EU, ryska fossil-inköp och falska nyheter

Det är inte sant att EU lägger mer pengar på rysk olja och gas än på hjälp till Ukraina.
Inte ens nära.

Sveriges Radio körde nyheten nyligen och den spreds brett i Sverige: EU skulle betala mer för rysk olja och gas än man ger Ukraina i stöd.
EU-inköp av olja och gas 2024: 22 miljarder euro.
EU-ländernas finansiella stöd till Ukraina 2024: 19 miljarder euro.
Källa: Centre for Research on Energy and Clean Air.

”Groteskt,” utbrister redan SRs rubrik och reaktionen blir densamma överallt när nyheten sprids.
Men den är inte sann.

Siffran 19 miljarder euro år 2024 i stöd täcker bara direkt överföring av pengar från EU till Ukraina det året.
EU och dess medlemsländer har dessutom överfört vapen för många miljarder, utbildat ukrainska soldater, tagit emot ukrainska flyktingar, gett handelslättnader till ukrainsk export, hållit vägar och järnvägar öppna för ukrainska transporter, kopplat upp Ukrainas elnät till det europeiska, samlat in och dokumenterat krigsbrott i Ukraina, stött ukrainsk forskning och kultur…

Alla dessa olika former av stöd kommer ofta från EU, ibland från enskilda EU-länder, ibland från myndigheter eller universitet. De rullar nästan alltid över flera år. De är därför smått omöjliga att nagla fast som en exakt siffra för ett speciellt år.
Ingen känner ens till totalen.
Vi får nöja oss med bara de absolut största posterna vilket ändå ger oss som en samlad siffra för stödet sedan kriget började:
180 miljarder euro.

Delat på tre år ger det ett årligt EU-stöd på 60 miljarder euro.
Alltså, väldigt mycket mer än de 19 miljarder euro som uppges.
Väldigt mycket mer än de 22 miljarder som EU lagt på rysk olja och gas.

Påståendet om raka motsatsen, att EU skulle ge mycket mer för rysk olja än man ger till Ukraina, råkar vara något som Donald Trump ofta upprepat. Inte konstigt, han vill gärna utmåla européerna som hycklare och blanda bort korten om sin egen vägran att hjälpa Ukraina.
Men varför skulle vi i Europa sprida samma osanningar?

Om vi går till källan för Sveriges Radios uppgifter, så hittar vi ett ”Center for Energy and Clean Air” eller CREA, etablerat i Finland vars anställda är analytiker hämtade från bl a Ryssland, Kina, Indien plus andra länder i Sydöstasien vilka sägs ha som huvuduppgift att analysera luftkvalitet och föroreningar.
CV för medarbetarna saknas. Likaså uppgifter om vem som finansierar CREA. Men internet ger oss uppgiften att det finansieras av anonyma filantroper.

Här är en helt annan siffra om EU-köp från Ryssland:
Kina köpte 47 procent av rysk fossilenergi,
Indien köpte 38 procent,
EU köpte 6 procent av rysk fossilenergi.

Denna siffra gäller Rysslands försäljning av fossilenergi under februari månad 2025, den är representativ för hur det sett ut ett bra tag nu.
Källa är fortfarande CREA.
Europa har som syns härovan kraftigt dragit ner på inköpen av rysk fossilenergi efter att kriget i Ukraina startade.
På köp av gas från 45 procent av EUs totala import före kriget till 19 procent nu. På olja från 27 procent till 3 procent nu. På kol från 53 procent till 0 procent.

Trots att uppgiften om EU-stöd och oljeinköp alltså ger en hårresande felaktig bild, sprids den av etablerade europeiska media, analytiker och politiker.
Detta spelar fientliga krafter i händerna. Det lurar den europeiska befolkningen att tro att EU-länderna inte är seriösa i sitt stöd till Ukraina.
Just därför återberättas det så gärna, t ex av ryska tidningen Pravda eller amerikanske presidenten Trump.

En mer nyanserad bild av europeiska inköp av fossilenergi från Ryssland vore snarare:
* Stödet till Ukraina är mycket, mycket större än fossilenergi-importen,
* Europa har dragit ner kraftigt på sina inköp sedan kriget började,
* EU importerar fortfarande olja och gas från Ryssland för miljarder,

Varje euro som går till Ryssland är en euro för mycket.
Att lösgöra sig från ett energiberoende tar dock tid.
Först måste man hitta någon annan som kan leverera gas eller olja av samma kvalitet och volymer. Energiproducenter med överskott av olja och gas och ordnade transporter är en bristvara.

Dessutom är kontrakten om energileveranser typiskt mångåriga.
Österrike, t ex, hade gaskontrakt i Ryssland som löpte ut först 2040. Landets energibolag fick uppfinna ett listigt sätt för att kunna kliva ur det utan att behöva betala höga böter.
Energibolag i Tjeckien, Italien och Tyskland försöker just nu kliva ur sina kontrakt på samma väg men det hänger på domstolsbeslut.

Så djupt var EU-ländernas ryska olje- och gasberoende när Ryssland anföll Ukraina, att EU-sanktionerna mot Ryssland bara lades på olja på fartyg, inte i pipelines (tacka Ungern för det).
Det har bl a fått som följd en skuggflotta av skumma fartyg med oklara ägare som trotsar förbudet att forsla olja från Ryssland. Först från april 2025 kom EU-insatser för att ta itu med dessa.

Dessutom fick de två ryssvännerna Ungern och Slovakien ett undantag från oljesanktionerna så de kan fortsätta köpa rysk olja i pipelines.
Det har varit svårt för de andra EU-länderna att neka eftersom de båda med ett kort nej, kan stoppa alla sanktioner mot Ryssland.

Vad gäller flytande gas, LNG, har EU inte några sanktioner alls – tre år efter att kriget inleddes.
En förklaring är fruktan för att en plötslig och stor europeisk efterfrågan skulle höja de globala gaspriserna så att allas elräkningar sköt upp i höjden igen. Alla EU-regeringar minns sommaren 2022 och hur arga deras konsumenter/väljare blev över rusande elpriser.
För gasen har EU därför bara åstadkommit ett löfte från EU-länderna att sluta handla rysk LNG efter år 2027.

Idag tisdag, la EUs nye energikommissionär Dan Jörgensen fram hur detta är tänkt att gå till.
Sanktioner på rysk gas betraktas som omöjligt eftersom Ungern och Slovakien än en gång skulle använda sitt veto för att stoppa det.
Förslaget blev därför istället att, från 2026 förbjuds alla nya gaskontrakt med Ryssland liksom alla spotkontrakt (=en tredjedel av alla gasinköp). Det är nämligen ett beslut som bara behöver stöd från två tredjedelar av medlemsländerna.
Företag som vill kliva ur långa gaskontrakt kan då dessutom hänvisa till denna lags ”force majeur” och ska (enligt EU-kommissionen) inte bli skyldiga böter för att de bryter kontrakt.

Alla EU-länder måste före 2025 års slut formulera en nationell plan för hur de ska sluta köpa energi i Ryssland. Det gäller även Sverige eftersom inköp av ryskt uran likaså måste utfasas.
Sverige köper fortfarande cirka 20 procent av sitt behov av anrikat uran från Ryssland.


Sammantaget finns tillräckligt att kritisera EU för när det gäller rysk energiimport.
Men inte att EU-länderna lägger mer pengar på det, än de gör för att stödja Ukraina.
Det är inte sant.