Vi borde fira EUs senaste klimat-triumf.
Även om den är full av hål.
EU är på väg att klara sitt klimatmål för år 2030, att ha minskat växthusgasutsläppen med 55 procent och gått över till minst 42,5 procent förnybar energi.
Hurra!
Detta är andra steget i det större målet att vara en klimatneutral kontinent 2050 där det första steget bestod i att ha minskat utsläppen med 20 procent år 2020 (vilket EU överträffade).
EU-länderna satte inte bara upp ett avlägset mål den där snålkalla marsdagen i 2007. Alla EUs klimatmål bröts sedan ned i konkreta åtgärder som kunde skapa den verklighet man önskade, omvandlades till lagförslag, blev bindande för varje enskilt medlemsland.
Sedan revs det upp stora hål i EUs klimatpolitik.
De politiska fajterna om förslagen blev nämligen hetsiga. De flesta EU-regeringar försökte hitta sätt att låta just deras industri eller energisektorn slippa undan.
Tyska regeringar lyckades väldigt bra med att skydda sin bilindustri (med svenskt stöd). Ett resultat av det är att EUs transportutsläpp knappt minskat alls under alla dessa år.
(Och gissa vad EU gjort precis denna vecka? Jo, röstat för att HÖJA utsläppskraven ett tag till för det är så synd om biltillverkarna).
År 2005 inleddes EUs absolut mest utsläppsminskande reform ETS (EUs utsläppshandel för industrin) men den hade då förhandlats så full av hål och undantag att de flesta företag inte behövde minska sina utsläpp alls.
Miljövännerna var arga och besvikna, med all rätt.
Sedan inträffade något oväntat. Industrin började dra ned på sina utsläpp ändå.
Man hade uppfattat de politiska diskussionerna som att EU-kraven nog ändå skulle komma förr eller senar. Många företag gick in för att vara förberedda.
Det var rätt uppfattat av näringslivet, via nya heta politiska duster har EU efterhand skärpt utsläppshandeln och de företag som varit snabba kunde därför sälja sina kolkrediter till eftersläpare.
Utsläppshandeln är EUs största klimatsuccé hittills, har dragit ner EUs utsläpp med 47 procent sedan 2005.
Det är värt att notera i sammanhanget, att det europeiska samarbetet lyckades med något som inget annat internationellt samarbete har gjort – att fatta politiskt obekväma beslut OCH att genomföra dem.
Parisavtalet i all ära med alla sina 195 undertecknande länder… men vi vet alla att FN-avtal skriver man under för att stuva undan i byrålådan.
EUs klimatarbete, stridbara klimatvänner och en stark folkopinion i Europa, skulle få näringslivet att se klimatvänlighet som något man kunde sälja. Hållbarhet, lågt CO2-avtryck, återvinningsbara materiel är numera självklara PR-vinster.
Ta EUs taxonomi t ex (att klassa aktiviteter som gröna eller icke-gröna i t ex årsredovisningar). Den bekämpade svenska regeringen och skogsindustrin med uppriktig avsky men Sveaskog skryter med att vara först i världen med att inkludera EUs taxonomi.
För klimatvänlighet ger poäng.
När Stora Enso nyligen kunde sälja 12 procent av sin skog till ett tysk försäkringsbolagsjätte (Munich Re) för rekordsumman 9,8 mdr kronor och tyskarna behöver kunna visa upp ”gröna” placeringar för sitt kapital.
Munich Re liksom andra stora placerare tvingas genom EU-taxonomin årligen redovisa hur ”grönt” man investerar.
Stora Enso kunde sälja sin skog så dyrt tack vare det goda rykte som svenska skogsbolag (fortfarande) har.
Sverige (och Finland) har länge varit världsdominerande i pappers- och massaindustrin som är en hög-utsläppande industri som äter stora mängder avverkad skog.
Inte längre.
Skogsbolagen går steg för steg ur massaindustrin (säljer och stänger sågverk, sparkar folk) och går istället in för klimatvänliga förpackningsmateriel, biobränsle, träbyggnader och alternativ användning av skogsprodukten lignin.
Kapitalet från Stora Ensos försäljning ska för övrigt finansiera en pågående omställning till förnybar förpackningsmateriel.)
Svensk politik blir förstås smått schizofren i sammanhanget.
I en besynnerlig dans får vi alltså en regering som kämpar emot klimatkrav på skogsbolag i Bryssel, vi får skogsbolag som tjänar stora pengar på att klara dessa klimatkrav och vi har fått penningstinna placerare i världen som letar efter stabila, gröna alternativ när USA-marknaden gungar men…
…vill vi verkligen att skogsmark ska bli ett placeringsobjekt?
En som varit tidigt ute och köpt på sig skogsmark som en placering är utlandssvensken Roger Akelius (finansman känd för skatteplanering) som på senare år köpt skog i 136 svenska kommuner från Norrland till Skåne och därigenom blivit Sveriges största privata skogsägare.
Klimatarbetet rör sig i stora kliv framåt, andra kliv bakåt och så runt i ring.
I slutänden är vi nu där att EU-länderna fått allt på räls för att år 2030 ha minskat sina utsläpp med 55 procent jämfört med år 1990.
(Inte alla. Sverige ökar sina utsläpp istället för att minska, förhalar förnybar energi osv, men andra EU-länder skjuter över målet vilket kompenserar för våra missar.)
Och EU har redan gått från att svara för 15,2 procent av hela världens utsläpp år 1990 till att stå för 7 procent förra året.
Med en BNP-tillväxt på 68 procent under samma period.
Ett försiktigt hurra ändå? innan klimatkampen tar nya tag.