Ylva Johansson kom in som EU-kommissionär för att organisera en human flyktingpolitik.
Nu administrerar hon Polens anti-flyktingpolitik.
När Ylva Johansson skulle godkännas av Europaparlamentet som ny migrationskommissionär i oktober 2019, fick socialisterna steppa in och försvara henne.
”Det är viktigt att vi bygger på europeiska värderingar om samarbete, solidaritet och respekt för mänskliga rättigheter. Det är Ylva Johanssons utgångspunkt och vi är stolta att stödja henne.”
Hon kom från Sverige med starkt rykte om human flyktingpolitik vilket hjälpte henne över tröskeln för att få sitt godkännande.
Men det är ett annat slags flyktingpolitik hon nu måste iscensätta.
I situationen med flyktingar influgna och inbussade av Belarus´ diktator Alexander Lukashenko till gränser som Belarus delar med ett EU-land, har framförallt Polen nekat att alls ta emot asylansökningar.
Polen har också valt bort att ge flyktingarna tak över huvudet, mat eller sjukvård. Istället har man ställt upp taggtråd och beväpnade soldater.
Detta strider mot FNs Genevekonvention men lika mycket mot EUs existerande regler om flyktingmottagande.
För att slippa följa EU-reglerna har Polen vägrat all assistans som EU erbjuder i form av gränskontrollbyrån Frontex eller asylcentrat EASO som kan hjälpa till att processa ansökningar.
Masmedia nekas tillträde.
Polen vill inte följa reglerna och vill inte ha några vittnen till regelbrotten.
Det är EU-kommissionens uppgift att övervaka medlemsländernas respekt för reglerna och att ingripa där överträdelser sker.
I det här fallet, mer bestämt kommissionär Ylva Johanssons uppgift.
Istället gjorde EU-kommissionen på onsdagen tvärtom.
Ylva Johansson och hennes kollega Margaritis Schinas föreslog att mjuka upp EUs regler om flyktingmottagande under en period på minst sex månader för Polen, Litauen och Lettland.
Flyktingar ska inte kunna söka asyl när de nått dessa EU-länder utom om det sker vid några utpekade gränskontroller (dit de inte släpps fram).
Annars gäller inte deras asylansökan.
Kravet på EU-landet att ta emot och registrera deras ansökan inom 3-10 dagar förlängs till fyra veckor.
Kravet att inte kvarhålla folk vid gränsen förlängs till 16 veckor.
Kravet att ge dem ett ordentligt boende, mat, sjukvård, skolgång för barn osv begränsas till att enkla läger duger.
Kraven på vem som får flygas hem direkt luckras upp.
Till Europaparlamentet lovade Ylva Johansson ordning och reda i migrationspolitiken.
Att hon inte kan leverera det beror helt och hållet på medlemsländerna som vägrar.
I första hand beror det på Polen och Ungern.
I brist på bättre föreslår hon alltså då att godta den flyktingpolitik som Polen för.
Den skulle göras legal med hennes förslag, och hon skulle slippa ta konflikt med Polen för hur de hanterar flyktingar.
Polen tackar henne inte alls för denna utsträckta hand. De har inte för avsikt att behandla någon asylansökan alls, inte nu och inte om sexton veckor heller.
Europaparlamentariker är redan upprörda över förslaget. Men Johansson har valt att gå på en möjlighet i EU-fördraget (art 78, punkt 3) som inte ger parlamentet medbestämmande vilket är det normala i migrationsfrågor. Istället ska de enbart tillfrågas men deras åsikt ändrar inget.
Det är medlemsländerna som ska bestämma om det här, med 2/3 majoritet.
Högst sannolikt sköt Johansson och Schinas samtidigt i sank sina egna förslag om en långsiktigt hållbar europeisk flyktingpolitik.
Den sex månader långa perioden utan EU-krav på flyktingmottagande – enkel att förlänga – kommer självklart att användas av Ungern, Polen och andra som hittills sagt nej hittills till ett delat ansvar för flyktingar.
Om EU med ett penndrag kan upphäva vad man hela tiden har hävdat var ett internationellt åtagande och en minimal tröskel för respekt för mänskliga rättigheter – ja, då kommer Orban jubla över att han hela tiden haft rätt.
Ylva Johanssons egentliga uppdrag för sina 5 år som EU-kommissionär – att få EU-länderna att enas om gemensam hantering av flyktingströmmar – kan nog betraktas som sumpat.