Yrvaket från KD när EU ska göras lagom

EU borde reglera kärnkraftssäkerhet,” föreslår Ebba Busch Thor, möjligen okunnig om att det gör EU redan.
Sedan 1957.
Är det så här KD gör EU ”lagom”?


När de svenska partierna upptäcker EU vart femte år, inför kommande Europaval, så blir det ofta en smula yrvaket.
”Make EU lagom igen,” är Kristdemokraternas paroll.
Vad ”lagom” betyder i sammanhanget, är svårt att räkna ut.
Eller vad ”igen” är tänkt att stå för.

EU blir tydligen lagom, i partiledarens åsikt, genom att reglera kärnkraft.
Fast det gör som sagt EU redan.

Medan Ebba Busch Thor ägnade sig åt kommunal- eller inrikespolitik, har politiker i andra länder redan funderat mycket och djupt på vilka områden som de europeiska länderna skulle tjäna på att samarbeta om.
Kärnkraft kom upp tidigt.
Euratom sattes upp 1957.

Det är fritt för EU-länder att välja eller att välja bort kärnkraft men den som väljer till, måste uppfylla EUs säkerhetsregler.
Sådana regler som Ebba Busch Thor önskar sig.

Hennes andra förslag på området är lika överraskande som det första – hon tycker att två länder ska godkänna tillstånd för andra länder att bygga ny kärnkraft.

Två länder?
Några särskilda?
Frankrike, som är stort på kärnkraft och tjänar bra på att exportera kärnkraftverk, kanske.
Eller Österrike som avskyr kärnkraft.
Skulle detta göra EU lagom?

Ett alternativ till att låta två länder avgöra för övriga, vore kanske att anställa kompetenta inspektörer som avlönas av samtliga EU-länder och som agerar – inte för något enskilt lands räkning – utan för det gemensamma bästa.
En oberoende myndighet som följer regler beslutade av EU-politikerna, kanske?
Som görs idag, då.
Men det kanske inte är lagom.

KDs toppkandidat Sara Skyttedal vill göra EU lagom genom att bland annat ta bort nationell vetorätt ur EUs utrikespolitik.
En mer beslutseffektiv och strömlinjeformad europeisk utrikespolitik är lika med ett lagom EU.

I dagligdags beslutas faktiskt det mesta av den europeiska utrikespolitiken redan med kvalificerad majoritet, inte med enhällighet.
Det går till som så att EUs stats- och regeringschefer träffas på ett toppmöte varannan månad ungefär, och kommer överens om hur de vill ha det.
Allt som toppmötet har enats om och som utrikesministrarna sedan formellt ska besluta om, faller under kvalificerad majoritet.

Detsamma gäller också för alla förslag från EUs ”utrikesminister” Federica Mogherini när hon agerar efter toppmötets uppmaning.
I procedurfrågor och när en diplomat ska utses gäller likaså majoritet. Toppmötet kan också besluta, när det så önskar, att ett visst beslut ska tas med majoritet istället för enhällighet.

I två viktiga stycken har EU-länderna dock behållit det nationella vetot:
* Alla beslut som får militära eller försvarskonsekvenser för medlemsländerna kräver enhällighet.
* ”Nödbromsen,” den som ger ett medlemsland möjlighet att hindra ett majoritetsbeslut på grund av ”avgörande och motiverade skäl” för den egna nationen.

Gissningsvis vill Skyttedal inte upphäva det svenska vetot i dessa två fall. Det skulle nog inte göra EU särskilt lagom.

Så hur gör Skyttedal EU mer lagom då?
Rimligen tänker hon på EU-kommissionens försök i höstas att göra EU till en mer beslutseffektiv utrikes spelare.

Junckerkommissionen har hittat tre kvarliggande tillfällen i utrikespolitiken när enskilda länder kan bromsa övriga med sitt veto.
Därför föreslår man nu att införa kvalificerad majoritet för denna trio. Hoppet är att EUs toppmöte ska instämma i förslaget vid sitt möte i maj.
(Och om EU-kommissionen inte kan hitta fler än tre punkter i utrikespolitiken – utöver de ovanstående som ingen vill röra – så har nog inte Skyttedal hittat många fler heller.)

Trion är:
1. Beslut om mänskliga rättigheter i internationella fora.

Det handlar t ex om omröstningar i FNs råd för mänskliga rättigheter. EU är förstås inte medlem där, det är bara de europeiska staterna.
Men kommissionen/Skyttedal tänker nog att det vore ju bra om man i Bryssel kunde med majoritet besluta hur alla ska rösta i FN. EU får mer slagkraft om man talar med en röst, den saken är klar.

2. Ett beslut om att skicka ut en civilstyrka till ett krisområde.
EU skickar regelbundet ut t ex poliser eller jurister för att stödja ett instabilt land med att bygga upp sina egna institutioner. Häromåret försenades en styrka till Sahel av ett land som ville tvinga fram ännu en mission till Irak.
Fast normalt är besluten sällan kontroversiella.

3. Ett första sanktionsbeslut.
Här tyckte EU-kommissionen att det tog löjligt lång tid att införa sanktioner mot Venezuela. Och fick man bort vetot, blir det genast betydligt lättare den dag man vill införa sanktioner mot Kina som annars har sina beskyddande vänner inne i EU (t ex Grekland. Det har också varit Storbritannien. Ibland Ungern. Och nu verkar Salvinis Italien vilja sälla sig till Kina-klubben.)

Ett EU med vassare utrikespolitiska tänder kan fylla maktluckan som uppstår när USA drar sig tillbaka från den internationella scenen, anser Skyttedal.
Och det har hon ju rätt i.

Men skulle det göra EU mer lagom?


























About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU