, han gör det istället leende, instämmande i allt som sägs medan han låter kinesiska bolag placera sig överallt där man kan stjäla teknologiskt kunnande.

EU har den ekonomiska styrkan att utmana bägge dessa två fulspelare. EUs ine marknad är den största enhetliga marknaden i världen med globens rikaste konsumenterna samlade på ett ställe.
Att neka tillträde till EUs marknad kan få den kaxigaste att tveka.

Men EU har inte gett sig in i kriget trots sina ”muskler.” Istället är svaret på de upptrappade globala hoten att hålla fast vid den multilaterala vägen, vid WTO, värlshandelsorganisationen.
Kort sagt, EU hoppas kunna prata stormakterna till rätta.

Ett problem med det är att WTO är anpassat till gårdagens värld och inte löser dagens utmaningar.
WTO var utmärkt när enkla former av varuhandel var grejen. Idag tillverkas varor av delar hämtade från många länder. Affärsvärlden kallar det för en värdekedja. En vinge till flygplanet Airbus byggs kanske i Storbritannien men har passerat Engelska kanalen nio gånger för att få inmonterat den ena eller andra smådelen i andra EU-länder, innan den är klar att monteras fast på planet.

Dessa värdekedjor är dessutom numera ofta globala.
Därför funkar det inte längre att plötsligt bli protektionist och vilja försvara nationen vid gränsen. Varje listig straffåtgärd mot andra hugger samtidigt sönder ens egen ekonomi.

(Se på Donald Trump som införde strafftullar på import av stål för att rädda amerikansk stålindustri.
Resultatet blev att stålpriser i USA är högre än någonsin, vilket minskat efterfrågan. Stålbolagen rasar på börsen, har slutat anställa och stänger ner olönsamma enheter.)

En annan nackdel med WTO som problemlösare: Globalt och för de flesta länder i världen utgör tjänster runt 70-80 procent av deras BNP.
WTO reglerar inte tjänsteekonomin mer än högst ytligt.

Ännu en hake: I dagens globala ekonomi är cyber- och internetbolag en högst närvarande, rentav dominerande verklighet. Olja var det som gjorde någon stormrik igår, idag är det data,
Här finns inga globala regler alls än så länge, inte ens för hur bolagen ska beskattas. Tills vidare beskattas företag på var de finns belägna fysiskt, cyberbolagen slinker undan denna internationellt accepterade princip.

Och så det knepigaste:
Kina konkurrerar med sitt statsstyrda näringsliv på den globala kapitalistiska marknaden, med allt det stöd som nationella monopol alltid kunnat luta sig mot. Denna ojämlikhet reglerar inte WTO alls.
USA frågar sig med rätta varför de ska underkasta sig rättvisa spelregler när Kina konkurrerar utan att göra det.

Att vilja reformera WTO som EU talar om, innebär att få USA och Kina att gå med på att underkasta sig nya, internationella regler. Men de bägge har som sagt istället bestämt sig för att lösa balansen mellan de ekonomiska blocken i världen genom att bekriga varandra.
Inte bara genom handel, de utmanar varandra militärt just nu i Nordkorea, Sydkinesiska sjön och i Hormuzsundet dit Kina överväger att sända sin flotta.

EU kommer då, som resten av världen, i kläm.
Vi har ett ekonomiskt starkt EU.
Vi har ett politiskt svajigt EU, splittrat av nationalstaters behov att visa sig på styva linan.
Vi har ett militärt svagt Europa, djupt beroende av USA.

Det där är saker vi behöver fundera noga på just nu för saker ser inte ut att gå åt rätt håll.




























About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU