Fredsförhandlingar på låtsas

Vi får ett ständigt dropp, dropp av uppmuntrande besked från förhandlingarna om Ukraina – men aldrig något slutresultat.
Det beror på att samtalen är ett sken där ingen (utom kanske Trump då) tar dem på allvar.

Till och med skrytpellen Donald Trump har fått medge att han misstog sig när han lovade fixa fred i Ukraina inom 48 timmar.
Det var förstås alltid en idiotisk sak att påstå eftersom grunderna för en fred inte fanns då.
De finns inte nu heller (… ännu).

Felet var vårt som lyssnade på Trump, felet var massmedias och politikers som kallar samtalen som pågått sedan februari 2025 för ”fredsförhandlingar.”
De handlar inte om fred (= ett fritt Ukraina) och de är inte ens riktiga förhandlingar.

Vi backar några steg.
För att ett avtal ska komma till, krävs minst två parter som båda ser att de har något att vinna på en uppgörelse om att ändra det aktuella läget.
Ukraina har inte varit intresserat i att förhandla fred med Ryssland sedan kriget startade i februari 2022 utan har som enda mål att kasta ut ryssarna.
Ryssland har inte heller varit intresserade av att samtala om fred. Putin räknar med att som det större landet kunna vinna kriget.
Då blir förhandlingar meningslösa, det finns ingen kompromiss att prata om.

Nästa krav för förhandlingar, är att bägge parter tror att den andre skulle respektera en uppgörelse.
Ukraina har aldrig trott att Ryssland skulle göra det.
Då blir det både meningslöst och farligt att ingå en uppgörelse.
Farligt, att för Ukraina ens en kort stund lägga ner vapnen när de är övertygade att Ryssland skulle utnyttja ett sådant tillfälle till att angripa ännu hårdare. Eller utnyttja en längre paus till att bygga upp sin krigsmakt ytterligare.

I ett sådant låst läge kan en tredje part – utan något att vinna på vare sig fred eller krig – kliva in och försöka närma parterna varandra.

USAs Donald Trump klev in i februari genom att ringa till Vladimir Putin och fråga vad han önskade få. Paret diskuterade sedan Trumps ”belöning,” lönsamma affärsöverenskommelser länderna emellan vilka kunde inledas vid krigsslutet.
Därefter ringde Trump president Vladimir Zelenskyj och meddelade honom villkoren samt hotade Zelenskyj att dra in all amerikansk vapenhjälp om han inte gav efter.
Plus så krävde kan av Zelenskyj att ”betala” Trump för den amerikanska vapenhjälp som Ukraina fått under förre presidenten Biden.
Trump pausade så pågående vapenleveranser beslutade av kongressen, hans vän Elon Musk stängde av kommunikationsverktyget Starlink för Ukraina och USA pausade även sin delning av underrättelser som hjälpt den ukrainska sidan i kriget.

Men Ukraina gav ändå inte upp.

Trumps felbedömning byggde på tron att Ukraina var ett fattigt och instabilt land vars ledning skulle lyda amerikanska order.
Så inflytelserikt är inte USA.
Men USA är verkligen inte utan inflytande. Såväl Zelenskyj som Putin tvingas spela med i Trumps teater.
Annars kan Donald Trump drabba dem med ekonomiska straff som ingen av dem har råd att bära just nu.

Zelenskyj gjorde det enda möjliga i en hopplös situation. Han gick med på att ”förhandla” samtidigt som han mobiliserade alla krafter i Europa och i USA som skulle kunna få Trump att backa från hans ogenerade ställningstagande för Ryssland.

Det var i mars. Sedan dess har egentligen inget hänt.
Med jämna mellanrum annonseras ”förhandlingar” mellan Ryssland, Ukraina och USA.
Med jämna mellanrum låtsas Donald Trump (inför den del av hans amerikanska publik som är anti-rysk) vara en objektiv medlare genom att hota Ryssland med sanktioner som han naturligtvis aldrig förverkligar.
Och med jämna mellanrum läcker avtalsförslag ut – som dock ännu aldrig fokuserat på fred utan på affärsuppgörelser där Donald Trump och hans närmaste släkt och vänner vinner lönsamma kontrakt.

Trots att vi i dagarna hör både den amerikanska delegationen och president Zelenskyj hävda att ”nu är vi nära,” att 80 procent av en uppgörelse är redan klar, så är det nog något de säger mest för att slippa nya utfall från Trump.

Rent militärt är de sista 20 procent helt otänkbara för Ukraina, enligt militärexperten Anders Puck Nielsen.
Enligt det senast läckta utkastet som två amerikanska affärsmän (Witkoff och Kushner) och en rysk affärsman (Dmitriev) arbetar på, skulle Ukraina nämligen ge upp de delar av Donbas som Ryssland förgäves försökt militärt vinna i fyra år.
Inte ens ett utmattat, sönderbombat Ukraina kan ge upp dessa landsdelar för där finns landets absolut starkaste militära befästningar som de byggt upp under flera år.
Släpps ryssarna in där och får ta över dessa befästningar blir Ukraina aldrig kvitt dem.

Rent politiskt är vi kvar där kriget började – fast så mycket värre för Vladimir Putin.
Ukraina vägrar ge upp sitt lands självständighet vilket är vad Putin hela tiden varit ute efter, politisk kontroll över Ukraina.
Så länge ukrainarna orkar slåss, kommer de inte sälja bort den vid förhandlingsbordet.

Vladimir Putin kan inte sluta kriga. Det ögonblick som han gör det, kommer han sannolikt puttas ut genom ett fönster.
Även om han militärt skulle vinna över Ukraina, har han gjort sitt land och sin befolkning urfattig på kuppen för många långa år framåt. Han har gjort ryssar till paria i hela världen. Han har framförallt bestulit sitt eget hov, oligarkerna, både på deras kapital och deras möjligheter att fortsätta göra sig rika.
Det kommer finnas en kö av ryssar för att putta ut honom genom fönstret och den starkaste anledningen till att ingen gjort det än, är väl att ingen är frestad att ta över ett ruinerat Ryssland.

Därför kan inte Putin avsluta kriget vid förhandlingsbordet.

Alltså, för att en bestående uppgörelse, värd namnet, ska slutas måste parterna tro att deras läge blir bättre av att enas vilket då förutsätter att de tror att den andra parten kommer följa överenskommelsen.

Detta är en hygglig tumregel för oss att kunna gissa själva om vi behöver ta på allvar dripp-droppandet av uppgifter om att förhandlingarna skulle gå framåt.
Testfråga: Har grundförutsättningarna skiftat? Nej?
Då är det bara prat.