EU-försök bli hårding med Trump-metoder
Tysklands Friedrich Merz har hittat tillbaka till det tysk-franska radarparet för att försvara sin industri .
Men inte mot USA. Bara mot Kina.
Tysklands förbundskansler Friedrich Merz har inte lyckats med mycket sedan han fick sitt uppdrag våren 2025 – och nu försöker han något nytt.
En nyhet är att han slår sig ihop med Frankrikes president Macron.
Tyskland och Frankrike som radarpar är det klassiska sättet att få något gjort i EU. När de här två går hand i hand, blir det svårt för andra att hålla emot.
Det har tagit förbundskansler Friedrich Merz lite tid att fatta det. Sedan han fick sitt uppdrag har han fryst ut president Macron, sökt upp andra EU-partners, nobbat Macrons idéer, lagt ner tysk-franska samarbeten…
Men i veckan kom inte mindre än tre nya politiska initiativ från det tysk-franska paret.
Initiativ nr 1 bestod i ett brev till EU-kommissionens Ursula von der Leyen om EUs flaggskepp för klimatet, utsläppshandeln ETS.
Det är klassisk tysk industripolitik. Här försöker Merz på nytt rädda sin industri undan EU-beslut om klimatet men eftersom hans första försök att gå åt höger för att skrota det helt (med Italiens Meloni, Belgiens de Wever) landar han i att via Frankrike begära undantag och kompensation.
Med start år 2005 och efterhand allt stramare, har industrin i Europa fått betala för utsläppsrätter ifall de inte klarade att rena sin tillverkning från CO2. Den tunga industrin slapp helt undan. Annars, hotade bolagen, skulle de flytta från Europa och ta jobben med sig. Åtskilliga studier gjordes som sa att det stämde inte. Men politikerna ville inte chansa, tung industri vann sin fajt och har aldrig behövt betala för sina utsläpp.
De goda tiderna över, efter 2027 ska också tung industri antingen rena utsläppen eller betala för sig,
Deras konkurrenskraft då?
Jo, EU har sedan dess infört nyheten Cbam, en utsläppsavgift just på utländska konkurrenter till Europas tunga industri. Om deras rivaler vill sälja till EU måste de betala för sina CO2-utsläpp (gjorda i deras hemland) liksom europeisk tung industri ska betala i EU för sina.
Ändå skriver Friedrich Merz och Emmanuel Macron till EU-kommissionen att de ser för sig att det kan bli kostnader. Och kostnader betyder förlorad internationell konkurrens. Merz och Macron vill därför att EU kompenserar tung industri för deras kostnader – kostnader för att inte ha åtgärdat sina utsläpp under 20 år när annan industri gjort det.
Initiativ nr 2 från Merz och Macron är också ett brev till Von der Leyen men innehållet här är en radikal omsvängning från Merz´ sida (inte från franska sida, dock).
Merz och Macron vill skruva upp värmen i handelskonflikterna med Kina genom bland annat ett revolutionerande nytt straff:
EU borde kunna helt utestänga en olämplig handelspartner från EUs inre marknad.
Det nya straffet ska kunna utdelas snabbt och ”obyråkratiskt” (krav på en kvalificerad majoritet för att INTE slå till) när något land handlar fientligt och hotar fri konkurrens i Europa.
Straffet är nytt men framförallt är Merz´ inställning ny, att vilja ta fajten med Kina. Så här långt har Tyskland och Merz själv, envist föredragit att handla mer med Kina för det skulle leda till att Kina förbättrade sig som handelspartner.
Handel macht vandel, sa de envist i alla EU-sammanhang.
Att straffa andra länder via handeln för att de bedriver en politik man ogillar, låter rätt mycket som Donald Trump.
Mycket riktigt, det nya vapnet tycks kopierat av USAs ”Section 301” vilket Donald Trump använder när han har lust.
Helt nyligen var åsikten att handel är det bästa sättet att relatera till andra länder oavsett om de var skurkaktiga. Nu upprepar EU-ledarna Trumps idéer om att underskott innebär att förlora.
EUs handelsunderskott mot Kina ligger på 1 miljard euro om dagen, skrämdes Von der Leyen i sitt hösttal.
Brevet namnger som handelshinder annan politik som EU aldrig agerat mot men som USA har utvecklat många vapen för att slå till emot:
Ogynnsam valutakurs i det andra landet, icke-tariffära handelshinder, försök att undvika tullar genom att exportera via ett tredje land…
Duons brev nämner aldrig Kina vid namn. Men de sektorer som pekas ut för snabbt skydd, är alla utsatta för hård konkurrens just från Kina: Bilindustrin, läkemedel, kemi, flyg, vindkraft.
Merz och Macrons tredje initiativ i veckan handlar också om en sektor där EU är djupt beroende av ett stort land och/eller ett fåtal leverantörer – energi.
Här väljer de dock att ta itu med ett akut dieselproblem utan att peka ut någon ansvarig (Trump) eller vilja straffa någon part (USA).
Tvärtom kan deras åtgärder komma president Trump till hjälp.
Det europeiska beroendet blev tydligt genom Trumps hot de senaste veckorna att stoppa export av diesel till Europa – om inte Europa hjälper USA att få ned det globala dieselpriset genom att släppa ut sina beredskapslager till försäljning på marknaden.
Att diesel i USA just nu kostar dubbelt så mycket ”vid pump” pga Irankriget, skadar nämligen Trump-gängets chanser i det amerikanska mellanårsvalet. Finansminister Scott Bessent och energiminister Chris Wright har offentligt förebrått européerna att de inte hjälper sin egen allierade USA med att lösa dieselfrågan.
Det höga priset är förstås helt och hållet vållat av Trump och hans krig med Iran. Europa har också drabbats mycket hårdare än USA av Irankrigets många hinder för olja och gas. Européerna har egna problem med dieselpriserna som är betydligt högre här än i USA.
Men USA är samtidigt EUs överlägset största leverantör av diesel.
Trumps hot ledde till ett snabbt samtal mellan paret Frankrike och Tyskland varpå Storbritannien kopplades in och det utmynnade i att Frankrike (G7-ordförande just nu) inkallade G7-länderna till krismöte.
G7-mötet enades där om ett meddelande som ungefär säger att de tänker släppa ut 100 miljoner ton olja från sina beredskapslager. Europa ska stå för 50 miljoner.
Ekonomer och oljesektors-specialister är alla överens – det är korkat.
Prisökningarna skylls inte brist på olja, världen är uppe i nästan lika höga produktionsvolymer som före Irankriget.
Problemet är transporterna – fartyg riskerar att skjutas ner både i närheten av Hormuzsundet och i andra farvatten (av amerikanska flottan). Och det problemet kan ingen annan än USA lösa.
Men Donald Trump blev nöjd. Han kallade det för ”a tremendous thing” som européerna hade gjort. Nu skulle han inte stoppa dieselexporten.
Europeisk press rapporterade efteråt att Europa hade tvingats backa efter Trumps utpressning.
Trump strödde då salt i såret med att lägga till om exportförbudet:
”Jag hade aldrig tänkt införa något exportförbud i alla fall.”
Européerna valde underkastelse i offentligheten men i skymundan begränsade de skadan.
Vid närmare läsning tycks nämligen det nya uttalandet om 100 miljoner ton inte handla om mer olja från beredskapslagren utan istället om ett tidigare åtagande som ännu inte genomförts fullt ut.
I mars i år beslöt européerna med flera – 32 länder inom IEA – att släppa ut 400 miljoner ton olja på marknaden i hopp om att motverka prisökningarna som följde på Trumps Iran-krig.
Bara två tredjedelar har släppts ut sedan dess (men dieselpriset slår ändå rekord).
De nya 100 miljonerna motsvarar ungefär vad man ännu inte gjort.
Marknaden blir inte lurad av det här slags uttalanden, de kollar detaljerna.
Trump-administrationen blir knappast lurad heller av G7-releasen.
Hela charaden tycks mest ha gått ut på att hjälpa Trump lura de amerikanska väljarna. De ska tro att han är en stark ledare som löser deras problem, en stark ledare som får världens andra ledare att darra.
Vad som samtidigt blir övertydligt, är att Tyskland och EU må ha fått syn på ett ohälsosamt beroende av Kina på många områden.
Men det skrämmer dem tydligen inte på allvar.
De bedömer att EU har styrkan att hantera Kina, de vågar sig ut i strid.
Däremot uppfattar européerna uppenbart USAs dominans som så överväldigande, att de backar undan bara Trump huffar och puffar mot det europeiska huset.
De spelar med i ett elakt spel som får dem själva att framstå som svaga och lättskrämda i världens ögon och i deras egna väljares ögon.
Och förstås, även i Trumps ögon. Vilket kan få konsekvenser.
