Nytt handelsavtal för EU och – hallå, försvarsfrågor med?

EU fick just ett brett handelsavtal med Australien – efterlängtat på många håll. Men såg ni att EU samtidigt tecknade ett avtal om försvars- och säkerhetssamarbete?

Rubriker från EUs senaste toppmöte handlade i anglosaxisk press som vanligt om vanmakt.
EU hade demonstrerat detta, löd slutsatsen i analys efter analys, för EU kunde ju inte påverka Iran-kriget och – som den amerikanska sajten Politico påpekade – inte Ukraina-kriget heller.

Nu är EU ju inte en stormakt som kan skrämma sin omgivning till att skärpa sig, utan ett handelssamarbete… och man har just bevisat sin styrka på den fronten med det tredje stora avtalet på sex månader.
Först då Mercosur-avtalet med fyra sydamerikanska länder före jul (prov. i kraft i maj), sedan Indien-avtalet och nu alltså med Australien.
Som bonus tecknar EU även avtal om kritiska mineraler med alla tre ovanstående – förutseende i dessa tider när råvarorna verkligen behövs och när Kina håller en tung hand över just den marknaden.

Det EU-toppmöte för ett par veckor sedan, som anglosaxisk pressalltså dissade, la för övrigt fast flera tydliga riktlinjer för hur EUs inre marknad ska utvecklas… vilket då är den marknad som handelsaktörer världen över finner så lockande att de lovar sänkta tullar och importkvoter för EU-varor.

Just det toppmötet klubbade också riktlinjer för hur EU ska göra sig mer oberoende på området energi där vi idag står på vacklande ben eftersom vi saknar egen olja och gas.
Planerna är på plats. Det blir mer förnybart och mer kablar över nationsgränserna (sorry, Tidöregeringen men se hur väl sol- och vindkraftslandet Spanien klarar Irankriget så förstår ni poängen).

Fast, som de kritiska rösterna säger, EU hade inget att komma med, nu när det råder krig i närområdet som rubbar alla ekonomiska hjul. Som i Ukraina. Eller Iran.
Nåja, för en gångs skull hade EU-länderna faktiskt gemensamt sagt nej till Donald Trump. Hans krig hade strandat i Hormuz-sundet och han ropade på europeisk hjälp för att rädda honom ur knipan.
”Inte vårt krig,” svarade européerna med en röst och ägnade sitt toppmöte till EUs arbete.

Fast… trots att alla var överens om den saken, så dök det mitt under pågående EU-toppmöte upp ett pressmeddelande från nära hälften av EU-länderna tillsammans med Kanada, Japan och Storbritannien vilket inledde med att hårt kritisera Iran.
Hur hade ledarna haft tid att få till detta, mitt under viktiga diskussioner mellan de 27 medlemsländerna?

Och vänta lite… vad menade de egentligen med att göra det här slags uttalande?
”Vi uttrycker vår beredskap att bidra till lämpliga åtgärder för att säkra passagen genom Hormuz-sundet. Vi välkomnar åtagandet hos de länder som engagerar sig i förberedande planer.”

Samtliga EU-ledare hade ju just denna morgon sagt motsatsen… och tyska regeringen var snart ute och bekräftade att nej, vi tänker inte engagera oss i Hormuz-sundet förrän det finns en fredlig uppgörelse så att ingen skjuter på oss därnere.

Det kröp fram att uttalandet var framtaget efter press från Natochefen, Mark Rutte, Trumps bästa vän i Europa.
Snart satt han i amerikanska Fox News och berättade för de amerikanska TV-tittarna att européerna behöver bara lite tid på sig men sedan kommer de, visst kommer de ställa upp.”
”Vi planerar det här, militärerna, tillsammans med USA,” sa han.

Mark Rutte har blivit en belastning för Europa. Hans fjäskande för Donald Trump är gränslöst. Han satt tyst bredvid Donald Trump när presidenten först hotade ta Grönland, han hånar europeiska försök att stärka sin militära beredskap och tycks nu lova ut ett militärt engagemang som de europeiska ledarna sagt klart och tydligt nej till.

Med sitt märkliga pressmeddelande mitt under pågående EU-toppmöte, lyckades han av bara farten att få EU-ledarna att se svaga ut, istället för ovanligt eniga om en hållning till Irankriget.
Militäralliansen Nato var redan i gungning pga Trumps hot mot sina allierade. Nu utgör också Natos generalsekreterare ett hot i egen kraft.

Då blir det intressant att utöver handelssamarbetet har EU börjat teckna försvars- och säkerhetsavtal med likasinnade länder världen över.
Australien var avtal nummer tolv. Sex avtal kom till under 2024, två under 2025, tre till under 2026. Här finns Kanada, Norge och Storbritannien, Island, Moldavien, Japan, Indien, Korea och Ghana, bland andra.

Dessa avtal är rätt blygsamma på pappret, inte legalt bindande. De är skräddarsydda avtal där parterna åtar sig att samarbeta i en rad, ofta ganska specifika frågor. Med Norge ingår t ex undervattensattacker, med Moldavien utländsk inblandning i val, med Sydkorea cyberattacker och Japan kan tänka sig att patrullera Röda havet med EU-flottorna.

Men, typiskt EU – organisatoriskt mycket avancerat, – så etableras genom avtalen också kontaktpunkter, regelbundna möten, informationsutbyten… Dessutom struktureras vapenköp i dessa avtal, godkännande av motparter, tillgång till offentlig upphandling, rätt att ta del av EUs försvarsfond SAFE.
Även om avtalen i sig är papperstigrar, så växer en struktur fram inom försvarsområdet med länder som EU-regeringarna litar på, en väv med Bryssel i centrum.

Natochefen Mark Rutte var i flera år en ständigt återkommande gäst på EUs toppmöten när EU-ledarna diskuterade säkerhetspolitik och försvar, alltid angelägna att inte tassa in på Natos revir.
Rutte har inte varit inbjuden att delta sedan juni 2024.

EU-ledarna håller på att skaffa sig praktiska möjligheter att föra samtal i försvarsfrågor utanför Nato – det vill säga, utan USA och Trumps knähund Rutte närvarande.
Som världen ser ut nu, kan det ju bli bra att ha.